och det finns alltid mer att lära sig. De gånger man får till det ordentligt infinner sig den där WOW-känslan och man känner sig plötsligt lite duktig.

Jag är långt ifrån en duktig ryttare, men tror jag har mycket klart för mig i teorin;) Att omsätta det i praktiken är ju det svåra.

En fundering som återkommer är det där sågandet och eviga plockandet i munnen på hästen man ser inte allt för sällan. Framförallt är det unga tjejer jag sett på ridskolan som använder sig av det. VAR kommer det ifrån?

Jag kan inte förstå funktionen, kanske någon kan förklara den för mig. Jag tvivlar dock på att den finns?

Vad vill man med det? Att hästen skall bli öm i lanerna så att den blir mer känslig för att sedan bli totalt okänslig? Att hästen skall kröka sådär "fint" på nacken genom att den kommer undvika bettet snarare än att ta stöd på det?

Vad jag än läser mig till och genom åren på ridskola så har jag aldrig lärt mig att använda detta i ridningen. Vem lär ut det? Eller är det självlärt genom att titta på andra som gör så och utan ifrågasättande av funktionen? Upplys mig!

Visserligen kan jag tycka att man lärde ut att rida med handen väl mycket såhär i efterhand.

När det gäller en ung grön häst så kan den inte gå i form under ryttare förrän den kan bära både sig själv och ryttare så där är det enligt mig absolut NO NO att använda sådana metoder.

Från början har jag enbart gett Vilda ett stöd i tyglarna och hon har sökt sig framåt nedåt, alldeles i början kom hon ibland för mycket nedåt och gick på bogarna. Det avhjälps inte genom att bära runt hästen med bettet utan blir bättre efter hand. Det är en naturlig del i att hästen skall bära både sig själv och den som sitter på. Är den uppe på ryggen dessutom lite obalanserad så blir det svårare för hästen, vilket det var i vårt fall.

Så småningom börjar hästen jobba i en högre form, och med samling (bakbenen under sig) det tar något längre tid och främjas av mycket tömkörning och ridning i kuperad terräng.

Texten som saknas under bilden längst ned till vänster " För mycket framåt-neråt"

Det sista 1-1,5 året har Vilda börjat samla sig i skritt och trav. Galoppen börjar också bli bättre men vi har en del kvar där. Formen är högre. Fortfarande gör jag inget nytt med handen. Hon får bara stöd av en mjuk hand och börjar oftast ridpasset ganska lång och låg, men så snart hon blir lite varm och börjar jobba så samlar hon ihop sig. De gånger hon är uttråkad på ridbanan kan hon dock gå och strosa i ingen direkt form alls;) Det är alltså hästen som samlar sig och inte jag som drar ihop den. När hon samlat sig så får jag naturligtvis korta tyglarna för att bibehålla stödet.

Vid tömkörning och även när hon haft saker bakom sig går det ännu fortare för henne att hitta formen. Då är det ingen som stör henne på ryggen.

Har någon sett någonsin att en kusk håller på att såga hästen i munnen eller för den del använda rollkur? Vid körning och tömkörning har man ju bara händerna som hjälper och inte resten av kroppen till hjälp ändå går körhästar i både form och samling. Något att fundera på tycker jag. Vad skulle hända om du sågade hästen i munnen utan att sitta på den och samtidigt driva den framåt? Förmodligen skulle den backa för att komma undan bettet. Att vara hård i handen och samtidigt försöka driva hästen framåt är motstridiga hjälper eller om man hellre vill: dubbla budskap.

Något som däremot används flitigt är halvhalter och de är just halvhalter, mjuka och talar om att nu skall något hända.

Enda gången jag tycker att det kan vara okej att ta tag riktigt ordentligt i tömmen/tygeln är vid nödstopp!

Hur mycket stöd man ger hästen är individuellt och kan även variera beroende på situation. Blir hästen osäker/rädd är ett ökat stöd ett hjälpmedel för att tala om -Jag är med dig och hjälper dig förbi. Hästar är olika känsliga. Marko som är känsligare än Vilda behöver ibland ett tydligare stöd än henne, men samtidigt mycket finare tömhjälper. Vid tömkörning behöver Vilda dock ganska fina hjälper om man jämför med ridningen. Man får alltså anpassa sig.

Tar gärna emot fakta om det där med sågandet av er som tillämpar det för någonstans måste det väl finnas en teori om varför man gör så?

Här har jag ridit Vilda några få månader och hon söker sig framåt nedåt med lätt stöd i tyglarna. Min sits är inte den bästa dock.

Hittar ingen färsk ridbild då fotografen sällan är med. Bjuder på en "low-deep-and hungry" istället.

Ha en bra dag alla!

är jag i helgen. Då Mats och hans barn åkt till den årliga Volvoträffen i Vallåkra.

Vaknade efter en jobbnatt och det var tyst och lugnt i huset. Doris snusade bredvid mig i sängen.

Vittjade brevlådan och böckerna jag köpt av Ylle hade kommit.

"Hästens arbete på töm" av Anders Eriksson
"Dressyr med Kyra" av Kyra Kyrklund
och "Centrerad ridning" av Sally Swift
samt ett häfte om körning som bonus.

Så nu har jag lite ny hästlitteratur.

Jag gjorde ju ett litet felköp förra veckan. Köpte Sally Swifts "Ett med hästen" då jag trodde det var den andra boken av henne med tillämpade övningar. Det visade sig vara den jag redan hade fast på engelska "Centered riding"dvs den första boken. Men Ylle hade kvar " Centrerad ridning". Den är slutsåld i bokhandeln. Vilken tur jag hade.

Är hästvakt i helgen och när jag promenerade hem från kusarna så träffade jag en av våra grannar och blev inbjuden på vin, kex och ost på kvällen. Riktigt mysigt var det.

Sedan satt jag en stund och pysslade med Vildas nya tyglar. Gör ett par helt släta lädertyglar. De är ganska breda. Tror det blir bra. Jag älskar ju lädertömmarna. De tyglar jag använder nu är för korta och det har retat mig ett bra tag. De är dock gummi och mjuka och sköna. Man har bra grepp med dem men Vildas långa fina man trasslar sig med dem.

Får se om jag behöver sätta stoppar på de nya för greppet, men tror inte det. Sen skall det bli skönt att slippa de där stopparna som sitter på tyglarna för Martingal, vilka jag tänkt klippa bort men ej gjort. De är ju bara i vägen.

Vilken typ av tyglar föredrar ni?

Natti Natti!