I söndags kväll hämtade vi båda hästarna från sommarhagen. Vilda fick motvilligt placeras i den gamla nedbetade hagen, men var ganska nöjd efter en stund då hon kunde klia sin rumpa mot träden och umgås med skogstrollen över stängslet.

Marko togs in och sadlades. Han var jätteduktig. Vi tog en sväng på vägen i skritt och trav för att vänja honom vid sadel och stigbyglar. Sedan fortsatte vi in på "ridbanan". Han fick parkera vid pallen och efter några omgångar med belöning stod han fint och stilla. Jag hängde mig över sadeln och klappade honom på motsatt sida med händerna. Han stod kvar. Så satte jag mig och fick i fötterna i stigbyglarna. Han stod fortfarande fint och stilla. Med godis som belöning verkade han nöjd.

Arkivbild, här uppsittning på gårdsplanen, vilket jag tackar för att vi inte var dumma nog att upprepa i söndags.

Mats höll honom i grimskaftet hela tiden. Sedan började vi röra oss framåt och det var som att trycka på den röda knappen. Han drog iväg som skjuten ur en kanon. Mats försökte hålla emot men jag bad honom faktiskt släppa när jag insåg att det inte skulle hjälpa och att risken var att Mats blev släpad. Med grimskaftet slängande blev det hela än mer hysteriskt. Hela skenturen försökte jag med: Ptroo! Stanna! Såja, ingen fara samtidigt som jag försökte hålla in honom. Vi närmade oss stänsgslet och jag var osäker på om han skulle väja. Såg framför mig hur vi skulle spränga både vårt och skogstrollens trådar. Jag tog tag i högertygeln med all kraft jag hade och Marko svängde. Nästa tanke var att ta båda händerna till hjälp och ta i högertygeln för att tvinga honom att stoppa, men innan jag fick ordning på det, stöp jag i backen. Det sista jag minns var att det gjorde ont i vänsterarmen och revbenen.

Sedan stod jag upp. Hur jag kom upp vet jag inte. Där stod även hovslagaren, Mats och Marko. Jag fattade ingenting. Visste knappt vad det var för häst och första tanken var att jag försökt sitta upp på Marko som i mitt huvud just då var nyinköpt och säkert bara ett år gammal? Förvirringen höll i sig när P frågade hur mycket vi hade tömkört det senaste. Jag hade inget svar för jag visste inte. Det var totalt borta. Efter en stund klarnade det, men tiden från jag ramlat av tills jag stod upp var och är fortfarande borta.

P var på väg till grannen för att sko och hade blivit invinkad av Mats som hade fullt upp att få tag på den skenande stackars Marko. Sadeln hade hängt på sidan.

Vi sadlade honom igen när han verkade lugn och så gick jag och Marko runt banan för att lugna oss. Han fick även göra lite förflyttningar för att börja använda hjärnan igen. Det gick bra. Vi tog sedan en promenad till sommarhagen med båda hästarna. Jag hade ont här och där men var förmodligen full av endorfiner så smärtan var tusen gånger värre dagen efter.

Igår tog jag mig ned till vårdcentralen där jag när jag väl kom in fick stränga ögonkast av sjuksköterskan som menade på att detta var ett traumafall och jag fick eget rum samt högprioriterades. Läkaren visste inte riktigt vart han skulle skicka mig. Eftersom jag hade en minneslucka borde jag skickas till traumaenheten på NÄL, men eftersom jag hävdade att de största problemen satt i hand, axel och bäcken och borde tittas på av ortoped, fick han ringa upp och konsultera ortopedjouren på Uddevalla sjukhus. Han frågade om jag använt skydd;) Ja, hjälm och stålhättor, svarade jag. Inget annat? Nej, vad skulle det vara tänkte jag, typ hockeyutrusning? Jag var ganska illamående efter väntan i väntrummet och hade spanat in en lämplig papperskorg. De försåg mig med en spypåse och jag svarade flera gånger att jag varken var yr eller hade huvudvärk. Visserligen kände jag det som om jag var bakis hela dagen igår, men jag hade inte sovit något vidare heller.

