på facebook tenderar ofta att bli som jag kallar det "svartvita" och nu menar jag inte den löjliga chokladbollsdiskussionen där vi "svenskar" tydligen känner oss hotade och ledsna över att inte få namnge bollarna som vi alltid har gjort. Den diskussionen är mest patetisk.

Utan det kan vara allt möjligt men en het potatis är äldrevården och sjukvården. Det har ju tidigare varit mycket skriverier om vanvård och kränkningar även om det har varit tyst i media ett tag nu.

Det är viktigt att belysa missförhållanden, men tyvärr är det sällan de goda exemplen belyses.

I sjukvården och i äldrevården arbetar människor MED människor. Det innebär att de som arbetar där inte bara måste ha ett tålamod av änglamått utan också kunskap grundad på vetenskap och beprövad erfarenhet samt kunna omsätta kunskapen. Det är inte lätt att vårda människor.

Därtill krävs samarbete och teamkänsla. Allt detta fungerar under en god ledning som ser sin personal. Som ser den utarbetade kanske dubbelarbetande och ensamstående mamman. En ledning som inte bara vänder på slantarna och sparar genom att inte ta in vikarier utan både ser och påpekar vilket gott jobb personalen utför.

En chef som även ser när någon i personalen inte verkar orka. Som ser till att den personen inte får det tyngsta lasset, inte de svåraste patienterna/vårdtagarna. Inte behöver gå in till en aggressiv, dement patient som slåss och hotar personalen.

Att inte ta sådant personligt är enkelt när man mår bra och har tålamodet kvar, men i sådana situationer krävs att vårdaren själv är i balans och orkar vara professionell. Det är en konst. Den konsten behärskar vissa galant, andra mindre bra och några inte alls. En del behärskar den inte pga annat som hänt/pågår i deras liv eller en alltför pressad arbetssituation. Sådant skall en chef se och ta tag i innan det resulterar i kränkningar eller t.ex. hårda nypor från personalen.

Det kan också vara den mer timida, och lågmälda vårdtagaren som får ta "skiten".

Det finns absolut några få som inte bör arbeta i vården eller som gjort sitt och bara har bitterhet kvar att ge.

Men de allra flesta gör ett fantastiskt jobb och alla behöver få höra det för att fortsätta trots indragningar och stressig arbetsmiljö.

'

Med skriverierna som varit har vårdtagare, patienter och anhöriga blivit mer på sin vakt. Det är naturligt men skapar osäkerhet hos personalen. Det är svårt att bemöta oron och i vissa fall misstänksamheten. Det försvårar arbetet att ge en god omvårdnad om den ständigt blir ifrågasatt. Omvårdnaden (som faktiskt är en vetenskap) tappar då riktning och fokus. Det gäller även medicinska insatser. I vissa fall väljer läkare att ordinera efter anhörigas önskemål trots att det rent medicinskt inte gör någon nytta eller till och med kan medföra vissa risker. Detta gissningsvis av rädsla att bli anmälda.

Ett exempel på detta är att ge dropp i livets slutskede. Det vi inom vården kallar "anhörigdropp". Den svårt sjuka och döende patienten har slutat äta och dricka. Naturligtvis skapar detta oro och vanmakt hos anhöriga. De vill sin nära det bästa som kan tänkas och vill därför att man åtminstone ger vätska. Här bör det informeras noga om hur kroppens vitala funktioner sakta men säkert trappas av. Njurarna slutar att fungera vilket i sin tur leder till att den vätska som finns i blodomloppet och skall pumpas runt av ett allt svagare hjärta läcker ut i omgivande vävnad och i lungorna. Detta kan leda till ett massivt lungödem eller i dagligt tal vätska i lungorna. Det leder till rosslig, tung andning och svår ångest. Syreupptaget blir minimalt och patiénten kan kvävas till döds om man inte lyckas häva det med vätskedrivande läkemedel, vilket är svårt då kroppen inte kan omsätta detta när njurarna slagits ut.

Informationen tas ibland emot och i vissa fall inte pga chocktillstånd hos de anhöriga. Här kan man välja att fortsätta informera och stötta samt våga ta ett riktigt beslut även om det går emot de närsteåendes vilja, eller att sätta ett dropp som man måste vakta noga och låta droppa extremt långsamt, så långsamt att det bara är för syns skull i många fall.

