Hej alla!

Inspirationslösa Viveca här. Gårdagen var tråkig, hästarna hade tråkigt och jag fick inget gjort, igen!

Vilda har inte blivit riden på en hel vecka. Vet inte när det hände sist. Kanske förra vintern när hon hade sin infektion/hälta och det var isigt. Jag får lite dåligt samvete, men vet sedan tidigare att vila kan vara bra ibland. Fast tjocka hästar bör motioneras;) Marko har jag som mål att aktivera minst en gång i veckan helst två eller tre. Vilda rids normalt tre till fyra dagar i veckan. Så idag och i helgen är det hästande på schemat. Jag har gjort i ordning ett schema på en whiteboardtavla för att peppa mig själv. Vet att jag brukar ha lite dippar ibland, men de brukar gå över.

Idag blåser det som attan, så vi får gratis miljöträning i alla fall.

Så till Doris lilla hundvalpen.

Tyvärr är det ju så att American staffordshire och flera liknande raser har oförtjänt dåligt rykte och jag inser att det är något jag kommer att få tampas med.

Varför är det så?

Har forskat lite i detta för jag tycker inte man skall lyssna på fördomar utan försöka hålla sig till fakta så mycket som man bara kan. Det räcker inte med: "Jag känner en som..." oavsett om det är positivt eller negativt för rasen/raserna.

Media är en stor bov i detta, inte minst kvällstidningarna. De säljer många lösnummer genom att peka ut de s.k Kamphundarna. Förr var det dock andra raser som pekades ut. Schäfern var utsatt till exempel. Jag minns även om jag var barn då att det talades/skrevs om Schäfrar som huggt människor mot strupen m.m Schäferns rykte som farlig har dock utplånats med tiden.

Vad beror detta på? Jo, att fel människor skaffar dessa hundar. S.k gangsters använder hundarna som symboler att skrämmas med. Medias bild av hundarna spär på farlighetssymboliken vilket egentligen bara gynnar de oseriösa ägarna. Förr ägde många s.k A-lagare Schäfrar och miljöerna de vistades i var inte de bästa för hundarna.

Här är lite mer fakta för den som är intresserad.

Här är även en nidbild av hur insatta journalisterna egentligen är:

Lite rolig tycker jag:)

Själv har jag mest erfarenhet av den engelska varianten: Staffordshire bullterrier. Mina föräldrar är inne på sin andra hund av den rasen. Den första blev 16 år och min äldsta dotter var nyfödd när de skaffade henne. De är otroligt barnkära och kallas i England för "Nannydogs". Överhuvudtaget väldigt människotillvända och tillgivna.

Sedan skall man inte sticka under stol med att de är envisa som synden. De har också ganska hög smärttröskel. Så i ett potentiellt hundslagsmål så ger de sig inte i första taget oavsett vem som började. Mina föräldrars nuvarande hund blev attackerad av en Chihuahua-terrier-blandning nyligen och fick en skada i en led. Som tur var hann de dela på hundarna innan något mer hände. Staffen gjorde ingenting. Hade hon gått till motangrepp så hade förmodligen allt skyllts på henne. Samma lilla hund gick även till angrepp på den förra hunden. Den gången gick mamma emellan och blev biten av Chihuahuan.

Att ha hundilskna hundar lösspringande oavsett storlek är ansvarslöst. Att ha pli på sin hund oavsett ras är A och O. Individer av alla raser kan vara ilskna mot andra hundar och vet man om det får man rätta sig därefter. Har man en hundilsk hund är det dock svårt att hindra andra lösspringande hundar att komma fram till hunden. Därför bör man som hundägare checka av om det är ok att hunden hälsar på andra hundar oavsett hur snäll ens egen hund är.

Man bör lära sin hund att fråga sin ägare om den får hälsa. Hundar behöver inte hälsa på andra hundar i tid och otid. Går man med en sådan hund i stan så får man stanna var tredje meter och risken att det blir konflikter ökar ju med frekvensen.

Här är tips från Hundcoachen Fredrik Steen (som är min nya idol) gällande detta:

Det var lite om detta.

Blir spännande att se hur väluppfostrad Doris blir;)

Ha en bra dag alla!