Jag vill dela med mig av hur det känns att ha en depression.

Trots mina år som sjuksköterska där jag mött många patienter med depressionsdiagnos har jag aldrig förstått hur det känns innan jag hamnade där själv.

Att ha sorg eller att vara ledsen eller vara lite nere är en naturlig del av livet och man kan då säga till sig själv att rycka upp sig.

En depression är mer fysisk än så.

Tänk dig att du har en glasburk över huvudet, att alla intryck är avtrubbade och domnade.

Du kanske sitter framför tv´n men kan inte ta in vad som händer på skärmen. Du förstår inte, orkar inte lyssna på vad som sägs. Du öppnar morgontidningen men kan inte ens ta in bilderna i den. Texten är obegriplig.

Tänk vidare att du har svårt att prata. Du pratar tyst och fåordigt, får inte fram det du skall säga genom glasburkens yta. Du rör dig långsamt. Du är fången i din egen kropp. Du är obeskrivligt trött i både kropp och hjärna, men kan inte komma ihåg hur man gör när man skall sova. Hur känns det att somna? Det är som att det inte finns någon sömn längre.

Du har dåligt samvete och känner skuld för andra de stunder du ens känner något.

Till slut kan du varken skratta, gråta eller bli arg. Din mimik försvinner. Du glömmer saker, tex att äta. Du har ingen aptit varken på livet eller mat. Du går ned i vikt.

Det finns ju flera grader av depression och det finns självskattningsskalor. Vissa saker är individuella.

Det mest otäcka är att vara så omedveten om vad som sker. Att man kan hamna så djupt innan man söker hjälp eller förstår vad som är fel.

Själv skyllde jag på sömnlöshet pga hästarna, men inser att detta började långt tidigare.

Jag lyssnade inte på varningssignalerna och förstod överhuvudtaget inte att de fanns där.

Varningssignaler kan vara att du är mindre intresserad av omvärlden än tidigare, att du inte orkar göra sådant som du normalt gör på rutin, att du inte orkar lyssna på andra i din omgivning. Att du tillbringar mer tid framför datorn, drar dig undan. Du är lättirriterad.

Du kanske fixerar dig vid något t.ex ett husdjur eller din kropp (här är vi inne på tvångssyndrom/OCD) vilket blir ett substitut för ditt dåliga mående. Att bli medveten om detta är svårt. Här behöver du få veta av någon annan att det är sjukligt. Det är en fin balans mellan intresse och sjukligt beteende.

Jag har ansett mig vara väldigt stark som person och aldrig tänkt att detta kan drabba mig.

Jag har ansett att man bara kan rycka upp sig och tänka positivt.

Det är inte så enkelt. Det funkar inte.

De tankar du har är mörka s.k katastroftankar. Du försöker komma fram till lösningar vilka alla verkar peka åt fel håll. Du har hamnat i en rävsax. Hur du än gör har du rumpan bak och vill det sig illa känner du att det finns bara en utväg, att att lämna livet. Själv var jag mest likgiltig inför om jag skulle råka dö eller ej.

Det är dock inte sant, men det har du svårt att tro på. Det är sjukdomen som gör att du tänker så.

Du måste få hjälp!

Själv är jag väldigt anti mot mediciner. Jag tar knappt Alvedon i normala fall.

Att bli insatt på antidepressiv medicin var läskigt och jag ifrågasatte nyttan. Biverkningarna de första dagarna med panikångest och självmordstankar gjorde det inte lättare. Men det gick över.

Självhjälp kan vara att komma ut varje dag och röra sig.

Fysisk ansträning får kroppen att må bra.

Gör inte mer än du klarar.

Detta är svårt för facit kommer inte förrän efteråt.

Prata med någon du tycker om. Antingen på telefon eller om du orkar träffa vederbörande. Sms eller facebook är inte alls lika givande.

Be andra ta kontakt med dig. Du själv kanske saknar initiativförmåga att ringa upp.

Meditera. Det har hjälpt mer än jag trodde var möjligt och har fått mig att kunna somna utan insomningstabletter.

(Det finns bra appar för meditaton, välj någon som passar dig)

Undivk att träffa för många personer åt gången eller för lång tid. Det tar för mycket energi.

Försök göra något kreativt utan krav på att prestera.

Skriv, måla, lyssna på musik eller komponera själv.

Sätt dig själv i centrum och försök att inte ha dåligt samvete för andra.