Jag fick komma till Uddevalla, vilket jag tackar för. Det är avsevärt närmare. Men bilen som jag tagit till vårdcentralen fick stå kvar. Det blev taxi och inte vilken taxi som helst utan en hel färdtjänstbuss till bara lilla mig.

Jag kom in ganska fort men sedan blev det flera timmars väntan på röntgen som tydligen hade manfall. Ortopeden hade klämt och kännt där jag hade slagit i och bestämde sig för att enbart röntga handen.

  Denna mindre trevliga miljö att vänta i gjorde att jag efter tillåtelse tog en promenad till fiket för lite påfyllning.

Mitt blodtryck var lite lågt, men jag avfärdade det med att jag inte ätit och druckit sedan frukost (allt för att slippa NÄL).

Väl röntgad fick jag efter ytterligare väntan träffa ytterligare en läkare som klämde lite extra. Enligt sjuksköterskan var hon också hästtjej, och jag fick gå igenom händelseförloppet ytterligare en gång;) Röntgen visade inga frakturer i handen och jag kan konstatera att benskör är jag inte i alla fall.

Det blev taxi hem igen, fast en vanlig denna gång.

På kvällen fick jag ordentlig huvudvärk och jag känner mig fortfarande som om jag är bakis. Huvudet fick sig antagligen en smäll.

Nu hoppas jag att vi inte skrämt Marko för mycket. Det blir i fortsättningen övningar från marken tills han är helt trygg med tömkörning och annat. De båda hästarna är totalt olika. Vilda har aldrig brytt sig om att man sitter på henne eller vad man slänger upp på henne. Så här kan det gå när man inte använder insidan tillräckligt. Mot dumhet hjälper ingen skyddsutrustning i världen.

Så här ser jag ut idag:

         Det ser bättre ut på bilderna än IRL:)

Höft/bäcken

Bonus: Hästbettet från Vilda

Förra veckan           Idag

Tror inte att hon gillar min tatuering;)

 Det blir inte bikini på ett tag. Nu har jag vältrat mig i självömkan i detta inlägg så det räcker för hela året. Denna dag skall bara innehålla lugn och ro har jag bestämt:)

Ha en bra dag alla!

 

KIm

29 juni 2011 00:45

Aj aj aj!

Självömkan är verkligen tillåtet när man får en sån ofrivillig avsittning!

Krya på dej!

http://varmt.bloggplatsen.se

Viveca

29 juni 2011 11:26

Det känns bättre idag, men det dröjer innan jag sitter upp på Marko igen. Vi är väl livrädda båda två;) Med facit i hand så var det mycket vi skulle gjort annorlunda, men gjort är gjort.

Tack!

 

kicki

29 juni 2011 13:55

ajaj, ja är oturen framme så är den...det är väldigt lätt att vara efterklok, men huvudsaken är att man lär sig något på vägen!
tur att du inte bröt eller spräckte något!
kram

http://kaa.bloggplatsen.se

Viveca

29 juni 2011 16:48

Ja, så är det. Jag är hel men svullen, blå och mör;)
Kram!

 

Kim

29 juni 2011 14:20

Ja jag brukar ofta vara efterklok...och det hjälper ju inte mycket just då, men man lär sig ;)

Skönt att det känns lite bättre idag.

Själv föredrar jag att börja vänja hästen vid att ha mej hängande på och sittande på men alltid utan sadel(och alltid med frikostigt med morotsbitar).
Jag tror att det är sadeln som gör hela upplevelsen mer klaustrofobisk.
För ofta (inte alltid) så bryr sig hästarna inte så mycket om att man hänger eller sitter på dom.

