på facebook tenderar ofta att bli som jag kallar det "svartvita" och nu menar jag inte den löjliga chokladbollsdiskussionen där vi "svenskar" tydligen känner oss hotade och ledsna över att inte få namnge bollarna som vi alltid har gjort. Den diskussionen är mest patetisk.

Utan det kan vara allt möjligt men en het potatis är äldrevården och sjukvården. Det har ju tidigare varit mycket skriverier om vanvård och kränkningar även om det har varit tyst i media ett tag nu.

Det är viktigt att belysa missförhållanden, men tyvärr är det sällan de goda exemplen belyses.

I sjukvården och i äldrevården arbetar människor MED människor. Det innebär att de som arbetar där inte bara måste ha ett tålamod av änglamått utan också kunskap grundad på vetenskap och beprövad erfarenhet samt kunna omsätta kunskapen. Det är inte lätt att vårda människor.

Därtill krävs samarbete och teamkänsla. Allt detta fungerar under en god ledning som ser sin personal. Som ser den utarbetade kanske dubbelarbetande och ensamstående mamman. En ledning som inte bara vänder på slantarna och sparar genom att inte ta in vikarier utan både ser och påpekar vilket gott jobb personalen utför.

En chef som även ser när någon i personalen inte verkar orka. Som ser till att den personen inte får det tyngsta lasset, inte de svåraste patienterna/vårdtagarna. Inte behöver gå in till en aggressiv, dement patient som slåss och hotar personalen.

Att inte ta sådant personligt är enkelt när man mår bra och har tålamodet kvar, men i sådana situationer krävs att vårdaren själv är i balans och orkar vara professionell. Det är en konst. Den konsten behärskar vissa galant, andra mindre bra och några inte alls. En del behärskar den inte pga annat som hänt/pågår i deras liv eller en alltför pressad arbetssituation. Sådant skall en chef se och ta tag i innan det resulterar i kränkningar eller t.ex. hårda nypor från personalen.

Det kan också vara den mer timida, och lågmälda vårdtagaren som får ta "skiten".

Det finns absolut några få som inte bör arbeta i vården eller som gjort sitt och bara har bitterhet kvar att ge.

Men de allra flesta gör ett fantastiskt jobb och alla behöver få höra det för att fortsätta trots indragningar och stressig arbetsmiljö.

'

Med skriverierna som varit har vårdtagare, patienter och anhöriga blivit mer på sin vakt. Det är naturligt men skapar osäkerhet hos personalen. Det är svårt att bemöta oron och i vissa fall misstänksamheten. Det försvårar arbetet att ge en god omvårdnad om den ständigt blir ifrågasatt. Omvårdnaden (som faktiskt är en vetenskap) tappar då riktning och fokus. Det gäller även medicinska insatser. I vissa fall väljer läkare att ordinera efter anhörigas önskemål trots att det rent medicinskt inte gör någon nytta eller till och med kan medföra vissa risker. Detta gissningsvis av rädsla att bli anmälda.

Ett exempel på detta är att ge dropp i livets slutskede. Det vi inom vården kallar "anhörigdropp". Den svårt sjuka och döende patienten har slutat äta och dricka. Naturligtvis skapar detta oro och vanmakt hos anhöriga. De vill sin nära det bästa som kan tänkas och vill därför att man åtminstone ger vätska. Här bör det informeras noga om hur kroppens vitala funktioner sakta men säkert trappas av. Njurarna slutar att fungera vilket i sin tur leder till att den vätska som finns i blodomloppet och skall pumpas runt av ett allt svagare hjärta läcker ut i omgivande vävnad och i lungorna. Detta kan leda till ett massivt lungödem eller i dagligt tal vätska i lungorna. Det leder till rosslig, tung andning och svår ångest. Syreupptaget blir minimalt och patiénten kan kvävas till döds om man inte lyckas häva det med vätskedrivande läkemedel, vilket är svårt då kroppen inte kan omsätta detta när njurarna slagits ut.

