Det är varmt idag! Städar långsamt, tack Acka för inspirationen!

Jag har dock hamnat i grubbleriträsket och tar nu en paus för att skriva av mig.

Skitsnack kan förstöra så himla mycket, men eftersom det förekommer en hel del sådant så måste det ju på något sätt vara väldigt underhållande för dem som håller på? Visst har jag också snackat skit i mina dar, men försöker undvika det. Det leder ju aldrig till något bra. Vad är det då som driver oss till att snacka skit? Vill vi framstå som bättre människor än den vi snackar skit om? Eller vill vi hämnas på någon som trampat på en öm tå? Är det bara missförstånd, eller brist på förstånd överhuvudtaget?

Det är svårt med relationer och personkemi är inte alltid självklart.

För att ge mig själv en påminnelse om förhållningssätt till livet och andra människor, samt verktyg till andra radar jag upp några goda råd(tycker jag i alla fall).

- Var kritisk, ta inte saker för sant bara för att någon tycker eller tror sig veta något.

-Ifrågasätt, vad styrker påståendet? T.ex forskning? eller bara något som man alltid gjort och det har funkat så bra så!

-Gå till källan, eller personen det gäller! Ta reda på fakta och alla vinklar på saken/eller den påstådda sanningen/kunskapen.

-Var saklig i diskussioner. Gå inte till personangrepp.

-Ifrågasätt dina relationer. Ger de ömsesidig respekt eller känner du dig utnyttjad? Om du ej är nöjd i relationen ta upp problemet. Vänner kan diskutera sådana saker. Går det inte att komma framåt i relationen trots detta? Är det verkligen en relation att satsa på?

- Stå på dig, låt aldrig någon trampa på dig!

- Var påläst, på problemet eller saken ni diskuterar, tro inte att den som aldrig tagit reda på fakta har rätt, den tycker bara.

- Var inte den som följer skitsnackarna genom utfrysning, skvaller eller liknande. Har du inga fakta så är det ju inte sant, eller?

Människor använder en massa härskartekniker för att få makt över varandra. Ibland kan det vara svårt att känna igen dem och svårt att konfrontera den som använder sig av detta. Dock går ingenting över av sig självt. Ta tjuren vid hornen!

Lästips 

Kämpa för sanningen! Den ljuger inte!

För tillfället går Vilda med de andra stona i en skogshage där mer eller mindre allt gräs är slut. Som tur är har jag en häst som gärna äter, sly, gran, ljung m.m

Detta är dock en tillfällig lösning. Sommarhagarna ska torka upp lite så att det inte blir leråkrar av dem när hästarna släpps på. I lördags kom de till denna mysiga, men magra hage.

Gräs är ju dock både gott och nödvändigt, så därför gick vi ut så Vilda fick äta utanför hagen, hur knäppt det än låter?

Hon åt väldigt snabbt till en början, men insåg snart att jag inte hade för avsikt att dra upp hennes huvud eller säga -Nu räcker det!

I en timma mös vi i kvällsolen och hon åt och åt. Att gå tillbaka till hagen var inte poppis. "Åsnerusset" kom fram i henne och hon växte fast i marken. Där stod jag med eltrådarna i handen en häst som försökte dra bak huvudet med mig i grimskaftet och fyra hästar på insidan som gärna ville ut och äta gräs de med. Till sist lyckades Vilda trampa mig på foten, tror snart jag blir plattfotad. Jag vrålade(händer inte ofta), det gjorde f-bannat ont. Vilda blev lite perplex och kom sedan snällt med in i hagen.

Sedan tog jag en liten tur i hagen för att leta efter en grimma. Efter mig hade jag Vilda, och sedan tre hästar till. Jag testade att gå kringelikrokvägar runt träden. Stanna, gå och hoppa över en bäck. De andra tröttnade efter en stund, men Vilda och jag lekte följa John en bra stund.

Jag måste ha lyckats någotsånär med ledarskapet. Försökte filma, men det är svårt att gå och filma samtidigt, men kolla in hennes öron hur de vinklas mot mig hela tiden. 

Jag älskar denna lilla häst!