Det blev en ridtur på fröken surmule i torsdags med tillhörande avsittningar och uppsittningar. Maria dukade fram saft, kakor och äpplen så vi(läs jag) fick en välbehövlig paus efter den värsta passagen (att passera grannhästarna). Genomsvettig var jag redan och blinningarna gjorde oss sällskap vilket inte gjorde Vilda mer benägen att samarbeta. Inne i skogen passerade vi ett gräsbevuxet område där ville åsnan äta. När jag sade nej fick jag ett rejält hästbett i överarmen som nu gått över i en lila ton. Liten surmule fick så snällt backa, backa och backa. Sedan gick det faktiskt riktigt bra. Men hon är inte den som ger sig utan fight. Suck, jag trodde trotsåldern var över.

Det är bara att börja på ny kula. Att vara långsint eller sur hjälper inte. Att ignorera oönskade beteenden och belöna önskvärda är melodin. Men hon fick sig en redig tillrättavisning när hon bet mig. För med tillhörande tjut så var bettet menat att göra ont! Lilla envetna, älskade häst!

Nu är hon ganska mjuk och snäll igen, men något missnöjd med betet som börjar sina. Så det är dags att stängsla den bit vi fått låna. Där är det mycket gräs så jag vet två som kommer att bli överlyckliga och en som kommer att frossa!

Idag får vi besök av mina bröder. Det skall bli kul. Får sätta igång med städningen här hemma och handla lite god mat.

Annars har jag börjat fundera på hund och i så fall blir det en hemlös. Det finns så många som har hamnat fel och varför inte göra en insats om man ändå skall göra slag i saken? Men detta ligger nog lite längre fram i tiden. Det gäller att resten av familjen är med på det. Men jag tror att det kommer bli lite ensamt här hemma när min dotter flyttar.

Ha en bra dag alla!