Ett annat exempel är att sätta upp grindar på sängen för att motverka fallolyckor, många gånger gäller det dementa och oroliga patienter som saknar förmåga att själva ta ställning och glömmer att de inte kan stå på benen. Anhöriga tycker att det ser hemskt ut att mamma är instängd i sin säng. Man väljer då att inte sätta upp grindar och mamma ramlar och slår sig ideligen med nya frakturer och lidande som följd. Även här krävs information och att man står på sig. Men det gäller att våga och att riskera en anmälan.

En variant är att bädda på en madrass på golvet, särskilt i de fall patienten klättrar över grindarna och därför inte kan ha grindar på sängen. Även detta ser ju bedrövligt ut i anhörigas ögon. Inte skall väl deras kära far ligga på golvet.

Med detta vill jag säga att allt inte är svart eller vitt, att vi alla är människor och försöker göra vårt bästa. Fortsätt ifrågasätt och fortsätt informera, sakligt och lugnt. Kom ihåg att allt inte alltid är som det ser ut.

Ha en riktigt bra dag alla!

var det på juldagskvällen.

Doris och jag tog en liten kvällspromenad bortåt från huset och gården, men något fick henne att reagera, skälla och dra mot ladugården. Jag släppte henne och såg att förrådsdörren som gränsar till uteboxen var öppen och att det var tänt därinne.

Jag tänkte först att det bara var Mats son som var där och hämtade något till garaget. Doris stannade en bit ifrån och verkade lite rädd. När jag kom närmare hörde jag hur det smällde och bankade därinne.

Marko låg i boxen väldigt nära väggen med benen åt väggen och hade i sina försök att komma upp/runt sparkat ut en bräda. Mellan två andra brädor satt höger bakhov fast. Jag bad Mats son att dra ut brädan lite till för att inte hoven skulle komma åt spikarna som stack ut.

Först försökte jag trycka tillbaka hoven men Marko spjärnade emot och fick in den andra hoven också, men fick loss den igen.

Jag gick in i boxen och där låg stackaren med huvudet och halsen upptryckt mot ena väggen. Han hade väl hamnat allt högre upp när han tagit spjärn mot väggen. Den stora hästen var alltså intryckt i hörnet.

Marko hyperventilerade, med näsborrarna och ögonen uppspärrade. Jag satte mig hos honom och smekte honom samt pratade lugnande med honom. "Det ordnar sig", " Vi skall hjälpa dig". Han blev märkbart lugnare och stillade sig.

Prio ett var att få loss hoven. Det gällde bara att inte bli sparkad. Jag klappade honom på benet och han låg helt stilla. Jag tog sedan tag i hoven och lirkade loss den. Försökte sedan dra ut honom från väggen genom att dra i båda bakbenen. Marko låg stilla och lät mig hållas. Det gick dock inte rubba den stora nordsvensken som dessutom låg i nedförsbacke. Jag funderade först på att försöka klämma mig mellan hans mage och försöka rulla över honom åt andra hållet men huvudet var för högt upp mot väggen.

Jag skickade barnen att hämta en grimma och lyftband. När Mats son kom med banden tittade Marko skeptisk på honom tog några djupa andetag och en sista kraftanstränging så var han uppe på benen, skärrad med välbehållen.

Vilda som ställt sig på andra sidan ladugården för att antagligen försöka påkalla uppmärksamhet kom springande och gnäggade dovt. Efter att Marko tagit några varv i och utanför boxen ställde han sig hos mig och lade mulen mot min kind. Så stod vi en bra stund och han blåste kärleksfullt mot kinden som tack för hjälpen.

Sedan undersökte Marko den trasiga boxväggen. Jag undersökte Marko som verkade välbehållen.

Stackars Doris fick gå in. Jag stressade in i duschen och iväg till jobbet medan husse fick lite snickerijobb att göra.

Lite panelbrädor spikade inifrån. Hoppas de inte blir för intressanta att klia sig mot till våren. Smakat har hästarna redan gjort. Har därför sprayat antibit på kanterna om det nu hjälper. Skall även tjära dem så de står emot väta och annat smått och gott.

I detta hörne låg en sexhundrakilos häst hjälplös som en skalbagge. Ganska otroligt.

Med facit i hand så var det antagligen på liknande sätt Marko fått ned Vildas hönät dagen innan. Han rullar sig alltid mycket när han är blöt i pälsen. Då ska den packas in i torv tydligen.

