Imorgon startar distanskursen i Borås. Efter mycket velande har jag bestämt mig för att delta.

Det ska bli spännande! Så nu ska jag förbereda mig och läsa lite om vårdorganisation och vårdkulturer.

Soo long!

I fredags fick M ryggskott. Efter några timmar blev det allt värre. Han kunde inte röra varken armar eller nacke. Han fick svårt att andas. Det fanss inte en möjlighet för mig att förlytta honom ut till bilen. Det blev ambulans till akuten. Efter lite morfin kunde han flytta sig från köksstolen till båren. Vid 21-tiden åkte han in och jag åkte efter med bilen. Klockan fem på morgonen beslutade läkaren att han skulle röntga rygg och lungor. Röntgenavdelningen skulle öppna kl. 08. jag åkte hem och sov ett par timmar.

Det är alltid intressant och lärorikt att befinna sig "på andra sidan" som patient eller anhörig. Förstår att patienter som sitter timma ut och timma in på akuten undrar vad personalen egentligen gör. Det skrattas och fikas, men ingen doktor så långt ögat når.

Jag vet av egen erfarenhet att det bara finns en läkare på jourtid och att han/hon har anvsar över både inneliggande patienter och akutens patienter. Jag vet också att övrig personal måste ha ordinationer av läkaren för att kunna undersöka eller behandla. Jag kände trots detta frustration över hur dåligt akutsjukvården ofta fungerar. Att ett akutsjukhus inte har tillgång till röntgen på jourtid är under all kritik. Uddevalla sjukhus skall lägga ned sin akutverksamhet ändå tar de emot akutfall utan att ha resurser till det fullt ut.

M sökte ju inte för något livshotande, mer synd var det om de stackars äldre damer som sökte för misstänkta collumfrakturer och som fick ligga flera timmar utan snärtstillande i korridoren.

Chalmers har studerat logistiken på SU`s akutmottagningar och kommit fram till stora brister och även tagit fram förslag på lösningar. Det verkar dock som om de fortsätter som vanligt.

 http://www.dagensmedicin.se/nyheter/2008/10/09/mycket-att-atgarda-pa-sahl/index.xml

Sjukvården är en mycket konservativ verksamhet. År ut och år in fortsätter man med jourläkarsystem istället för att bemanna efter behov och schemalägga läkarna istället. Tröttsamt!

Det finns en del brister i texten(se nedan). Jag tycker själv att den kanske blev litet torr. Det var svårt att hålla sig till en A4 sida. En hel del har tagits bort från ursprungstexten och det som blev kvar kanske blev en aning platt. Kan hända skriver jag en helt ny text. Jag har i vilket fall fått öva mig och känner att jag kommit igång mer med skrivandet nu.

Jag ser att många varit inne på min blogg idag, passa gärna på att kommentera texten. Jag är glad för alla synpunkter. Ni kan också komma med förslag på tema för en ny text.

Nej nu ska jag fortsätta med det jag höll på med...

Ha en bra dag!

Här är mitt senaste alster. Jag kommer nog göra en del korrigeringar. Kom gärna med kommentarer om vad som kan göras bättre.

Parasiten

Till en början höll sig det potentiella värddjuret på avstånd från Parasiten. Från tidigare erfarenheter av människor med Parasitens karaktärsdrag hade hon lärt sig att det var säkrast så. Parasiten hade fullt sjå att uppvakta flera tänkbara värddjur som hon omgav sig med. Hon koketterade och spred sin inställsamma vänlighet över dem alla. Hon behövde deras erkännande och odelade uppmärksamhet för att få näring till sin själ. Varje motsägelse eller ifrågasättande besvarades med full eld av Parasiten.

Det potentiella värddjuret visste innerst inne att hon kommit för nära Parasiten. Hon hade bjudit in henne och om hon inte aktade sig så skulle hon snart ha henne alldeles innanför huden.

Det äldsta värddjuret hade alltid gjort sitt bästa för att Parasiten skulle överleva och så snart Parasiten knäppte med fingrarna gjorde hon som hon blev tillsagd. En dag valde hon dock att ge sin tid och omtänksamhet till en annan nära anhörig. Det dröjde inte länge innan Parasiten hade sagt upp bekantskapen med både den nära anhörige och Det äldsta värddjuret.

Hon beklagade sig för det potentiella värddjuret som nu insåg att det inte fanns någon återvändo. Van som hon var att ta hand om människor var det ju ingen större uppoffring. Hon låtsades inte om varningsklockorna som skrällde allt högre. Parasiten drog igång ett projekt som de skulle ha tillsammans. Det potentiella värddjuret som nu hade förvandlats till ett fullgott värddjur gav sig med stor iver och entusiasm in i detta. Nu hörde hon inte ens varningsklockorna längre. Hon kände inte att något växte innanför huden heller. De levde i symbios nu, Värddjuret och Parasiten.

