I söndags kväll hämtade vi båda hästarna från sommarhagen. Vilda fick motvilligt placeras i den gamla nedbetade hagen, men var ganska nöjd efter en stund då hon kunde klia sin rumpa mot träden och umgås med skogstrollen över stängslet.

Marko togs in och sadlades. Han var jätteduktig. Vi tog en sväng på vägen i skritt och trav för att vänja honom vid sadel och stigbyglar. Sedan fortsatte vi in på "ridbanan". Han fick parkera vid pallen och efter några omgångar med belöning stod han fint och stilla. Jag hängde mig över sadeln och klappade honom på motsatt sida med händerna. Han stod kvar. Så satte jag mig och fick i fötterna i stigbyglarna. Han stod fortfarande fint och stilla. Med godis som belöning verkade han nöjd.

Arkivbild, här uppsittning på gårdsplanen, vilket jag tackar för att vi inte var dumma nog att upprepa i söndags.

Mats höll honom i grimskaftet hela tiden. Sedan började vi röra oss framåt och det var som att trycka på den röda knappen. Han drog iväg som skjuten ur en kanon. Mats försökte hålla emot men jag bad honom faktiskt släppa när jag insåg att det inte skulle hjälpa och att risken var att Mats blev släpad. Med grimskaftet slängande blev det hela än mer hysteriskt. Hela skenturen försökte jag med: Ptroo! Stanna! Såja, ingen fara samtidigt som jag försökte hålla in honom. Vi närmade oss stänsgslet och jag var osäker på om han skulle väja. Såg framför mig hur vi skulle spränga både vårt och skogstrollens trådar. Jag tog tag i högertygeln med all kraft jag hade och Marko svängde. Nästa tanke var att ta båda händerna till hjälp och ta i högertygeln för att tvinga honom att stoppa, men innan jag fick ordning på det, stöp jag i backen. Det sista jag minns var att det gjorde ont i vänsterarmen och revbenen.

Sedan stod jag upp. Hur jag kom upp vet jag inte. Där stod även hovslagaren, Mats och Marko. Jag fattade ingenting. Visste knappt vad det var för häst och första tanken var att jag försökt sitta upp på Marko som i mitt huvud just då var nyinköpt och säkert bara ett år gammal? Förvirringen höll i sig när P frågade hur mycket vi hade tömkört det senaste. Jag hade inget svar för jag visste inte. Det var totalt borta. Efter en stund klarnade det, men tiden från jag ramlat av tills jag stod upp var och är fortfarande borta.

P var på väg till grannen för att sko och hade blivit invinkad av Mats som hade fullt upp att få tag på den skenande stackars Marko. Sadeln hade hängt på sidan.

Vi sadlade honom igen när han verkade lugn och så gick jag och Marko runt banan för att lugna oss. Han fick även göra lite förflyttningar för att börja använda hjärnan igen. Det gick bra. Vi tog sedan en promenad till sommarhagen med båda hästarna. Jag hade ont här och där men var förmodligen full av endorfiner så smärtan var tusen gånger värre dagen efter.

Igår tog jag mig ned till vårdcentralen där jag när jag väl kom in fick stränga ögonkast av sjuksköterskan som menade på att detta var ett traumafall och jag fick eget rum samt högprioriterades. Läkaren visste inte riktigt vart han skulle skicka mig. Eftersom jag hade en minneslucka borde jag skickas till traumaenheten på NÄL, men eftersom jag hävdade att de största problemen satt i hand, axel och bäcken och borde tittas på av ortoped, fick han ringa upp och konsultera ortopedjouren på Uddevalla sjukhus. Han frågade om jag använt skydd;) Ja, hjälm och stålhättor, svarade jag. Inget annat? Nej, vad skulle det vara tänkte jag, typ hockeyutrusning? Jag var ganska illamående efter väntan i väntrummet och hade spanat in en lämplig papperskorg. De försåg mig med en spypåse och jag svarade flera gånger att jag varken var yr eller hade huvudvärk. Visserligen kände jag det som om jag var bakis hela dagen igår, men jag hade inte sovit något vidare heller.

Jag fick komma till Uddevalla, vilket jag tackar för. Det är avsevärt närmare. Men bilen som jag tagit till vårdcentralen fick stå kvar. Det blev taxi och inte vilken taxi som helst utan en hel färdtjänstbuss till bara lilla mig.

Jag kom in ganska fort men sedan blev det flera timmars väntan på röntgen som tydligen hade manfall. Ortopeden hade klämt och kännt där jag hade slagit i och bestämde sig för att enbart röntga handen.

  Denna mindre trevliga miljö att vänta i gjorde att jag efter tillåtelse tog en promenad till fiket för lite påfyllning.

Mitt blodtryck var lite lågt, men jag avfärdade det med att jag inte ätit och druckit sedan frukost (allt för att slippa NÄL).

Väl röntgad fick jag efter ytterligare väntan träffa ytterligare en läkare som klämde lite extra. Enligt sjuksköterskan var hon också hästtjej, och jag fick gå igenom händelseförloppet ytterligare en gång;) Röntgen visade inga frakturer i handen och jag kan konstatera att benskör är jag inte i alla fall.

Det blev taxi hem igen, fast en vanlig denna gång.

På kvällen fick jag ordentlig huvudvärk och jag känner mig fortfarande som om jag är bakis. Huvudet fick sig antagligen en smäll.

Nu hoppas jag att vi inte skrämt Marko för mycket. Det blir i fortsättningen övningar från marken tills han är helt trygg med tömkörning och annat. De båda hästarna är totalt olika. Vilda har aldrig brytt sig om att man sitter på henne eller vad man slänger upp på henne. Så här kan det gå när man inte använder insidan tillräckligt. Mot dumhet hjälper ingen skyddsutrustning i världen.

Så här ser jag ut idag:

         Det ser bättre ut på bilderna än IRL:)

Höft/bäcken

Bonus: Hästbettet från Vilda

Förra veckan           Idag

Tror inte att hon gillar min tatuering;)

 Det blir inte bikini på ett tag. Nu har jag vältrat mig i självömkan i detta inlägg så det räcker för hela året. Denna dag skall bara innehålla lugn och ro har jag bestämt:)

Ha en bra dag alla!