Informationen tas ibland emot och i vissa fall inte pga chocktillstånd hos de anhöriga. Här kan man välja att fortsätta informera och stötta samt våga ta ett riktigt beslut även om det går emot de närsteåendes vilja, eller att sätta ett dropp som man måste vakta noga och låta droppa extremt långsamt, så långsamt att det bara är för syns skull i många fall.

Ett annat exempel är att sätta upp grindar på sängen för att motverka fallolyckor, många gånger gäller det dementa och oroliga patienter som saknar förmåga att själva ta ställning och glömmer att de inte kan stå på benen. Anhöriga tycker att det ser hemskt ut att mamma är instängd i sin säng. Man väljer då att inte sätta upp grindar och mamma ramlar och slår sig ideligen med nya frakturer och lidande som följd. Även här krävs information och att man står på sig. Men det gäller att våga och att riskera en anmälan.

En variant är att bädda på en madrass på golvet, särskilt i de fall patienten klättrar över grindarna och därför inte kan ha grindar på sängen. Även detta ser ju bedrövligt ut i anhörigas ögon. Inte skall väl deras kära far ligga på golvet.

Med detta vill jag säga att allt inte är svart eller vitt, att vi alla är människor och försöker göra vårt bästa. Fortsätt ifrågasätt och fortsätt informera, sakligt och lugnt. Kom ihåg att allt inte alltid är som det ser ut.

Ha en riktigt bra dag alla!

 

sara

29 december 2012 13:14

Det här var helt kanon skrivet!!

Är så otroligt svårt att jobba inom vården, inom alla områden men jag är ju van inom äldreomsorgen och det är hela tiden en tunn tunn balansgång att vara personal på flera olika sätt.
Man ser en massa personal som absolut inte skulle få sätta sin fot inom vården eller jobb med människor rent allmänt men dom är ganska få ändå mot dessa underbara själar som ger hela sig själva för både boende och anhöriga. Dom är guld värda och borde få så mycket mera beröm och uppskattning!!

Kram!

http://sarastankar.bloggplatsen.se

Viveca

29 december 2012 16:24

Ja det är svårt, men otroligt givande.
Det har blivit vanligare att både vården/omsorgen anmäler sig själva och att patienter och anhöriga anmäler. Vilket inte bara beror på att det är mer tillbud utan att man sett nyttan med det. Det man inte känner till kan man ju inte ändra på.

Tyvärr är många rädda just för anmälningar. Det man skall komma ihåg som personal är att det inte är för att ta fram svarta får man gör anmälan utan för att förhindra att det sker igen. Det blir ju alltid en utredning som visar om det är ett systemfel, bemmanningsbrist eller i vissa fall slarv och nonchalans. I de allra flesta fall kan man se att flera faktorer spelat in innan tillbudet skedde.

Själv har jag naturligtvis lyckats göra fel under de 20 år jag varit verksam i sjukvården.

Kränkningar är aldrig ok oavsett vad de beror på och lika viktigt som att vi stöttar varandra och berömmer varandra för goda arbetsinsatser är det att ta tag i sådant direkt genom att tala med vederbörande samt att göra en anmälan eller se till att chefen gör det. Som anhörig till vårdtagare i den kommunala hälso- och sjukvården kan man ta kontakt med den Medicinskt ansvariga sjuksköterskan (MAS)i kommunen som i sin tur kan göra en anmälan enligt Lex Maria eller Lex Sarah.

 

Kim

29 december 2012 15:42

Jag gillar dej!
Har lärt mej en hel del av dej de senaste åren.
Detta med droppet hade jag inte en aning om, men förklarat låter det klart logiskt.

Här hemma så "stänger vi in" svärmor i sängen med en träskiva på natten.
Det tjatade jag om förra året men varken min man eller hans bror lyssnade.
Sen kom natten då hon ramlade när hon skulle gå upp och kissa, Bene var i närheten men hann inte fram, hon rasade på första steget.
Och där gick höften...

