...jag och Marko?

Det har länge känts som om vi stått och stampat på samma ställe. Vi har tömkört, gått promenader, lekt följa John och "frihetsdressyr", haft på sadel på promenaderna och jag har hängt på honom, men ändå har det inte känts riktigt bra. Jag har inte kunnat lita på att han är "med". Han reagerar på saker som han borde vant sig vid nu.

Marko stänger av när det är något som tenderar att bli läskigt, ofta något som kommer för nära eller på hans kropp. Han är då helt borta i blicken som om han går in i sig själv. Man kan då luras att tro att han tar det med ro. Han gillar dock beröring överallt om det är av mina händer, borstar m.m

Nu för tiden gör han dock inga större språng, men det känns lite som att gå omkring med en krutdurk. Därav har jag kanske varit väl försiktig och hela tiden tagit det säkra före det osäkra och jag har varit beroende av att få hjälp/sällskap, vilket gjort att vi harvat på med det jag känt att jag kan klara själv eftersom hjälpen varit upptagen med annat.

När vi leker löst är det alltid godis inblandat som belöning och han gör vad som helst för belöning. Dessutom är han då vaken och uppmärksam hela tiden. När vi introducerat nya saker har han också fått belöning, men då mer när han står still och tolererar det nya, vilket är ganska logiskt. Men nu vill jag att han skall reagera och sedan acceptera. Inte tolerera och sedan explodera. Det är enligt mig skillnad mellan att tolerera något och acceptera något. När man tolererar något så går man med på någonting som inte känns helt ok. När man accepterar något så är det däremot helt ok och känns bra. Kanske ordklyverier, men ett försök att förklara.

Det är ju dit vi vill komma. Vi måste kunna känna tillit till varandra hela tiden. Är han som en fiolsträng så blir jag på min vakt och så smittar vi varandra med våra nerver, även om jag är en lugn och tålmodig person så vet jag hur stark han är om han drar iväg och dessutom hur känslig han är på gott och ont.

Nu har jag istället börjat att be honom söka kontakt och lyssna. Igår selade jag på honom och märkte ganska snart att han var helt borta i blicken. Jag bad honom "Titta" och vända sig mot mig och selen på ryggen, belöning. Sedan skramlade jag med seltungor och annat. Då ryckte han till för att sedan börja försvinna med blicken igen. Det fick han inte utan jag skramlade på och bad honom "Titta". Sådär höll vi på och han var inte borta i många sekunder. Tidigare har han tolererat rep, tömmar och draglinor runt benen m.m men i sitt utomjordiska tillstånd.

Vi tog sedan en promenad och han gick jättefint. Han började takta lite på ett ställe där det är många hästar, spännande förstås, men jag behövde bara be honom att sakta utan att det blev någon dragkamp eller att jag behövde sätta pisken framför honom som jag brukar få göra ibland för att han inte skall rusa på som ett lokomotiv.

När det kändes lugnt och bra bad jag honom stanna och tog tömmarna. Så tömkörde jag honom för första gången på vägen utan att ha någon annan med mig. Han gick fantastiskt fint och lyssnade hela tiden, frustade nöjt och vinklade örat mot mig.

Han blev dessutom mindre förvirrad än när Mats är med för då vet han inte alltid vem som bestämmer riktningen;) När vi kom fram till hagen innehållande liten gnäggande Vilda blev det dock tvärstopp, men då svävade matte på små moln och vi var ju nästan på gårdsplanen igen.

MVG för Marko.

En rikitigt dålig bild från igår efter avselning.- Det kliar på magen och jag når inte! Matte fick rycka ut:)

Om man ser till själva momenten så gjorde vi egentligen inget nytt men vi gjorde det med närvaro.Det bådar gott för framtiden.

Lite uppdatering:

Vi har i helgen stängslat ytterligare en hage som vi fått låna av våra snälla grannar. Det tog lite tid för det var igenvuxet och en massa gammal dålig ståltråd då det varit hage där delvis innan. Så lite nya stolpar och elrep samt bort med ståltråden som på vissa ställen gick av när man petade på den pga rost.

Marko hade ett litet skärsår på insidan frambenet igår så jag får gå och leta så vi inte har missat någon tråd i hagen. Hittade ju en del lösa bitar i helgen och den är så förbaskat svår att se när den rostat.

Hoppas att hästarna kan gå i denna hage en bit in på hösten. Bra med uppvuxet gräs för Vilda. Marko har äntligen fått tillbaka sin rumpa:)

  Spännande med nya hagen och vi har gräs upp till magen:)

Senaste läderpysslet är en baksele till Vilda. Jag hade ju skurit ut själva baklädret (det som sitter om rumpan) men så hittade jag en annons där någon ville sälja en seldel. Det var antingen en brösta eller en baksele. Det var svårt att se på bilden men det visade sig vara en brösta till häst modell mindre. De passade dock om Vildas ändalykt så nu har jag roat mig med att modda om den. Återstår några detaljer innan den är färdig dock:)

Testar om skruvhålen för tömringarna passar...

Ryggstycket i kors som på arbetsselar, precis som jag vill ha det...Bärremmen är också klar:)

Ha en bra dag alla!