Hönäten är i stort sett idiotsäkra om man har oskodda hästar men han måste ha fått in ett ben underifrån och dragit ned nätet.

Trägnagarsäsongen är här och tyvärr har jag fått stänga till hagen med mest ätbart pga svallis.

Gran verkar dock vara en delikatess.

Det påminner om avgnagda revbenspjäll när hästarna är färdiga med grankvistarna.

Igår firade jag och mina döttrar "lilljulafton". Riktigt mysigt och jag fick av min äldsta dotter en spa-dag tillsammans med henne. Det är precis vad jag behöver. Fantastiskt att ha så stora barn som kan bjuda sin mor på en så fin present.

Ha en bra dag alla!

Nu blir det en promenad med liten hund och kontroll av sandningen här så kanske jag och bergsgeten kan komma ut i halkan sedan.

Sitter på jobbet, trött och mätt efter julfirande.

Dagen före julafton var det snöstorm och ni som följt mig på facebook vet allt om hur jag brottats med julgranen.

Mats barn firade hos oss i år och jag tror att alla blev nöjda med både mat och klappar.

Doris var nöjd med sitt hundgodis.  

Klart man kan öppna paketen själv...

Katterna var nöjda med sin julskinka. Här är nästan halva gänget.

Hästarna fick varsitt äpple på julaftonsmorgon och även äpple i kvällsmaten.

Thermobaren står fortfarande inne.

Jag har haft fullt upp med mat och städning. Mats har plogat.

Vilda har det senaste visat att hon inte gillar sitt hönät. Hon försöker äta direkt ur påsen så att jag inte skall hinna lägga höet i nätet. Detta trots att hon även får bredvid på golvet, men då äter hon ur påsen istället medan jag försöker ta ur hösilaget och lägga det i nätet.

I eftermiddags när jag svullen efter julmaten skulle mocka så hängde nätet bara i en hake som var böjd. Den andra hade gått av. Vet inte om hon eller Marko fastnat eller stått och ryckt i det. Det är en del ryckande när hösilaget skall dras genom maskorna.

Båda hästarna verkade oskadda men Marko var väldigt stirrig när han gick in i boxen så han har nog blivit lite rädd när vad det nu var som hände, hände.

Så Vilda fixade sig en extra julklapp. Hö utan nät runt...

Själv fick jag en actionkamera av Mats. En liten rolig grej som man kan sätta på olika fästen och ha med sig vid fartfyllda aktivteter och samtidigt ha händerna fria.

Hade tänkt att ha med mig den på ridtur, eller när jag tränar hästarna på andra sätt eller kör m.m Den kan fästas på hjälmen t.ex även om jag måste fixa så det funkar på en ridhjälm. Den har även ett vattentätt kamerahus, vilket gör att den även kan användas om det regnar eller snöar.

Det var en ganska billig variant så kvaliteten på filmerna/fotona blir kanske inte jättebra, men det skall bli kul att prova den.

Hoppas att ni alla haft en fin julafton!

God natt!

...med mycket, som ni säkert märkt.

Här har jag en häst som är som gjord för att köras och som dessutom ser ut som hon vunnit på lotto, i morötter räknat när hon får på sig selen. Lägg därtill nöjt frustande och att hon direkt går i form.

Och ändå är hon långt ifrån inkörd ännu. Dags att skärpa sig på den fronten. För ännu en sak kan läggas till listan av positiva saker med körningen. Jag blir så glad av det att mungiporna hamnar vid örsnibbarna.

Ja nu kan jag ju skylla på att Sancho Panza inte hjälper till så mycket med hästträningen pga krämpor och annat, men det behövs ju ofta inte så mycket och med Vilda klarar vi oss med att vara två.

Sedan är det ju också så att jag prioriterat ridningen för att få ned Vilda i vikt, men nu när vi kan dra lite så går ju det bra med.

Igår kväll bestämde jag mig för att vi idag skulle såga ned en gran och låta Vilda dra den.

Vi har tre granar (nu två) på vår mark och det var inte så långt att forsla den vi valde ut.

Först tog vi en liten tömkörningsrunda i området eftersom det var längesedan vi tömkörde och jag ville se lite hur hon rörde sig. Det såg riktigt fint ut och Vilda var nöjd. Några åsnestopp vid grannhästarna men det är mer regel än undantag.