Låt dem klara sig själva.

Omgivningen kan reagera med att vara martyrer eller tycka att du föser bort dem.

Förklara att det är sjukdomen och be dem respektera det.

Att skuldbelägga någon som är deprimerad gör det värre.

Om din omgivning reagerar på detta sätt kommer du att dra dig undan än mer.

Det kan vara jobbigt för dina nära men de får söka stöd hos någon annan tills du är stark nog.

Närhet kan vara jobbigt likväl som du ibland behöver det. Du måste få välja själv.

Ingen hade väl pressat dig om du hade cancer?

Försök ta en minut i taget, en dag i taget.

Det kommer att bli bättre men inse att du har små marginaler så tro inte att du klarar allt så fort du fått näsan ovan vattenytan.

Acceptera att du är sjuk. Det är svårt eftersom samhället inte riktigt accepterar psykisk sjukdom.

Självmord är en av de vanligaste dödsorsakerna i Sverige och därmed är en depression lika livshotande som en cancerdiagnos eller en hjärtinfarkt.

När du börjar kunna känna en stunds normalitet eller glädje försök bara att vara nöjd med att det går åt rätt håll. Ha inte bråttom. Det kommer att gå upp och ned vilket är svårt att acceptera då man bara vill bli frisk och kanske fått lite försmak på hur det känns.

Gör upp ett schema som du försöker följa varje dag.

Hoppas detta kan vara till nytta för både dig som har eller håller på att få en depression och till anhöriga.

 

Kim

17 september 2014 17:18

Så bra skrivet!
Jag loggade själv in mej på biblioteket och lyssnade på en ljudbok gällande cancer och att acceptera den, meditation.
Gjorde mej riktigt gott fast jag inte kände att jag kunde slappna av helt.
Önskar dej allt gott, och när det känns tufft läs detta fina som du skrivit.
Att göra en lista på allt positivt om dej och ditt liv brukar hjälpa, men bara om du orkar.
Stor Kram

http://varmt.bloggplatsen.se

Viveca

18 september 2014 14:01

Tack Kim!
Man får ta ett steg i taget och hitta det som funkar.
Håller allt jag har för att du snart är frisk.
Kram

 

Milla

18 september 2014 11:07

Mycket bra beskrivning av hur det känns att ha en depression. Har själv varit där men lyckades bryta mig loss i ett ganska tidigt skede tack vare en läkare som såg till att jag fick hjälp snabbt (hade själv inte alls förstått hur det låg till).

Många kloka råd ger du också. Mitt tillfrisknande kom mycket på grund av att jag tvingade mig ut i skogen för att gå en promenad varje dag. Jag älskar att gå i skogen, men då kunde jag verkligen inte se meningen med det, eller med någonting annat heller, jag gjorde det enbart för att min psykolog mer eller mindre krävde att jag skulle prova.

Vill skicka dig många styrkekramar och hoppas att du snart mår bättre igen!

Viveca

18 september 2014 14:00

Skönt att du mår bra igen!
När man är i det så förstår man inte att man är sjuk. Viktigt att andra reagerar.

Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Anekdotisk bevisföring är något som används allt flitigare på diskussionsforum. Det kan handla om rasism, antiabortpropaganda, antivaccinationskampanjer m.m.   Till skillnad från vetenskaplig evidens handlar bevisen om något som personen i fråga ...

Första förlossningspraktiken är nu avslutad.   Tjugofyra förlossningar har jag nu i bagaget. Endast en av dem avslutades med sugklocka, övriga har varit normala, vaginala förlossningar. Trots sömnbrist, späckat schema med en hel del vanligt plu...

Tredje veckan av VFU på förlossningen är gjord och jag har bistått vid nio förlossningar. Det är fantatstiskt att få vara med i ett så viktigt ögonblick i kvinnors och pars liv.   Många lärdomar har jag fått med mig och mycket har jag kvar att ...

    Det är två veckor kvar till praktik. Första perioden börjar med Förlossningskonst I i 8 veckor. Därmed startar även jakten på de 50 förlossningarna som skall vara avklarade innan examen.   Före dess är det en hel del studieuppgifter som ...

Ja, kanske... Mitt nya liv som student har pågått i några månader nu. Inser att det bara är drygt ett år tills jag är färdig barnmorska. Ända sedan jag väntade A dvs 24 år sedan bestämde jag mig. Sedan jag skilde mig och flyttade lite längre bort fr...