Ska inte sitta här och ge råd för jag känner mej ganska osäker på hur det ska gå med Nelly som är så explosiv...och tiden går snabbt hon är nu 2,4 =O

kram

http://varmt.bloggplatsen.se

Viveca

29 juni 2011 16:48

Vilda satt jag upp på utan sadel i början och som du säger kan det ha med sadeln att göra. Marko är lite högre och mer känslig så en del av mig vill köra barbacka och den andra helst ha något att sitta i;) Skulle ha haft grimskaftet i bettet samt hållt honom riktigt kort, och skulle bara ha hängt i rörelse, för själva sittandet verkar inte så farligt. Antingen var det att han inte såg mig förrän vi började röra oss eller så var det att tyngden kändes annorlunda i rörelse. Han har stuckit de första gångerna vid tömkörning med när han svängt och plötsligt sett mig i ögonvrån, så nu har jag för vana att hoppa fram bakom rumpan i stillastående först för att han skall vänja sig innan vi börjar gå och svänga.

Du får gärna ge råd. Alla hästar är olika och vissa behöver lite mer tid på sig att vänja sig vid våra påhitt. Jag bryr mig egentligen inte om hur lång tid inridningen tar så det är bara att börja om från början med vissa saker. Men mer regelbunden träning behöver Marko absolut.

Kram!

 

Sarah

29 juni 2011 17:30

Na men oj!!! Vad läskigt men skönt att det gick så bra så du inte hände något allvarligare med huvud eller så... Hoppas du känner dig bättre!! Kram

http://chanellie.bloggplatsen.se

Viveca

29 juni 2011 21:37

Det var som att ha en De ja vu-upplevelse från barndomen och tonårstiden, med skillnaden att jag var mer rädd för att ramla av och förmodligen hade jag suttit kvar längre på den tiden. Det var läskigt. Jag känner mig bättre. Sent igår kväll släppte "baksmällan" och idag har jag kännt mig mindre stel. Handen är dock väldigt svullen fortfarande men jag hoppas att den är ok tills på söndag då jag skall jobba:) Tack och kram tillbaka!

 

Pernilla

6 juli 2011 22:02

Åh men nej - din stackare :( Fy vilka blåmärken, förstår att du känner dig helt öm :(
Jag har aldrig ridit in någon häst men sett andra göra det och det enda jag kan säga är att det VERKLIGEN är sån stor skillnad mellan olika hästar. Ingen är den andra lik så att säga. Det som fungerar på en behöver inte fungera på nästa.
Men en sak är ju i alla fall säker och det är ju att det bästa är att ta det lugnt - backa några steg när sånt här händer.

Hoppas du snart mår bättre!!

http://hastliv.blogspot.com

Viveca

8 juli 2011 14:48

Vi backar bandet:) Nu blir det träning från marken enbart ett låååångt tag. Jag mår ganska bra, men axeln och handen är inte helt ok, fast mycket bättre. Har inte ridit sedan det hände, så Vilda är väl nöjd;)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Anekdotisk bevisföring är något som används allt flitigare på diskussionsforum. Det kan handla om rasism, antiabortpropaganda, antivaccinationskampanjer m.m.   Till skillnad från vetenskaplig evidens handlar bevisen om något som personen i fråga ...

Första förlossningspraktiken är nu avslutad.   Tjugofyra förlossningar har jag nu i bagaget. Endast en av dem avslutades med sugklocka, övriga har varit normala, vaginala förlossningar. Trots sömnbrist, späckat schema med en hel del vanligt plu...

Tredje veckan av VFU på förlossningen är gjord och jag har bistått vid nio förlossningar. Det är fantatstiskt att få vara med i ett så viktigt ögonblick i kvinnors och pars liv.   Många lärdomar har jag fått med mig och mycket har jag kvar att ...

    Det är två veckor kvar till praktik. Första perioden börjar med Förlossningskonst I i 8 veckor. Därmed startar även jakten på de 50 förlossningarna som skall vara avklarade innan examen.   Före dess är det en hel del studieuppgifter som ...

Ja, kanske... Mitt nya liv som student har pågått i några månader nu. Inser att det bara är drygt ett år tills jag är färdig barnmorska. Ända sedan jag väntade A dvs 24 år sedan bestämde jag mig. Sedan jag skilde mig och flyttade lite längre bort fr...