Hej alla!

En rapport från andra sidan cigarettpaketet:

Tycker det gick utmärkt att sluta den första veckan. Min plan att klippa plåstren i två delar var mindre utmärkt. Redan i måndags var jag irriterad som värsta PMS-häxan: gnällde och skällde på allt och alla. Tisdagen var än värre och då struntade jag helt sonika i plåstren, men jag tänker inte bara skylla på nikotinbrist. För om sanningen skall fram så brukar jag ofta strunta i att be folk ta upp sin skit fast den irriterar mig. I stället tar jag en cigarett och städar sedan upp efter de andra. Det tänker jag inte göra längre. Men tydligen passar det inte att jag ber barnen ta upp sin skit efter sig.

Vi har inga småbarn i huset. Den yngsta är 13 år, nästa två 15 snart 16 och två som blir 18. De klarar att ha pojkvänner/flickvänner, vara ute och svira med kompisar på helgerna och tror sig vara ganska vuxna. Då borde det inte vara för mycket begärt att ta upp efter sig och ge fan i att slänga skräp på marken/golvet.

Men tydligen är det väldigt känsligt att säga till styvbarnen något. Så jag och M hade ett praktgräl om "mina och dina barn". Det är den tråkigaste diskussionen jag vet och den urartar alltid i något slags pajkastning. Summa summarum var att jag blev ledsen och betedde mig som en treåring. E blev ledsen för hon fick sig en skopa skit för mycket av sin arga mamma. M försökte prata bebisspråk med treåringen (mig) vilket inte hjälper det minsta. FÖRÄNDRING hjälper, men inte om man inte vill förändra. Tajmingen var dessutom perfekt, skulle ju till jobbet, men kunde inte åka iväg innan alla mådde litet bättre så jag tog semester. Tack snälla G för att du alltid ställer upp!

Just det att jag alltid skall se till att alla mår bra, är ett problem. Jag stöttar, löser problem åt andra. Ordnar och donar. Men när jag ber om litet respit som nu när jag försöker sluta röka och själv behöver någon att luta mig mot. Då faller allt som ett jävla korthus. Jag är klistret och utan det rasar allt. Precis som man kan ha överseende med en skrikande tonåring eller ett trotsbarn så kanske man kan låta häxan surtant gnälla litet extra ett par veckor eller helt enkelt se till att hon inte har något att haka upp sig på.

Nu blev jag litet personlig, brukar inte lämna ut riktigt så här privata saker i bloggen, tror jag. Men det är fortfarande mig jag lämnar ut, hur jag mår och det är totalt egocentriskt. Att tro att alla rosaskimrande bloggar skildrar en lika rosaskimrande verklighet är naivt. En verklighetsflykt månne, men ingen verklighet.

För att jag inte skall skrämma bort er så fortsätter bloggen i samma anda som tidigare:

Först ber jag om ursäkt för litet dåligt med kommentarer hos er (nu igen) men jag har så fruktansvärt dåligt med tålamod, så om datorn segar eller något annat går emot mig så orkar jag inte hela vägen. Ska bättra mig!

Som jag nämnt tidigare så är det fortfarande isigt på våra vägar här, men det börjar töa bort på sina ställen. Blivande sommarhagen/ridbananan börjar titta fram:)

Så i söndags för att bryta tristessen så tog vi ut Vilda och Marko för en liten inspektionsrunda. Att rida eller tömköra var inte riktigt att tänka på pga strora isiga områden som krävde en hel del snabbt fotarbete;)

  Gräset var godkänt och solen värmde riktigt gott.

  Det är tyvärr mängder av ekar runt hela hagen/åkern, men vi hittade bara "hattarna" efter ekollonen. Det blir till att röja bort en del innan vi stängslar   Här en liten mysig skogsdunge där snön faktiskt har gett med sig. I bakgrunden "ridbanan" som så fort tjälen gått ur skall få något slags staket:)   Bakom Markos rumpa skymtar ena hörnet på "ridbanan". Där börjar mina koner titta upp under snötäcket. Mats plogade i början av vintern så delvis är det nu barmark.       Efter promenaden blev det lite omvårdnad av två små smutsiga hästar. Marko fick prova Vildas sele, bara för att vänja sig litet, men den var väldigt liten. Hade kunnat länga den övre lokremmen så kanske den hade passat, men tror nog att lokorna är i kortaste laget.

Han var duktig i alla fall och tog det med ro. Han är litet känslig när man kommer när honom med remmar eller liknande, men har lärt sig att invänta ev. reaktion från oss. Uteblir den så är det ju inget farligt. Känns skönt att han sätter sin tillit till oss i stället för att bara reagera med flykt. Så trots att vi inte gjort så mycket så har samvaron och det vardagliga pysslet gett utdelning. Höpåsarna var ju livsfarliga tidigare, likaså plötsliga småljud eller rörelser. Ta bort smuts ur ögonen eller klappa på rumpan m.m var riktigt otäckt. Att han reagarade på rumpklappar var nog mest pga klådbehandlingen.

Så nu skall jag bara ha tag i en sele som passar. Har skaklar och rockard på gång i alla fall:)

Nej nu har jag slöat hela dagen. Måste ut och fixa till lite åt hästarna . I morgon blir det hagmockning igen om det inte fryser på. Idag hade jag bara ingen lust.

Ha det bra alla!