Sedan spände vi för draglinorna. Denna gång tog vi båda samtidigt, men för säkerhets skull hade vi varsitt grimskaft att hålla dem i.

Inga problem tyckte Vilda och släpade dem efter sig. Sedan satte vi fast svängeln. Inga bekymmer det heller. När hon drog den över lite grövre grus som tittade upp ur snön/isen på vägen så lät det lite annorlunda och det registrerade hon mest genom att lyssna lite extra och bli lite spänd i några sekunder.

Sedan var det dags att hänga på granen som Vilda fått hälsa och smaka på innan vi selade på. Jag trodde först att den skulle vara lite stor och skräckinjagande när den kom bakom henne och var på väg att ta lite granris istället, men Sancho Panza tyckte jag mesade. Så granen sattes fast i svängeln och så körde vi.

Här har jag precis satt fast granen och Vilda undrar vad jag pysslar med. Det var inte så mörkt som det ser ut på bilden. Typiskt att jag hade blixten på.

Sedan bar det av mot baksidan trädgården via äppelträdgården och mellan vinbärsbuskarna. Det var till att hålla tungan rätt i mun.

Vilda blev lite konfunderad när hon fick ta i lite mer och när en av draglinorna spände mot benet för att matte svängde lite snävt. Men hon traskade nöjt på.

På ett ställe ligger det lite isklumpar då Mats har plogat för att jag skall ha det lättare när jag bär vatten från källaren. En sådan klump kilade fast sig framför svängeln och det gav motstånd och sedan ett ryck när den släppte. Det var lite läskigt tyckte Vilda och tog ett litet snabbt steg åt höger. Men sedan fortsatte hon som innan och gick slalom mellan buskanar och förbi markbädden.

När vi stannade på gräsmattan bakom altanen klev hon över en av draglinorna.

Vi behöver öva på att stå helt still vid halt. Hon flyttar sig ofta åt sidan eller bakåt efter halt när vi kör. Men hon bryr sig inte om var linorna hamnar. Det var bara att koppla bort allt och köra till stallet.

Hon såg riktigt trött ut efteråt. Bra träning för den lilla valnöten!

Så nu ligger granen på gräsmattan redo att tas in imorgon. Doris trodde den var ett monster i mörkret när hon var ute efteråt;)

Nu är matte både stolt och inspirerad igen. Skall pröva att dra timmerkälken med fast med skaklar och bakselen måste göras helt klar. Har bara några små detaljer kvar, men den har blivit liggande.

Tack för inspirationen Vilda! Tack till er som läser och kommenterar. Blir lika glad varje gång-

Ha en bra kväll/natt alla!

...Thermobaren.

Jag tycker det var väldigt snabb leverans. Skall koppla in den vid tillfälle.

Även hovslagaren kom idag då han fick förhinder i måndags. Nu  skall vi testa kopparsulfat på både hålväggar och strålar. Mina naglar som brukar vara brunfärgade av hovtjära är nu gröna i kanterna. Får fixa en sprayflaska till lösningen. Hur gör ni rent era händer?

Jag har alla möjliga knep, men det är sällan det blir helt rent vilket känns sådär när man jobbar som sjuksköterska. Handskar använder jag ibland, men tjära och lin/bomull i kombination med gummihandskar kan man bli smått galen av;) Ungefär som gamla tiders tjära och fjädrar...

Ha en trevlig kväll alla!

När vi stod och väntade på hovis passade jag på att kolla koppjärn och sadel på Vilda. Det var faktiskt dags att byta. Hon fick även massage och provade ländtäcket.

Hon står galet i vanlig ordning men nu har jag i alla fall fotat täcket på plats. På den ena bilden syns en rand som av sadelgjorden. Väldigt skumt för den fanns inte på riktigt och det var över en vecka sedan hon haft sadelgjorden om magen.

...att jag vann en Thermobar!

Jag brukar sällan vinna något kanske för att jag sällan deltar?

Men nu så skall hästarna få prova äkta vara.

Här är min "juldikt" som blev ett av vinnarbidragen:

Snön ligger vit på taken,
men Staffan Stalledräng är vaken.
Han kånkar vatten åt hästekraken.

Tipp tapp tipp tapp, tippe tappa vatten
Tipp tapp tipp tapp ända in till natten

Dripp dropp dripp dropp
Vattnet fryser hårt
Staffan har det svårt

I varm stuga väntas tomten av barna.
Staffan använder numera Klarna.