När jag blir gammal och gaggig så ska jag flytta till ditt arbetsområde ;)

ps. det där om droppet borde spridas!
Får jag hänvisa till ditt inlägg på fb?

kram <3

http://varmt.bloggplatsen.se

Viveca

29 december 2012 16:01

Hehe! Gillar dig med Kim!

Det finns mycket att informera om. Det finns en jättebra informationsskrift om vård i livets slutskede ämnad för patienter och anhöriga. Skall se om jag kan hitta den på nätet. Hungern och törsten är dessutom det första en döende slutar förnimma. Däremot kan vederbörande behöva fukta munnen då han/hon andas genom munnen och blir väldigt torr.

Det viktigaste i livets slut är att ge trygghet både till patienten och anhöriga. Det ges genom saklig information och att finnas till hands. Vården innebär då inte att främja livet utan att se till att patienten har det så bekvämt och smärtfritt som möjligt med hjälp av läkemedel, god miljö och omvårdnad.

Det är svårt att se sina närmaste bli svaga och svårt att ta ställning till vad som bör göras. Därför bör man informera om vad man gör och varför om man har kunskapen och erfarenheten, dvs som personal. Det är ju därför äldrevården och sjukvården finns. Annars hade ju ingen behövt den?

Självklart får du hänvisa hit!

Kram!

 

M

31 december 2012 01:16

Huvudet på den berömda spiken

Jag jobbar inom äldreomsorgen och många är de gånger när man ser hur anhöriga inte ser (inte vill se) sina gamlas behov och hur de ibland har önskemål som inte stämmer överens med brukarens faktiska behov eller vilja. Dåligt samvete gör ofta att de ställer enorma krav på personalstyrkan istället.
Och sen finns ju de där som sagt var, som inte borde vara där. De som gjort sitt eller de som aldrig varit av det rätta virket.

Och ja, en bra chef finns där och stöttar INNAN det går fel.

http://grankott.blogg.se

Viveca

2 januari 2013 11:20

Ja det är svårt att vara anhörig och det är svårt att vara personal. Alla vill väl men ibland blir det fel även pga välvilja.

Chefen är viktig, men jag upplever att det blir allt vanligare att mellancheferna har för mycket ekonomiskt ansvar och att det är fel egenskaper som premieras högre upp i hierarkin. Allt annat delegeras nedåt och personalen skall både administrera, sköta scheman, städa och sköta patienterna. Personalvården är ofta obefintlig.

Som sjuksköterska får man alltmer pappersarbete och tiden till ren och skär omvårdnad blir allt mindre samtidigt som vi inom hemsjukvården får allt sjukare patienter som skall vårdas hemma och befolkningen blir allt äldre, vårdplatserna på särskilda boenden blir allt färre. En ekvation som inte går ihop.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Anekdotisk bevisföring är något som används allt flitigare på diskussionsforum. Det kan handla om rasism, antiabortpropaganda, antivaccinationskampanjer m.m.   Till skillnad från vetenskaplig evidens handlar bevisen om något som personen i fråga ...

Första förlossningspraktiken är nu avslutad.   Tjugofyra förlossningar har jag nu i bagaget. Endast en av dem avslutades med sugklocka, övriga har varit normala, vaginala förlossningar. Trots sömnbrist, späckat schema med en hel del vanligt plu...

Tredje veckan av VFU på förlossningen är gjord och jag har bistått vid nio förlossningar. Det är fantatstiskt att få vara med i ett så viktigt ögonblick i kvinnors och pars liv.   Många lärdomar har jag fått med mig och mycket har jag kvar att ...

    Det är två veckor kvar till praktik. Första perioden börjar med Förlossningskonst I i 8 veckor. Därmed startar även jakten på de 50 förlossningarna som skall vara avklarade innan examen.   Före dess är det en hel del studieuppgifter som ...

Ja, kanske... Mitt nya liv som student har pågått i några månader nu. Inser att det bara är drygt ett år tills jag är färdig barnmorska. Ända sedan jag väntade A dvs 24 år sedan bestämde jag mig. Sedan jag skilde mig och flyttade lite längre bort fr...