Zandra

4 januari 2010 23:22

Söta små svin! Och vilken vacker häst du har!

ylle

5 januari 2010 06:28

Gulliga små grisar! Hade själv ett par när jag var yngre....

Stina

5 januari 2010 07:27

Så söta =)

Bloggpaus ev läser jag i Ylles blogg ... trist =(
Förstår dig visserligen men tycker det är trist ändå !

Viveca

5 januari 2010 13:45

Tack ska ni ha! Marsvin är något av de trevligaste djur jag vet. Min första lilla marsvinshane Putte glömmer jag aldrig, som jag tjatade att få skaffa marsvin. Den som var allra mest fäst vid honom och som skaffade fler efter det var mamma;)

Stina: Jag har funderat på en paus, men om och när det blir vet jag inte, kanske blir det flera korta pauser med återfall då och då? Än är jag här:)

bea

6 januari 2010 00:54

Fina... Fast jag skulle aldrig själv ha ett smådjur. Är rädd för råttor, möss o liknanade varelser, bara avskyr när mina katter kommer hemdragande med sådana. Inte för att dina små godingar såg ut som möss, men jag rår inte för det; är bara rädd för sådana där små. :=)

Nej, jag gör inte häften av mina noveller. tror att det skulle bli alldeles för svårsålt. Har försökt sälja elevers poetiska verk i häftesform; det är skitsvårt. Jag säljer novellerna jag skriver till tidsskrifter/tidningar. Mellan 1500-2000 brukar det bli. Ingen höjdarsumma, men det är kul att se sin skrift i tryckt form, illustrerad och allt:)

Skriver alltid under psuedonym, dock. Vill inte lämna ut mig själv för mycket på det viset, ibland kommer ju faktiskt ens egna erfarenheter fram, trots att det man skriver är "påhittat". Det är liksom svåert att kliva ur sin själv...

Hoppas allt är bra med Dig, min vän! ;)

Viveca

6 januari 2010 18:54

Allt är bra! Tack Bea!
Pseudonym är nog något jag kommer att hålla mig till med om det blir något av författarplanerna. Kanske en bra start att sälja noveller till tidskrifter. Bra övning och framförallt en deadline;) Ha det så bra och tack för kommentaren.

Bea

6 januari 2010 20:38

Fick novellen, tack så mycket.

Lustigt bara var att jag godkände den, men när jag gick till min blogg fanns den inte där. Kan den ha varit för lång, tro? Som kommentar menar jag. Vill du, får du gärna göra dig besväret att skicka den igen, så provar jag och ser vad som händer då... Eller så letar jag upp den själv på din blogg.

Ha dä´!

ylle

7 januari 2010 06:47

Hur går det med Vildas manproblem?

Gitte

7 januari 2010 11:23

Åh, vi har haft småkultingar i flera omgångar. De är så ljuvligt pratsamma. Snacka om att de har koll på när det är dags att göra sallad eller någon närmar sig kök och kylskåp. Oiiii oiii oii!

Viveca

7 januari 2010 11:43

Gitte: Deras läte är något av det hemtrevligaste jag vet och trots att den sista av dem dog i april, kan jag fortfarande höra lätet ibland när jag öppnar ytterdörren. Inbillning visst, men deras bur stod i hallen och varje gång någon kom hem ljöd deras välkomstsång:)