Snön ligger vit på taken
och Staffan har gjort något åt saken.

Endast tomten är vaken
och friskt vatten har hästekraken.

GOD JUL!

Jag hade ju missat det där med max 20 ord så jag skrev även en kortversion, men tycker själv att den här långa är bättre.

Annars går livet sin gilla gång här. Jag tror inte jag varit så här trött någon gång i mitt liv förut. Nu har jag varit konstant trött sedan september. Lite piggade snön upp men nu har det töat och bara lite ligger kvar blandat med is och slask.

Vilda verkar ha slutat hosta peppar, peppar. Tycker även att hon verkar gå rent men skall tömköra henne lite och kolla läget.Skall även kolla igenom sadeln. Hon brukar ju ändra sig en del och jag brukar behöva byta koppjärn i början på vintern, men tycker nog inte sadeln har legat illa nu. Får gå igenom den lite bättre ändå. Kan ju rida lite bomlöst ett tag med för säkerhets skull.

Barbacka kanske vi kan testa med.

Marko har mest gått och bara varit häst en längre period men jag skall sätta igång med honom nu igen. Han verkar så mycket lugnare nu. Har passat på att testa lugnet när jag grejat med honom och vid fodring. En höpåse på ryggen eller vid huvudet hade varit otänkbart för ett tag sedan men är inga problem alls nu. Där ser man;)

Det är nog dags att plocka fram lite utrustning och den stora vita presenningen igen:)

Nej skall ta min trötta lekamen och gå på promenad med Doris.

Sedan kommer hovslagaren i eftermiddag.

Ha en bra dag alla!

Sancho Panza ställde upp som fotograf igår.

Strålande sol, kallt och krispigt. Favoritväder för min del. Jag provade det färdigsydda ländtäcket på Vilda. Det hängde ner lite långt, men det gör inte så mycket. Men då det varken snöade eller blåste tyckte jag att det var lite för varmt att jobbba i det.

Halsringen eller snarare en bit tamp, fick dock följa med.

Att använda den på den plogade banan husse fixat var dock inte lätt. Det stack ju upp grässtrån här och var. Näsan hamnade närmare och närmare backen och matte tappade styrningen helt...

Vi tog en liten sväng på vägen efteråt och då funkade det bättre.

Vilda jobbade på men hon kändes lite "kantig" i traven och när jag ser videon så verkar hon stel i höger bak. Jag hoppas att det bara är tillfälligt så att det inte är den gamla sårskadan som visar sig nu. Skall nog mest hålla ögonen öppna och be tränaren ta en titt på måndag istället för att rusa iväg med tankarna.

Det är ju hårt i marken nu och tvärr ganska hårt i bädden med trots torvmixen. Idag är det mindre kallt men om det fryser hårdare igen får det bli hampaströ att blanda med eller ev. spån om jag vågar mig på det. Det kan ju också vara en anledning till stelheten.

Vilda har blivit otroligt lyhörd för hjälperna sedan vi började med den Centrerade ridningen, men fortfarande är hon ju envis. Vilket man ser vid ryggningsförsöken. Ibland behöver man bara be fint en gång men ibland tittar fröken på annat. Att flytta framdelen med hjälp av handen/trängande tygel gick inte så bra under filmningen men det funkade sedan, även med halsringen. Att flytta bakdelen känns som en omöjlig uppgift ibland. Men båda dessa förflyttningar är enklare i skritt än från stillastående.

Hon är ju också väldigt social. Därav lite snurrande på banan för att kolla in hundägare på promenad och andra passerande grannar. Även fotografen var mer intressant än arbetet på banan, så det gick bättre med koncentrationen när han gått därifrån. Vilda i ett nötskal.

Tankarna går ju dock just nu till att hon kanske har ont eller haft ont tidigare med och därför är ovillig och envis. Kanske är det en förklaring till att hon hela livet hatat att kratsa vänster bakhov. Usch jag får låta bli att spekulera för mycket.

Avlsutar med lite stillbilder. Kom gärna med kritik. Det är så sällan jag ser mig själv och hästen utifrån och jag behöver förbättra en hel del.

Ha en bra söndag alla!

Själv skall jag jobba första natten efter nio dagars ledighet...:)