Min ensamma onsdagkväll tillbringade jag trött efter nattjobb framför tv´n med en demo-DVD från tidningen Hästmagazinet. Katten Pelle vår stångande kelgris satt på golvet och tittade i säkert 10 min. När jag gick och hämtade mobilen för att fota passade han på att få en bättre bioplats:

Intressant det där med inridning, hmm kanske skulle testa?

Jaha ja, hjälm kanske man ska ha med? 

Den hästen ser ju snäll ut, ska hon inte hoppa upp snart så det händer nåt?

Jag köpte tidningen fast jag prenumererar på Hästfocus för att jag belv lockad av en av rubrikderna på framsidan: "Hjälp min häst är lat" Japp, det känns igen.

Vilda är en liten latmask på ridbanan, men inte när vi rider ut. Då behöver jag knappt skänkla. Det räcker nästan att tänka trava och en liten anspänning av lårmusklerna. 

Latheten leder till att inte bara hon utan även jag tycker det är tråkigt på ridbanan. Att behöva skänkla i varje steg kommer att leda till att hon blir skänkeldöv och att jag får väldigt muskulösa ben;)

Nu när det är så halt så finns bara ridbanan till hands och vi ska ju komma igång igen. Visserligen så gillar hon tömkörningen, men vi skall ju kunna ha kul uppsuttet på en bana med.

Vidare har jag haft svårt att få henne mjuk och böjlig åt höger. När vi svänger åt höger så är hon i bästa fall nästan rakriktad och inte böjd åt vänster. Detta leder i sin tur till att hon ofta saktar av om vi travar i höger varv när vi ska svänga. Hon kommer ur balans och jag med.

Jag har försökt på olika sätt att träna på detta. Det funkar bra avsuttet även om hon är något stelare i höger varv så funkar det utmärkt när hon är uppvärmd och vi tömkör. Därför har det nog inte bara med oliksidigheten att göra utan med hur hon förstår mina hjälper, dvs hur jag förmedlar dem.

Jag läste i alla fall artikeln först med viss misstanke att jag köpt grisen i säcken. Men icke sade Nicke. Ryttaren fick hjälp av en tränare och det var beskrivet steg för steg hur hon skulle lösa både framåtbjudningen och hur hon skulle få hästen att böja sig bättre. Det skulle kunna vara jag och Vilda i artikeln. Dessutom hade ryttaren en snarlik alldeles för framålutad sits som jag själv, vilken i mångt och mycket beror på att jag själv tänker framåt medan hästen är bakom hela tiden. Detta är min egen analys dock;)

Inspirerad av artikeln och med en plan (brukar delvis saknas;)) på vad vi skulle träna på tog jag in och sadlade den lilla lata:

Nya islandstränset kom på. Pannbandet är dock för kort i alla fall. Sidstyckena kommer för nära ögonen. Nosgrimman var dock litet stor så efter att ha gjort ett nytt hål i den, vilket jag inte borde gjort för nu får jag ju inte byta, skippade jag den helt istället (Less is more).

Efter litet uppvärmning började jag med att använda tipsen i tidningen för framåtbjudningen då jag testat om hon var lat i vanlig ordning;)

Jag lade till ett s.k väsljud (vet inte vad de menar men jag hittade på ett ljud i alla fall) till några snabba hårdare skänklar samt spöt vid skänkelläget, mer som en "irriterande hjälp".

Vilda hoppade inte direkt fram som hästen i artikeln men hon travade. Naturligtvis testade hon att lata sig några gånger och jag upprepade proceduren.

Sedan räckte det att väsa lite när hon saktade av i förtid och istället för att klämma till med skänkeln släppa den. Till sist verkade hon faktiskt trivas med att trava och jag utnyttjade hennes känslighet för beröm. Hon blev överöst, men fick inte tolka bra som stanna:)

Hon blev avslappnad och väldigt känslig för hjälperna, eftersom jag kunde ju strax be henne att stanna;) För en gångs skull kändes det att hon hade en egen motor och inte som att trampa runt en gammal cykel på banan.

Vi har testat liknande efter tips från min tränare, men då har det varit ett ordentligt pisk på baken och det räcker inte så länge. Jag vill inte heller behöva göra så för det går emot mina principer. 

Nu får hon en varning och tillfälle att välja den trevligaste vägen. Det är ju så med hästar att om man ger dem ett val så väljer de det som är trevligast, minst konfliktfyllt och enklast. Så försöker jag alltid tänka, men ibland hittar man inte rätt knappar att trycka på. Däremot hittar hästen ofta rätt knapp;)

Sedan prövade jag även att ställa och böja i skritt. Till vänster gick det jättebra som vanligt.

Till höger försökte jag känna efter vad det är som händer när jag ber henne böja sig. Hon tolkar det förmodligen som  motstridiga hjälper. När jag håller emot med höger skänkel för att böja henne runt tolkar hon det som att hon skall öka, vilket hon gör och går från skänkeln. Tygeltaget till höger tolkar hon som att hon skall stanna så blir det pannkaka i huvudet istället.

Jag tog i tygeln och berömde vid minsta antydan till böjning i halsen samt direkt eftergift i tygeln. Skänkeln höll jag bara på plats och lade inte något egentligt tryck på förrän det fungerade framför handen. Till sist föll poletten ner och vi varvade detta i höger och vänster varv både i skritt och i trav.

Skänkelvikningar har jag testat innan i några steg så smått uppsuttet (vid tömkörning lite längre). Det brukar funka bra när hon är ställd åt vänster men inte åt höger. Igår fick jag till det åt båda hållen. Hurra vad vi är bra!

Det bästa av allt är att Vilda verkade så otroligt nöjd med sig själv och fick använda sin lilla valnöt ordentligt. När vi slutade efter att ha skrittat av med lösa tyglar(det brukar inte heller funka för då stannar hon, så jag antingen får leda runt henne eller driva på;) var hon mjuk och nöjd. Matte var inte helt slut i benen heller:)

Mjuk och trött i huvudet. När hon har nått detta stadie så gör hon allt för mig:)

Några tuggor sly slank in på väg från "banan", billig belöning, men sedan en spann med gotta naturligtvis:) Vilda har inga problem att äta med bett i munnen, fast att en del fastnar där.

Det är sådana här dagar som gör det värt att kämpa på i snö, blåst, översvämningar och allt som kommer med hästandet;)