...så är det det andra.

Vi börjar få bukt med Markos hovar men han har fortfarande puls och värmeökning till och från på höger fram där han hade hovbölden.

Igår tog jag äntligen en timmes tur på Vilda. Hon stod lite konstigt med bakbenen långt bakom sig i stallgången. Även förra måndagen när hovslagaren var här lade jag märke till det. När jag skulle dra åt sadelgjorden protesterade hon genom att försöka knö undan mig. Hon brukar annars nöja sig med att spänna ut magen.

När vi kommit 30 meter hostade hon rejält tre gånger. Då kände jag igen det från tidigare gånger hon fått luftvägsinfektion. Första gången trodde jag ju att hon fått träningsvärk när vi var på inkörningskurs och även då var hon irriterad på sadelgjorden.

Min slutsats är att höet trots att mögelanalysen var ok är för dammigt, i alla fall för Vilda. Marko har hostat någon enstaka gång.

Än så länge har jag inte hört Vilda hosta oprovocerat och hon verkar pigg.

Nu blöter jag höet igen och har börjat ge av hösilaget från förra året, igen. Alltid lurigt med snabba foderbyten, men dammigt hö är inte bra heller. I helgen skall vi köpa små hösilagebalar och sedan hoppas jag att allt är lugnt på foderfronten. Foderstatsberäkningen kan jag ju kasta;-)

Jag hoppas att Vilda inte blir dålig denna gång och att vi motar Olle i grind genom att skippa höet helt så fort det går.

Ridturen var trevlig i alla fall och vi kommunicerade riktigt bra. En hostserie till blev det på slutet också. Inget flåsande var det dock och hon travade gärna utan att hosta.

Är så glad för den centrerade ridningen. Jag behöver bara tänka trav så travar hon.

Med hopp om en lugnare vinter. Ha en god kväll alla!

Ett par bilder från dagens stormockning. Det blir väldigt mycket kiss och bajs när de både står inne hela natten och går in och ut dagtid. Varje morgon hör jag Vilda morgonkissa MÅNGA liter innan jag hunnit öppna för dem;-)

var det dags för idag.

Det började väl mindre bra när jag skulle hämta Vilda som för ovanlighetens skull inte ville komma. Det händer i stort sett aldrig att mina hästar inte kommer till mig. Men jag antar att det var jag själv som sände lite negativa signaler eftersom jag är lite rädd om mitt finger och därför blir lite mer stressad än vanligt. Allt tar ju längre tid och jag hade ju en tid att passa. De har ju båda fått lite mycket vila pga mitt finger så då blir de också lite "förvildade".

Jag fick köra med lite hästpsykologi och locka med mig Marko till grinden istället, men istället för att komma med så ställde sig Vilda längst bort i hagen vid stängslet där två andra hästar går. Dum är hon inte.

Efter lite krumbuktande av båda hästarna då Marko fick för sig att gå emellan oss för att inte riskera bli ensam i hagen så kom hon med i alla fall. Grimman var inga problem att ta på men hon försökte att stanna, springa och annat för att komma undan. Marko sprang runt och bockade så leran skvätte. Men ut kom vi med alla lemmar i behåll.

Jag har ju inte ridit på nästan två veckor så jag undrade hur mycket som hade fastnat sedan sist. Men lektionen började ganska bra.

Nya saker att träna på var att börja böja lite lätt. Detta med hjälp av att peka med bröstbenet. I svängar pekar man annars med naveln och bröstbenet i samma linje naveln pekar i ridriktningen medan bröstbenet anger böjningen. Därför måste ju bröstbenet peka mer inåt än naveln vid böjningar.

Jag har ju oftast för mycket vikt på höger sittben därför fick jag tänka mig låren som två behållare fyllda med tex. sand. Min vänstra behållare läcker därför måste jag flytta över sand från den högra för att nå jämnvikt. När man skall flytta åt något håll använder man också denna bild för att flytta vikten åt rätt håll fördelar man sanden från det ena benet till det andra.

Vi travade en del även om det var ganska halt på sina ställen på gräsbanan. Vilda börjar bli duktig på att lyda nu, men vissa ställen ville hon undvika att springa på vilket jag kan förstå. Blöta löv och gräs är inget toppenunderlag. (Läs jag vill ha en paddock!!!) I traven fick jag fortsätta öva på att få knäna peka framför tårna för att få bättre sits och mycket mjukare nedsittningar.

