Nu är vargtänderna ute!

Jag och Vilda tränade lastning igår. Först ville hon inte, men till slut med lite smackningar och bra fart framåt, gick hon på, åt hö ur hönätet med massa beröm. Sedan sa jag -Nu räcker det och backade ut henne. Efter det så gick hon på helt självmant, och vi upprepade proceduren flera gånger. Lite omvänd psykologi, funkar även på hästar:)

På kvällen gick hon på direkt. Hon var dock väldigt svettig när vi kom fram till kliniken. Vi stannade på vägen och kollade henne, då var ganska lugn men lite svettig och tuggade snabbt i sig av höet.

Hon gick snällt in i byggnaden, hade nästan lite bråttom att gå efter tandläkaren. Det var heller inga problem att leda in henne i behandlingsboxen.

Sedan kom veterinärassitenten med den lugnande sprutan. Då ryckte Vilda snabbt bakåt innan hon ens hann sticka henne. Följden blev att min hand rycktes med och träffade ganska illa i en järnbygel på boxen. Det blev att kalla på veteinären. Vilda kände igen henne direkt, trots att det var över ett år sedan hon träffade henne sist. Hon hörde och kände igen hennes steg när hon kom in rummet. Med hjälp av en brems stod hon helt stilla och kände inte ens sprutan.

Snart såg hon väldigt trött ut. Underläppen och huvudet hängde. Lilla stumpan var drogad. Sedan hävlades tänderna ut. Tandläkaren var vädigt trevlig och lugn. Han tyckte det var roligt att jag var intresserad och svarade på alla mina frågor, förklarade och småpratade hela tiden. Jag fick en god blick in i Vildas mun för första gången. Oj, vad många tänder. Allt såg bra ut! Veterinären hade först inte känt igen Vilda då hon var mager och skranglig när hon kom till oss. Nu fick hon beröm för att hon var så fin. (och jag med!) Jättekul!

Sedan var det dags att lasta en liten drogad hästkrake, men inte lika lätt denna gången. -Nej, hon ville inte gå in! Till slut testade jag med en hötuss i ena handen (man ska ju inte muta, men jag ville komma hem), då följde hon med in så fint. Väl hemma igen gnäggade hästarna henne välkommen tillbaka och hon svarade med sitt dova gnäggande. Gud så skönt att vara tillbaka i stallets trygga vrå och bli av med det svettiga täcket.

Godnatt, sa vi och åkte hem för att tvångsmata marsvinet...