Idag är jag seg. M jobbar, det blåser på tvären. Känner mig trött och frusen har huvudvärk och nästäppa. Vill inte bli sjuk!!!!

Ska  peppa mig lite för att ta mig ut och aktivera havremopparna litet, brukar alltid vara uppiggande. Fick erbjudande om en ridtur imorse, men skall ut imorgon och Vilda orkar nog inte två dagar i rad, så det får bli någon form av hjärngympa idag istället.

Funderar en del på vad livskvalitet är. Vad är det för dig? För mig är det samvaron med människor jag tycker om. Samvaron med djuren. Lugn och ro.

Status, prestige, märkeskläder etc. ger mig inte mycket. Därmed inte sagt att jag inte uppskattar vackra saker, men de ska vara vackra i mina ögon. De behöver inte kosta skjortan.

Utbildning är för mig ett sätt att förkovra mig, att bli lite visare, vidga mina perspektiv. Att studera för att kunna skryta om antal högskolepoäng eller tro sig vara bättre än någon annan lockar mig inte.

Usch, vad präktigt det låter;)

I senaste numret av Vårdfokus (facktidning) intervjuas psykoterapeuten Marta Cullberg Weston om sin bok: "Avund och konkurrens". Hon menar att vi behöver lära oss att bemöta avund, då avund finns i vår vardag. Avund kan leda till mobbning både i arbetslivet och på nätet.

Hon gör även skillnad på stimulerande avund, vilken får oss att sätta egna mål när vi jämför oss med andra, och missunnsam avund, vilken är destruktiv och visar sig i form av hat.

Avund kan vara positiv, en drivkraft att förändra saker. Den kan även leda till komplimanger.

Jag kan avundas människor som funnit en mening och mål med sitt liv, som kämpar för det de tror på. Dessa människor ger inspiration och kraft. Jag missunnar dem inte detta en sekund.

Självklart kan jag ibland önska att jag hade osinliga ekonomiska tillgångar att använda till allt som jag skulle vilja ha. Att då välja att arbeta som sjuksköterska är väl inte rätt val. Att däremot ha mycket fritid är för mig mycket mer värt. Att dessutom arbeta med och för människor ger mig livskvalitet.

När det gäller statusprylar så känns det beklämmande att människor tar lån för att kunna köpa dessa, för att kunna åka på semester, för att kunna köpa en platt-tv. Deras situation gör mig inte avundsjuk, bara ledsen att synen på vad som är viktigt i livet är så snedvriden att vissa får lämna hus och hem pga en förvillelse.

Oj, lite djupt, men sådan blir jag när jag är trött och grubblande;)

Vad har du för tankar om detta?