Jag fick även öva mig på att var mindre aktiv med sätet dvs åka med snarare än att driva. Drivningen skall komma från skänklarna. Väldigt svårt att låta bli var det.

Sista övningen var att börja flytta i sidled både utåt och inåt på böjt respektive rakt spår. Man skall då tänka sig en boll inne i bäckenet som rullar med sin tyngd snett framåt åt det håll förflyttningen skall ske. Det är viktigt att tänka sig detta väldigt långsamt. Hästen skall flytta sig i samma takt som tanken. Det är lätt att vara för snabb så att man är längre fram i tanken och hästen halkar efter. Det blir då lite motsträvigt istället. Detta är även viktigt vid svängar, att vrida naveln långsamt. Det skall inte synas att ryttaren gör något utan allt skall vara synkront mellan häst och ryttare. Än så länge är det mesta lite överdrivet dock för att vi båda skall lära oss.

Att flytta utåt samtidigt som hästen är böjd inåt är toppen att använda vid hörnpasseringar, vilket vi övade på en del. Man slipper då att hästen snävar i hörnet och behöver inte använda tyglarna så mycket (helst inte alls).

För mig att tänka på när jag övar är :

att jag inte behöver tänka att lägga mer vikt/sand i höger lår (det finns så det räcker) Att inte heller flytta bröstbenet så mycket i höger varv då blir det för mycket böjning. I vänster varv får jag istället tänka både på vikten och att överdriva pekandet lite med bröstbenet. Att inte öva böjningar mer än ca tio minuter då det är jobbigt för tjockisen. Att böja och göra sidoförflyttningar längs raka grusvägar för att snart kunna göra öppnor. Att variera mellan rakriktning och böjning. Att vara mjuk i armbågarna så jag inte sitter och lyfter i innertygeln.

Sist men inte minst skall Vilda ha mycket beröm så fort hon visar att hon förstår dessa små, små hjälper. Dessutom skall jag lägga i pauser i arbetet. Där vi bara står och vilar en stund. Viktigt är att lägga in en paus innan hon bestämmer sig för att "Nu är det paus". Vi skall undvika onödiga konflikter så att vi båda kan njuta av det roliga med ridningen och hålla det positivt. Helt i min anda, men bra att få tips på vägen.

Härligt med en tränare som är duktig på att läsa av lynnet på hästen och direkt ser vem av oss som gör rätt/fel.

Längtar redan till nästa lektion.

Då jag inte har så många ridbilder och de jag har är ju använda många gånger, får det bli en bild på M´s premiär på hästryggen. Om Marko blir inriden så hoppas jag att Mats också börjar rida centrerad ridning:)

Till sist vill jag nämna att om någon ( i närheten) är intresserad av att också rida lektion i centerad ridning, varannan vecka ca. så är ni välkomna att höra av er. Det finns bara en lite gräsbana som än så länge inte är upplyst men det funkar ganska bra.

Ha en bra kväll alla!

Det går lite upp och ned med bloggandet, men jag är kvar.

Det har varit lite hektiskt det senaste (i mina mått mätt). Som deltidsarbetande nattuggla så kan ibland tillvaron vara högst pensionärslik. Jag kan ju oftast välja själv när jag skall göra saker och ting. Men ibland så blir det en del inbokat och då tycker jag plötsligt att jag har jättemycket att göra bara för att jag har fler tider att passa.

Doris börjar kunna koncentrera sig när vi är på Agilitykursen, sist var hon dock mör efter att ha lekt innan, med sin svarta Schäferkompis som hon inte har träffat på länge.

Idag har det varit Familjedag på Orust hundägarförening med olika uppvisningar och prova-på-aktiviteter.

Här visar de Fly-ball

Hunden skall trampa på en platta på boll-automaten och sedan fånga bollen.

Fick inga bra bilder då Doris tycker det är väldigt spännande med alla hundar och har svårt att sitta still.

Vi blev däremot fotograferade av fotograf med riktig kamera, så fina bilder kommer senare.

Annars flyter det mesta på riktigt bra just nu.

