Sparvöga

Alla inlägg under september 2014

Av Viveca - 17 september 2014 13:16

Jag vill dela med mig av hur det känns att ha en depression.


Trots mina år som sjuksköterska där jag mött många patienter med depressionsdiagnos har jag aldrig förstått hur det känns innan jag hamnade där själv.


Att ha sorg eller att vara ledsen eller vara lite nere är en naturlig del av livet och man kan då säga till sig själv att rycka upp sig.


En depression är mer fysisk än så.


Tänk dig att du har en glasburk över huvudet, att alla intryck är avtrubbade och domnade.


Du kanske sitter framför tv´n men kan inte ta in vad som händer på skärmen. Du förstår inte, orkar inte lyssna på vad som sägs. Du öppnar morgontidningen men kan inte ens ta in bilderna i den. Texten är obegriplig.


Tänk vidare att du har svårt att prata. Du pratar tyst och fåordigt, får inte fram det du skall säga genom glasburkens yta. Du rör dig långsamt. Du är fången i din egen kropp. Du är obeskrivligt trött i både kropp och hjärna, men kan inte komma ihåg hur man gör när man skall sova. Hur känns det att somna? Det är som att det inte finns någon sömn längre.


Du har dåligt samvete och känner skuld för andra de stunder du ens känner något.


Till slut kan du varken skratta, gråta eller bli arg. Din mimik försvinner. Du glömmer saker, tex att äta. Du har ingen aptit varken på livet eller mat. Du går ned i vikt.


Det finns ju flera grader av depression och det finns självskattningsskalor. Vissa saker är individuella.


Det mest otäcka är att vara så omedveten om vad som sker. Att man kan hamna så djupt innan man söker hjälp eller förstår vad som är fel.


Själv skyllde jag på sömnlöshet pga hästarna, men inser att detta började långt tidigare.


Jag lyssnade inte på varningssignalerna och förstod överhuvudtaget inte att de fanns där.


Varningssignaler kan vara att du är mindre intresserad av omvärlden än tidigare, att du inte orkar göra sådant som du normalt gör på rutin, att du inte orkar lyssna på andra i din omgivning. Att du tillbringar mer tid framför datorn, drar dig undan. Du är lättirriterad.


Du kanske fixerar dig vid något t.ex ett husdjur eller din kropp (här är vi inne på tvångssyndrom/OCD) vilket blir ett substitut för ditt dåliga mående. Att bli medveten om detta är svårt. Här behöver du få veta av någon annan att det är sjukligt. Det är en fin balans mellan intresse och sjukligt beteende.


Jag har ansett mig vara väldigt stark som person och aldrig tänkt att detta kan drabba mig.

Jag har ansett att man bara kan rycka upp sig och tänka positivt.

Det är inte så enkelt. Det funkar inte.


De tankar du har är mörka s.k katastroftankar. Du försöker komma fram till lösningar vilka alla verkar peka åt fel håll. Du har hamnat i en rävsax. Hur du än gör har du rumpan bak och vill det sig illa känner du att det finns bara en utväg, att att lämna livet. Själv var jag mest likgiltig inför om jag skulle råka dö eller ej.


Det är dock inte sant, men det har du svårt att tro på. Det är sjukdomen som gör att du tänker så.

Du måste få hjälp!


Själv är jag väldigt anti mot mediciner. Jag tar knappt Alvedon i normala fall.

Att bli insatt på antidepressiv medicin var läskigt och jag ifrågasatte nyttan. Biverkningarna de första dagarna med panikångest och självmordstankar gjorde det inte lättare. Men det gick över.


Självhjälp kan vara att komma ut varje dag och röra sig.


Fysisk ansträning får kroppen att må bra.

Gör inte mer än du klarar.

Detta är svårt för facit kommer inte förrän efteråt.


Prata med någon du tycker om. Antingen på telefon eller om du orkar träffa vederbörande. Sms eller facebook är inte alls lika givande.


Be andra ta kontakt med dig. Du själv kanske saknar initiativförmåga att ringa upp.


Meditera. Det har hjälpt mer än jag trodde var möjligt och har fått mig att kunna somna utan insomningstabletter.

(Det finns bra appar för meditaton, välj någon som passar dig)


Undivk att träffa för många personer åt gången eller för lång tid. Det tar för mycket energi.


Försök göra något kreativt utan krav på att prestera.

Skriv, måla, lyssna på musik eller komponera själv.


Sätt dig själv i centrum och försök att inte ha dåligt samvete för andra.

Låt dem klara sig själva.


Omgivningen kan reagera med att vara martyrer eller tycka att du föser bort dem.

Förklara att det är sjukdomen och be dem respektera det.


Att skuldbelägga någon som är deprimerad gör det värre.

Om din omgivning reagerar på detta sätt kommer du att dra dig undan än mer.


Det kan vara jobbigt för dina nära men de får söka stöd hos någon annan tills du är stark nog.


Närhet kan vara jobbigt likväl som du ibland behöver det. Du måste få välja själv.

Ingen hade väl pressat dig om du hade cancer?


Försök ta en minut i taget, en dag i taget.


Det kommer att bli bättre men inse att du har små marginaler så tro inte att du klarar allt så fort du fått näsan ovan vattenytan.


Acceptera att du är sjuk. Det är svårt eftersom samhället inte riktigt accepterar psykisk sjukdom.

Självmord är en av de vanligaste dödsorsakerna i Sverige och därmed är en depression lika livshotande som en cancerdiagnos eller en hjärtinfarkt.


När du börjar kunna känna en stunds normalitet eller glädje försök bara att vara nöjd med att det går åt rätt håll. Ha inte bråttom. Det kommer att gå upp och ned vilket är svårt att acceptera då man bara vill bli frisk och kanske fått lite försmak på hur det känns.


Gör upp ett schema som du försöker följa varje dag.


Hoppas detta kan vara till nytta för både dig som har eller håller på att få en depression och till anhöriga.

Presentation

Hästarna

  

Vilda f. 2006

Korsning Nordsvensk brukshäst/Gotlandsruss

 

 

Marko f. 2008

Nordsvensk brukshäst 

f: Bronco 1980

m: Vega 22825

Vädret

Vädret Henån

Senaste inläggen

Länkar

Kategorier

Sök i bloggen

Arkiv

För ett år sedan

RSS

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2014 >>>

Citatet

"I framtiden kommer varenda kotte att vara berömd i en kvart"  Andy Warhol

  


Skapa flashcards