på facebook tenderar ofta att bli som jag kallar det "svartvita" och nu menar jag inte den löjliga chokladbollsdiskussionen där vi "svenskar" tydligen känner oss hotade och ledsna över att inte få namnge bollarna som vi alltid har gjort. Den diskussionen är mest patetisk.

Utan det kan vara allt möjligt men en het potatis är äldrevården och sjukvården. Det har ju tidigare varit mycket skriverier om vanvård och kränkningar även om det har varit tyst i media ett tag nu.

Det är viktigt att belysa missförhållanden, men tyvärr är det sällan de goda exemplen belyses.

I sjukvården och i äldrevården arbetar människor MED människor. Det innebär att de som arbetar där inte bara måste ha ett tålamod av änglamått utan också kunskap grundad på vetenskap och beprövad erfarenhet samt kunna omsätta kunskapen. Det är inte lätt att vårda människor.

Därtill krävs samarbete och teamkänsla. Allt detta fungerar under en god ledning som ser sin personal. Som ser den utarbetade kanske dubbelarbetande och ensamstående mamman. En ledning som inte bara vänder på slantarna och sparar genom att inte ta in vikarier utan både ser och påpekar vilket gott jobb personalen utför.

En chef som även ser när någon i personalen inte verkar orka. Som ser till att den personen inte får det tyngsta lasset, inte de svåraste patienterna/vårdtagarna. Inte behöver gå in till en aggressiv, dement patient som slåss och hotar personalen.

Att inte ta sådant personligt är enkelt när man mår bra och har tålamodet kvar, men i sådana situationer krävs att vårdaren själv är i balans och orkar vara professionell. Det är en konst. Den konsten behärskar vissa galant, andra mindre bra och några inte alls. En del behärskar den inte pga annat som hänt/pågår i deras liv eller en alltför pressad arbetssituation. Sådant skall en chef se och ta tag i innan det resulterar i kränkningar eller t.ex. hårda nypor från personalen.

Det kan också vara den mer timida, och lågmälda vårdtagaren som får ta "skiten".

Det finns absolut några få som inte bör arbeta i vården eller som gjort sitt och bara har bitterhet kvar att ge.

Men de allra flesta gör ett fantastiskt jobb och alla behöver få höra det för att fortsätta trots indragningar och stressig arbetsmiljö.

'

Med skriverierna som varit har vårdtagare, patienter och anhöriga blivit mer på sin vakt. Det är naturligt men skapar osäkerhet hos personalen. Det är svårt att bemöta oron och i vissa fall misstänksamheten. Det försvårar arbetet att ge en god omvårdnad om den ständigt blir ifrågasatt. Omvårdnaden (som faktiskt är en vetenskap) tappar då riktning och fokus. Det gäller även medicinska insatser. I vissa fall väljer läkare att ordinera efter anhörigas önskemål trots att det rent medicinskt inte gör någon nytta eller till och med kan medföra vissa risker. Detta gissningsvis av rädsla att bli anmälda.

Ett exempel på detta är att ge dropp i livets slutskede. Det vi inom vården kallar "anhörigdropp". Den svårt sjuka och döende patienten har slutat äta och dricka. Naturligtvis skapar detta oro och vanmakt hos anhöriga. De vill sin nära det bästa som kan tänkas och vill därför att man åtminstone ger vätska. Här bör det informeras noga om hur kroppens vitala funktioner sakta men säkert trappas av. Njurarna slutar att fungera vilket i sin tur leder till att den vätska som finns i blodomloppet och skall pumpas runt av ett allt svagare hjärta läcker ut i omgivande vävnad och i lungorna. Detta kan leda till ett massivt lungödem eller i dagligt tal vätska i lungorna. Det leder till rosslig, tung andning och svår ångest. Syreupptaget blir minimalt och patiénten kan kvävas till döds om man inte lyckas häva det med vätskedrivande läkemedel, vilket är svårt då kroppen inte kan omsätta detta när njurarna slagits ut.

Informationen tas ibland emot och i vissa fall inte pga chocktillstånd hos de anhöriga. Här kan man välja att fortsätta informera och stötta samt våga ta ett riktigt beslut även om det går emot de närsteåendes vilja, eller att sätta ett dropp som man måste vakta noga och låta droppa extremt långsamt, så långsamt att det bara är för syns skull i många fall.

Ett annat exempel är att sätta upp grindar på sängen för att motverka fallolyckor, många gånger gäller det dementa och oroliga patienter som saknar förmåga att själva ta ställning och glömmer att de inte kan stå på benen. Anhöriga tycker att det ser hemskt ut att mamma är instängd i sin säng. Man väljer då att inte sätta upp grindar och mamma ramlar och slår sig ideligen med nya frakturer och lidande som följd. Även här krävs information och att man står på sig. Men det gäller att våga och att riskera en anmälan.

En variant är att bädda på en madrass på golvet, särskilt i de fall patienten klättrar över grindarna och därför inte kan ha grindar på sängen. Även detta ser ju bedrövligt ut i anhörigas ögon. Inte skall väl deras kära far ligga på golvet.

Med detta vill jag säga att allt inte är svart eller vitt, att vi alla är människor och försöker göra vårt bästa. Fortsätt ifrågasätt och fortsätt informera, sakligt och lugnt. Kom ihåg att allt inte alltid är som det ser ut.

Ha en riktigt bra dag alla!