Vilda verkar trivas ypperligt med ridningen nu när jag fått bättre verktyg och förhoppningsvis ger något tydligare samt finare hjälper. Men hon är innerst inne en åsna så visst testar hon matte ibland. Vi löser det dock snabbare nu. Stannar hon och inte vill gå fram så får hon backa eller flytta åt något håll samt beröm och direkt framåt igen då brukar det ofta släppa snabbt.

Under ridturerna ber jag om nya saker hela tiden. Då får hon fullt upp att tänka på det istället för annat, och hon riktigt sträcker på sig eftersom det medför att hon får beröm hela tiden.

Marko verkar ok även om jag fortfarande analyserar vad det kan ha varit med honom. Korsförlamning? Men det kan man väl inte få utan att få kraftfoder???

Huvudsaken är att han mår bra.

Han har varit lite trotsig den senaste tiden, vilket kan vara kopplat till godis, men jag antar också att de flesta hästar skall gå igenom detta förr eller senare. Kruxet är väl att det är lättare att hålla styr på en 2-åring än en fyraåring. Han var ju bråkig sist när hovslagaren var här. Sedan har han varit lite jobbig på promenader och även rest sig en gång för att han inte vill gå åt det håll matte bestämt. Jag väljer dock att tolka trotset som ett gott tecken då det kräver en del självförtroende att trotsa och självförtroende har han inte haft för mycket av tidigare även om det successivt blivit bättre. Hellre blir jag blåslagen av en trotsig häst än en livrädd om man nu ändå råkar i kläm. Trotset kan man jobba bort på ett helt annat sätt än en explosionsartad rädsla.  

I måndags tog jag en liten "lydnadspromenad" med honom, men tyvärr var jag något stressad då veterinären skulle komma då istället för på tisdagen, vilket egentligen inte hade någon betydelse men jag fick liksom lägga om planeringen. Man skall inte vara stressad när man håller på med djuren. Jag är en ganska lugn person annars men det var stress som låg kvar efter den gångna veckan och lite oro över annat. Så det blev en hetsig och tråkig promenad. Släppte sedan honom i hagen igen och då kom veterinären. Tog in Vilda och som reagerade på veterinärens röst och försökte sätta sig på tvären. Hämtade Marko som naturligtvis sprungit längst bort i hagen, men han kom tack o lov galopperande till mig. Låter ju inte så stressigt nu, men jag hade nog bara en dålig dag. Till och med veterinären frågade om det var jobbigt;) Tack vare min känsla av stress så valde jag att inte göra någon större undersökning av Marko, vilket kanske var dumt men som veterinären sade, det är inte lätt att veta var man skall börja när det är så vaga symtom som dessutom verkar ha upphört.

Gårdagen var dock toppen.

Jag har nu efter mycket analyserande kommit fram till att jag måste ha bättre riktning med Markos träning. Vilda gillar ju ombyte, men Marko är nog mer av den typen som man för nöta vissa saker med. Därför kommer jag nu försöka jobba i riktning mot inridning. Förmodligen kommer jag inte kunna köra in honom. Lite omväxling blir det dock med en del trick/klicker och "frihetsdressyr" då han ju älskar den typen av träning.

Tömkörning är dock nyttigt och eftersom han är så känslig när han har sadel på så slog jag två flugor i en smäll, vilket jag funderat på länge, men inte riktigt kommit fram till en bra tömfästning. Man kan trä tömmarna genom stigbyglarna och fästa ett stigläder under magen för att hålla dem på plats, men jag vill inte att han skall gå emot dörrkarmen med stigbyglarna på väg ut från stallet då han blir så hispig vid sådana tillfällen, även om jag tycker det är bra att han går emot lite och vänjer sig vid att det inte är farligt, men vill inte riskera att han fastnar och får panik.

Jag kom på en bra lösning på detta:

Vildas skakelremmar fäste jag i stigläderkramporna så fick de agera tömringar.

Läskigt när sadelgjorden drogs åt var det, trots att jag tog väldigt lite i taget med belöning och beröm. Jag passade även på att hänga på honom lite lätt och dra lite i sadeln åt olika håll, då stängde han av och spände sig. Men till sist var han någorlunda bekväm med behandlingen.

