Mats var ledig igår så vi tog ut båda hästarna.

Marko fick på sig "träningsgrimman". Det blev lite meningskiljaktigheter mellan honom och Mats, men efter en stund fattade han grejen. Till slut räckte det att Mats pekade åt höger när Marko försökte tränga åt vänster. Duktiga killar:)

Här är Vilda med träningsgrimman. Nyårsafton 2008 första gången med sadel.  

Och här inför tömkörning. Använde grimman istället för träns innan vi drog vargtänderna på henne.

Den misstänkta fettansamlingen på Vildas kors var bara tjock underpäls;) Lite pinsamt, men skönt:)

Jag red Vilda och hon var mer framåt med sällskap. När vi kom in i skogen upptäckte Mats att han inte klarade att gå i den djupa snön. Vi prövade att gå åt var sitt håll med hästarna. Men efter många ynkliga gnäggande från Marko blev Vilda orolig och jag tyckte det var bäst att vända. Fick bromsa och bromsa och bromsa. När han väl var inom synhåll blev de båda lugna igen.

Efter ett möte med postbilen red jag i förväg hemåt. Hörde hur Marko gnäggade, tyckte det lät väl ynkligt och stannade för att vänta in dem. Marko kommer på åkern över krönet, men Mats huvud dyker aldrig upp. Där står hästen med hängande grimskaft. Han verkade ganska lugn men blev rädd för grimskaftet när det dinglade framför benen. Jag satt av och började sakta gå mot honom. Då dök Mats upp haltande och fick tag i grimskaftet. Så gick vi lugnt och sakta in i stallets trygga vrå.

Marko hade tagit ett kliv över grimskaftet, blivit rädd och börjat dra. Mats hade inte fått stopp på honom, men hängt kvar i grimskaftet och släpats med en bit innan han släppte. Detta är det luriga med träningsgrimman. Den dras åt runt nosen och man måste direkt ge eftergift när hästen gjort rätt. Marko fick istället ännu mer panik naturligtvis. De kan även skada sig om de fastnar någonstans.

Mats fick ont i armbågen och var ganska spak och chockad. Marko var väldigt lugn trots allt och verkade helt ok, förutom en lätt svullnad vid nosen. Det kunde gått mycket värre. Det här är sådant som händer om man brister det minsta i uppmärksamhet. Man måste hela tiden ha koll på grimskaftet, särskilt på en såpass känslig individ. Hade det varit Vilda så hade man bara kunnat dra fram grimskaftet igen. Hon är inte det minsta hispig för beröring, rep, linor eller tömmar.

Hoppas nu att detta inte satt myror i huvudet på Marko, men unghästar är ganska formbara så det kommer att gå över. Jag är glad att han litar på oss och kommer till oss efter en sådan händelse i stället för att springa iväg.

Så motion har både hästarna och vi fått. Drar mig också till minnes allt som hänt under Vildas unghästperiod. Trasiga grimmor och tyglar, brända händer efter grimskaft, sprungit in i mattes rygg, stängselhandtag som fastnat i svansen etc. Det gäller att vara ett steg före, men ibland är man inte det.

Ha en riktigt trevlig fredag alla!