tillbringade jag och Mats med hästarna. Det känns som om det var längesedan vi var ute med dem båda två tillsammans. Mats har ju fortfarande ont i sin fot därav inga längre promenader, men jag tror att han egentligen behöver det;) Så jag "lurade" ut honom på en lagom kort runda.

Naturligtvis lyckades Marko trampa honom på den onda fotens fotknöl. Marko går ibland för nära när man leder längre sträckor. Jag tror att det är lite trygghetssökande men han är ju ingen liten bebis utan en stooor. De hade lite meningskiljaktigheter, men jag bet i min tunga och lät dem reda ut det hela.

Mats har inte samma tålamod som jag... Han fick dock låna mitt spö så att han kunde visa Marko var han skulle vara placerad både i sidled och när han blev lite för snabb. Det fungerade jättebra. Då fick även Mats en uppgift som Marko kunde förstå istället för en massa svamlande: Nej, har jag sagt. Här går jag. Brrr (=ptroo;)) Nu får du sluta! etc. Det är inte lätt att vara konsekvent och att använda samma kommandon. Jag själv har en fömåga att prata "hela tiden" med hästen, men hur det än är så skiljer de ut när det väl kommer ett kommando, stackarna!

Marko var rädd för vattenpölarna märkte jag för första gången. Han blåste med näsborrarna och gick i sidled (mot Mats;)) när han skulle förbi. De är verkligen rädda för helt olika saker. Det är bra för då kan den ena visa den andra vägen. Jag red om Marko och så red jag rakt igenom vattenpölen, klafs, klafs. Huuu, vad farligt tänkte han, men han såg ut som att han tänkte i alla fall. Bra!

De är väldigt olika överhuvudtaget. Vilda stannar när hon blir osäker. Marko håller ett himla tempo och har inga problem med att gå först. Däremot kan han bli lite stirrig och börja rusa. Det gör aldrig Vilda.

Jag provade även att ha Marko som handhäst när de verkade lugna och sansade båda två. Det gick jättebra en stund, men sedan skulle han gå på andra sidan och velade lite. Jag skall kanske prova att ta honom på min högra sida istället för den vänstra eftersom han är mest van att bli ledd från vänster. Men det var roligt att prova.

Vi passerade en traktor med kärra som lastade timmer. Marko var kolugn, och även när traktorn försvann bakom ett krön och med ett brak tippade sin last.

Vilda steppade lite. De kompletterar varandra bra, så den dagen jag kan ta med Marko som handhäst eller kanske ännu hellre Vilda eftersom hon helst vill gå längst bak i ledet när hon blir osäker, den dagen kommer jag att vara jättenöjd:)

  Efter promenaden fick Marko äta lite godare gräs och maskrosor. Han ser liten ut, men det är min kamera som inte kan zooma så allt blir konstigt. Men har ni sett vad mörk han blivit.

   Till vänster Maj 2011 till höger juni 2010

Vilda fick prova munkorgen

  Och mattes hjärta brast...känns inte bra. Hon såg mest förvånad ut, men drog en lättnadens suck när jag tog av åbäket.

Måttbandet åkte fram igen. Vildas bröstomfång var 195 cm, huvaligen (gick runt på andra sidan, måttbandet hade fatnat i pälsen och gjort en extra liten båge;)

Det var 188cm, antagligen har jag mätt lika tokigt sist. Hon har minskat 4-5cm sedan i vintras och det känns mer rimligt. Marko ligger kvar på sina 191 cm vilket var väntat det var ju bara några dagar sedan jag mätte, men Vildas mått satte ju myror i huvudet på mig.

Här är ytterligare några bilder på nacken. På den första vrider hon bort huvudet litet.

Två dagar kvar tills jag åker, så nu skall räkningar betalas, bajsprov vaktas och packas och postas;) HLR-kongress bokas. Sedan ska jag packa resväskan. Undrar just hur mycket kläder jag har att packa i min resväska?

Så om vi inte "ses" innan så återkommer jag om en dryg vecka med litet semesterbilder!