Trots att tiden brukar gå fruktansvärt fort och att jag brukar göra så lite som möjligt mellan två jobbnätter red jag igår. Jag är väldigt glad för det!

Jag har läst litet i en bok jag lånat "Konsten att tala med hästar" av Carola Lind. Jag är ganska skeptisk och kritisk till sk. "övernaturliga saker" samt till New Age, Homeopati m.m Jag tor det finns många kvacksalvare och profitörer inom dessa (ihopklumpade) områden.

Carola Lind verkar dock fantastiskt duktig när det gäller hästhantering, hästmassage, ridträning m.m Till saken hör att jag tänkte träna för henne i september. Därför läser jag nu boken på nytt och med delvis nya ögon. Den handlar om kommunikation. Om hur vi sänder ut bilder hela tiden och att djur uppfattar dessa bilder samt läser människan som en öppen bok. Om vi övar oss kan vi även fånga upp de bilder/tankar djuren sänder ut.

Jag vet inte om jag köper detta resonemang helt, men att vårt kroppsspråk sänder signaler till djuren är jag helt övertygad om. Att våra tankar, känslor tex. rädsla, lugn och aggressivitet i sin tur påverkar vårt kroppsspråk är ju helt klart. Att kunna läsa sina djurs kroppsspråk underlättar också en hel del i samvaron och samarbetet med dem.

När det gäller telepati är jag lite splittrad. Hur många gånger har jag inte varit med om att jag precis ska ringa till någon nära vän, lyfter luren och så är han/hon redan där i andra änden. Detta utan att det ens har gått fram en enda signal. Om det är någon man ofta talar med så skulle det ju inte vara så häpnadsväckande, men när det är någon man talar med mer sällan...

Det kan ju naturligtvis  bara vara en slump också.

I vilket fall så försöker jag nu tänka postiva tankar när jag föreställer mig hur träningen ska bli med Vilda. Jag blockerar alla( eller snarare tänker dem inte) tankar som innebär att jag ser henne skena iväg med mig, försöka bita mig eller "krångla" på något sätt.

Igår försökte jag hela tiden se framför mig hur hon skulle göra när jag bad henne om något. Även när jag red använde jag detta. Det gjorde oss båda väldigt avslappnade. De förbannade blinningarna gjorde dock det mesta för att förstöra stämningen och dem kunde jag inte telepatera med;).

Jag tittade alltså inte bara ut vägen när jag red utan tänkte den. Jag gav inte bara hjälper utan tänkte innan på hur resultatet skulle se ut. Visst gör man ofta så ändå, omedvetet. Igår klaffade dock precis allt. Var det en slump? Var dagsformen på oss båda extra bra? Eller var det själva avslappningen som gjorde susen?

Jag vet faktiskt inte, men jag ser framemot att träffa författaren till boken och jag kommer absolut fortsätta att tänka i positiva bilder. Det skadar ju absolut inte.

Resultatet blev en ovanligt lång ridtur i både paddocken, ute på vägen och i skogen. Vilda blev trött och njöt så av ompysslingen efteråt,  att hon nästan somnade i stallgången.

Ha det bra alla!