De andra presumtiva värddjuren och Det äldsta värddjuret återvände snart till Parasiten. Hon hade den förmågan, att ge andra dåligt samvete. Hennes eget samvete var alltid fläckfritt. En kort tid av lugn infann sig och Värddjuret pustade ut. Ganska snart märkte hon dock att det blev allt svårare att tillfredställa Parasiten. Energin började tryta och i takt med detta ökade Parasitens krav. Små och till synes obetydliga saker blev viktiga för Parasiten. Värddjuret kämpade för att vara till lags. Hon var van att göra andra till viljes och brusade sällan upp. Parasiten tisslade och tasslade bakom ryggen på Värddjuret med de andra. Det kliade nu under huden på Värddjuret. Hon började riva sig så att skinnet blev rött och sårigt. Hjärtat slog dubbla slag allt oftare och hennes kropp blev tunnare för var dag.

Så plötsligt en dag blev Parasiten hysterisk över en bagatell. Värddjuret som nu hade fått nog, sade ifrån. Då Parasiten inte kunde hantera något mothugg övergav hon sitt värddjur omedelbart. Det sista hon sade till Värddjuret var -PARASIT!

Det var då det slog det nu före detta värddjuret att hon hade fungerat som en spegel för Parasitens jagsvaga personlighet. Med hjälp av henne och de andra hade Parasiten kunnat stå emot sin negativa självbild. Nu hade Parasiten ingen användning för henne längre och drog därför vidare till nya jaktmarker. Det före detta värddjuret slickade sina sår och kände hur hennes kropp och själ sakta återhämtade sig. Hon tänker inte så ofta på Parasiten längre, men då och då kan det klia lite i hennes läkta hud.

anm. Beware ...

Idag har jag skrivit texten som skall skickas med ansökan till skrivarkursen. Jag fick inspiration från ett helt oväntat håll. Vill inte publicera den här förrän jag skickat in ansökan och fått besked. Sedan kanske jag gör det. "Parasiten" heter den och handlar om utnyttjande. Hur en jagsvag personlighet använder sim omgivning för att kunna hålla stånd mot sin negativa självbild.

Nu ska vi till stallet och mocka m.m. Hästarna har stått inne ett par nätter pga det dåliga vädret.

Det bör nämnas att jag är lättad om det var så att E snubblade. Både för hennes skull och killens. Jag hoppas det var så. Om det var detta som kom fram i deras samtal och de båda är överens så är ingen gladare än jag. Jag får prata med henne när hon kommer hem. Jag är glad att lärarna tog tag i det direkt för det har varit lite si och så med sådant tidigare på skolan.

Nej! Nu måste jag lämna datorn för lite hushållsarbete.

Nu har jag varit hos läkare efter mycket velande hit och dit om jag skulle gå eller ej.

I söndags sprang Vilda in i ryggen på mig efter att blivit rädd för något. en stöt gick från nakcen och ut i armar och händer på mig. Jag har fortfarande stickningar i tummarna och i ena armen.

En typisk whiplashskada. Tror dock inte det är så allvarligt eftersom det blivit bättre och jag inte har ont i nacken. Jag är bara lite stel. För försäkringens skull bestämde jag mig i alla fall för att gå till läkare. Nu är det gjort och förhoppningsvis har stickningarna gått över om ett par dagar.

Lilla Vilda får roa sig i hagen några dagar till innan vi går ut igen.

Lilla E kom hem igår med en reva och blåmäke på ena kinden. Har du ramlat och slagit dig, frågade jag. Nej, jag blev knuffad in i ett skoställ av en kille i fyran, svarade hon. Han och hans kompisar spärrade vägen för mig när jag skulle gå igenom deras korridor. Jag fick panik och sa, -Flytta på dig tjockis! Då höll han fast mina armar och puttade in mig i skostället. Han drog upp mig igen och jag lyckades springa därifrån innan han skulle slå mig igen. E hade även ont i ryggen och märken på magen efter skostället.

Vad är det som gör att pojkar/män tar till nävarna och dessutom själva provocerar fram situationer som de inte kan handskas med. Hade det handlat om vuxna i denna situation så hade det anmälts som misshandel.

E tycker det är pinsamt att alla i skolan vet vad som hänt. Hon tycker det är pinsamt att killen är ett år yngre än henne och ändå lyckades få övertaget. Känns detta igen?

Många till synes starka kvinnor skäms över att blivit misshandlade och vågar därför inte anmäla sina plågoandar. De tar skulden själva som om det vore deras fel. De får skylla sig själva, liksom våldtäktsoffren som tagit på sig en för kort kjol.

E kanske känner att hon har skuld för att hon kallade killen tjockis. Kan bara gå till mig själv och fundera hur jag hade gjort om jag blivit trängd av flera män. Inte fan hade jag bett dem snällt att flytta sig.

Idag blir det samtal i skolan med E och "killen". Hans föräldrar blir informerade. Hoppas att det leder till att han inte växer upp och blir en förtryckare och kvinnomisshandlare. De har vi tillräckligt av som det är.

Nu ringde läraren. Efter samtal har man kommit fram till att killen spärrade vägen för att hindra E från att gå igenom korridoren, då det inte är tillåtet att gå igenom där. Han tog på sig "polisrollen". E försökte då tränga sig förbi, kallade honom tjockis och hade sedan snubblat över hans fot och in i skostället. Hon hade "upplevt" det som om han höll fast henne.

Jag vet inte vad jag ska tro. Jag har en dotter med stor fantasi. Det vet jag sedan innan. Jag vet också att detta kan vara ett klassiskt exempel på hur misshandlade plötsligt har snubblat, ramlat och varit allmänt klumpiga och fumliga.