Idag haltade Vilda mycket mindre. Hon gick litet försiktigt och snubblade till någon enstaka gång bara. Sista dosen antibiotika fick hon idag och sedan rensade jag hålväggarna med en skruvmejsel, spolade ur dem med jodopax och lade i honung. Tänk vad litet honung kan göra susen. Pigg som en mört är hon och försökte busa lite på väg tillbaka till hagen. Då springer hon lite på sidan och nafsar i luften. Det är inget önskvärt beteende, men hon lyder när man säger ifrån och alla friskhetstecken är välkomna.

Hon ville inte alls gå in i hagen igen. Men hon får allt ta det lugnt i några dagar till, sedan blir det försiktig träning med promenader och tömkörning. Om en eller ett par veckor ska jag försöka sitta upp igen om hon är mogen för det. Kanske blir det rena vilda västern?

Min lilla stumpa är sig själv igen, och nu hoppas jag att det håller i sig.

På måndag har körsektionen möte, tyvärr jobbar jag, men tänkte gå med i sektionen så vi kan fortsätta träna och ha tillgång till manegetid framöver.

Ha det bra alla! Ge gärna ett bidrag till staffetnovellen!

Ännu ett försök. Lat som jag är så tog jag naturligtvis samma början igen;)

Skriv fortsättning i kommentaren!

Lycka till!

Elin vaknade med ett ryck. Det var alldeles tyst i huset. Hon hörde bara sin egen andning och kände hur hjärtat bultade snabbt och hårt i bröstet. Klockradions röda siffror visade på 04:00. Det var för tidigt att stiga upp, men hon skulle nog inte kunna somna om igen. Hon rullade in sig i täcket och funderade på vad som hänt den senaste tiden. Hon kunde inte förstå och hon ville inte fatta. Hon rycktes ur sina tankar när det pep i mobilen som låg i handväskan. Efter en stunds tvekan beslöt hon sig för att inte läsa sms´et. Hon visste redan vem som skickat det. Det var heller ingen svårighet att lista ut vad det rörde sig om. Elin lät därför mobilen ligga kvar i väskan. På så sätt behövde hon inte frestas att svara.

Det gick inte att somna om. Elin välte sin tunga och trötta kropp ur sängen och tog sig till badrummet. Hon lät det först iskalla vattnet strila mot kroppen. När det snabbt växlade om till att bli skållhett reagerade hon, men mycket långsamt. Huvudet värkte och ju mer hon försökte reda ut sina tankar om vad som hänt desto rörigare blev det i skallen.

Hjärtat lugnade sina slag något efter hon duschat och klätt på sig. Hon mådde illa, kunde inte äta. Det blev en kopp starkt svart kaffe sedan måste hon försöka tänka ut något sätt att komma ur det hon hamnat i.

Hon måste anförtro sig åt någon, någon som kunde hjälpa henne eller komma med råd. Hon tog upp mobilen, tio sms från honom. Hon läste dem inte, orkade inte och vågade inte. Om hon läste dem skulle allt kännas bättre, men det var ju inte bra. Det var hans sätt att manipulera henne, att stryka henne medhårs så att hon blev medgörlig och förlåtande.

Elin ringde upp Camilla. Hon fick inget svar. Vem kan hjälpa mig då?, tänkte hon. Ingen annan visste ju. En bil stannade utanför huset. Elin släckte snabbt lampan och gick fram till fönstret. Det var han...

...Trots allt som hänt kunde hon inte sluta älska honom. Eller, älska kanske var fel ord. Hur kan man älska någon man är rädd för? Någon som kränkt en gång på gång, som inte hade det minsta uns av respekt för en?

Nej. Hon älskade honom inte. Men något knöt henne till honom. Något band henne kvar. Hon kunde inte riktigt sätta ord på vad för typ av känslor det var, men hon visste att de var starka. Stundvis hade hon faktiskt hatat honom.

För det han sagt, det han gjort. För att hon hade så svårt att släppa taget och gå vidare.

När Elin såg Micke kliva ut ur blien var det som om jarden rämnade under hennes fötter...

av Bea den 22 augusti 2009 kl 21:51

... Hon greps av panik! Vad skulle hon göra? Gömma sig? Hon ville verkligen inte träffa honom. Vågade inte, efter allt som hänt. Undrar vad han ville? Tänk om han bara kom för att säga förlåt. Om han ångrade sig. Han kanske ville rätta till allt som gått snett...

av Bea den 23 augusti 2009 kl 19:42 

Nej. Hon skulle inte träffa honom. Bakom gardinen gömde hon sig när hon såg hans skugga runda hörnet kring tegelhuset hon bodde i.

Starkt och ovanligt dovt lät ljudet från dörrklockan. Elin fick plötsligt svårt att andas. Hon kunde verkligen höra sitt eget hjärtas slag. Hon stod fortfarande gömd bakom gardinen. Vågade inte röra sig.

Dörrklockan ringde åter igen, om möjligt ännu dovare och högre den här gången. Men Elin hade bestämt sig: "Det måste bli ett slut. Jag kommer inte att överleva annars."

"Öppna för fan! Jag har redan sett dig!"