...är det nu. Har jobbat två nätter precis och kört med helljus på, känns som vinter...

På måndag skall jag ringa instruktören i Centrerad ridning och så skall vi försöka komma fram till vilka dagar det blir träning här hemma.

Spännande!

Helst hade jag ju velat ha den där paddocken som inte blivit av. Gruset gick åt till vinterhagarna för att hästarna skulle få det lite torrt om fötterna. Sedan ett annat litet krux. Belysning! Hmm, det går mot mörkare tider som sagt. Annars får vi väl utrusta både mig och tränaren med pannlampa.

Är det någon som vill vara med så hör av er!  

Det känns både bra och lite sorgligt att vinterförberedelserna börjar nu. Hösilage i småbalar hade jag beställt av samma leverantör som förra året. Ringde honom igår för att kolla av. Han hade glömt mig! Inte en bal fanns kvar.

Fick dock köpa av grannen, stora balar med torrt hö. Så i helgen blir det till att städa loftet. Taket är maskätet i stalldelen så det går inte att lägga upp hur mycket som helst där tyvärr. Skönt att veta att de har mat i alla fall. Tycker ju att en beställning borde vara en sådan. Gillar dock torrt hö bättre, även om jag inte äter det själv...

Hoppas bara att Vilda inte är för känslig i luftrören, men tror att halmen var boven den gången hon blev hostig. Torrt hö funkar nog dessutom bättre i hönäten för Vilda drar och sliter ut klumpar av hösilaget genom maskorna.

En annan fördel är ju att slippa köpa vatten för pengarna. Många balar var ju så att det dröp om dem och flera möglade förra året.

Längtar inte riktigt till det där vita ännu, brrr!

Bjuder på en låt som jag fick av en vän på fb. Dedikerar den till alla män och för den delen kvinnor som har en hästtokig partner. Lyssna på texten:)

Ha det!

Lugnt på jobbet just nu.

Sitter och funderar över allt möjligt.

På Marko:

Han förbryllar mig. Ibland så lugn och fin, men ibland så stirrig.

Funderar på om det är jag själv som överdriver det hela. Är jag bara för mesig och tar det för lugnt?

Var Vilda så mycket lättare egentligen? Hon var ju riktigt jobbig ett tag "A pain in the ass", vilket Marko aldrig varit. Vi tog oss igenom det och även de som tvivlade( inklusive jag själv)insåg att vi gjorde det bra.

Jag har absolut inte bråttom, men tvivlar ibland på min förmåga och analyserar allt. Jag vill dock att det fungerar så bra det bara går från marken innan vi prövar uppsuttet igen.

Jag är ingen rodeoryttare helt enkelt.

Men har jag fel bild i huvudet? Ser jag bara den där uppskärrade skenande hästen med mig på ryggen som försöker att inte klämma åt med benen i en galen galopp (vilket för mig är stört omöjligt att få ihop tekniskt)?

Bilden borde väl vara en lugn häst med fokus på mig, nyfiken på vad som skall hända men trygg? Det var ju den bilden jag hade i huvudet. Då när det begav sig och gick alldeles åt pipsvängen.

Är det min målbild som är fel?

För vad är det som gör att jag klarar att tömköra lugnt och fint på vägen ensam, klarar plötsligt att ta in och ut honom ur hagen själv(för att jag varit tvungen) trots att han varit så rädd för stängslet, klarade att lasta utan ens tillstymmelse till problem. Klarar skogspromenader på egen hand trots att han längtar hem och är lite snabb tidvis????

Jag måste ju även inse att Marko är Marko precis som Vilda är Vilda. Marko kommer alltid vara känslig och hoppa högt för vissa störningar även om han vänjer sig vid andra, precis som att Vilda alltid kommer vara lite trög, lat, hungrig och trygg.

Jag borde kanske titta på framstegen och inte stirra mig blind på allt som är kvar att jobba med.

Jag har ju känt som om det stått still länge, men Mats påminde mig om mycket som faktiskt inte fungerat alls men nu funkar, när jag funderade och ältade högt igår.

Den bild jag borde ha med mig som kan vända på det hela är kanske när jag senast skulle tömköra Marko och ledde ut honom genom den ganska smala stalldörren. Han gick emot dörrkarmen med ena lokan och sprang ifrån obehaget, MEN han höll sig inom radie och räckhåll för mina armar, inget ryckande. Han tittade på mig och vände när jag bad honom vända mot mig istället för halvstirrig titta ut i det blå och invänta nästa angripare att springa ifrån. En liten men ack så viktig förändring.

Det skall jag bära med mig liksom allt annat positivt. Sedan skall jag sluta tänka för mycket på det där med uppsittning. Det kommer till mig när det tiden är mogen. Skall nog börja promenera med hjälm på så att jag är redo att ta det tillfället. Annars får jag väl slänga upp någon annan.

Ha det gott alla!