Vi tog sedan en kort promenad längs vägen och körde lite kommandon och lydnadskoll. Det gick ganska bra, men det gröna gräset lockade och Marko blev lite av en åsna.  

Istället för att vänta på att det skulle funka klockrent tog jag tömmarna och då lyssnade han riktigt fint. Vi hade problem med halterna till början (ett litet trotsande), men efter drillning och beröm för en sekunds stillastående funkade även detta.

Jag valde att inte köra så långt bort och inte heller på det gröna gräset för att slippa tjafsa i onödan. Jag tömkörde honom fram och tillbaka på vår väg och ändrade riktining, gjorde vändningar, backade, gjorde halter etc. hela tiden. Han började sänka huvudet och jobba med ryggen. Nöjt frustande och med örat vinklat mot matte. Vi höll på ganska länge och Vilda blev lika glad varje gång vi kom runt hörnet på ladugården förbi hagen.

Alltid lika svårt att fota med händerna fulla.

Trött i huvudet blev han. Ett bra betyg.

Det kändes riktigt bra. För ibland har jag nästan känt att det känns hopplöst med honom och att vi står och stampar, men det har jag ju tjatat om förut.

Ha det bra alla!

Har verkligen brist på ridblilder. Här har vi precis börjat vår "ridresa" bild från 2009. Pluttan är tre år...

Idag blev det lite mer action och Vilda var riktigt pigg och alert. Kanske lite tråkigt att läsa alla detaljer, men det hjälper mig att komma ihåg lektionen och läxan.

Vi fortsatte att öva på förflyttningarna. Att vi haft lite problem med att flytta bakdelen berodde inte bara på mig utan även på att den lilla envisa bestämt sig för att hon inte vill.

Skönt att få hjälp att skilja detta åt för ibland vet jag inte om jag ger fel signaler eller om hon bara bestämt sig för att inte lyda. Med lite hjälp från "stränga fröken" så lyssnade hon och sedan funkade det mesta så länge matte gjorde rätt.

Vi övade på att svänga i skritt bara med hjälp av sitsen och trängande tygeltag(med hjälp av handen mot halsen). Dagen till ära hade jag valt att rida både bomlöst och bettlöst. Jag hade lite problem med sadlingen då den matglada ponnyn nu är mer än tjock och dessutom spänner ut ballongmagen några extra hål när gjorden skall dras åt.

Sedan var det dags att trava och fortsätta svänga på samma sätt. Jag trodde jag skulle få jobba hårt för att få henne att trava, men hon lyssnade fint och vi växlade mellan trav, halt, skritt, trav och till och med från halt till trav. Vilda jobbade på och verkade riktigt nöjd.

L påpekade att det var viktigt att jag det hela tiden händer något nytt, att jag inte gjorde samma sak i mer än 5-10 steg. Kallblod vill inte hålla på med till synes meningslösa saker som t.ex. att trava runt på en volt varv in och varv ut.

Hon tyckte att Vilda satte under sig jättefint med bakbenen och rörde sig mjukt och smidigt, men för att kunna börja jobba lite mer med böjningar så måste hon gå ner i vikt för att det inte skall bli för jobbigt för henne. Ja, bantningssäsongen är snart här.

Jag fick även lite sitsövningar då L höll i mina ben bakåt med vinklad höft Jag skulle känna att benet fylldes av spolande vatten från höftleden ned till hälen och att sittbenen kändes jämna mot sadeln. Detta medförde att knät vinklades mer nedåt i linje med tån och sitsen blev mer lodrät och stor skillnad kändes när vi sedan travade lätt.

Nu gäller det att komma ihåg allt och allt jag redan glömt  

Det blir ett litet längre uppehåll till nästa lektion, så jag skall ut och rida långturer ett tag nu så tjockisen bränner lite mer kalorier allt går ju att öva både i skogen och på vägen.

Marko verkar ok, men jag vågar inte riktigt ropa Hej!

Imorgon är det hans tur att få göra något stimulerande.

Ha det bra alla! 

Helt euforisk blev jag efter första lektionen i Centrerad ridning. Jag blev även medveten om hur mycket olater jag lagt mig till med.

Arkivbild

T.ex När jag vill framåt så tar jag i tyglarna innan jag lägger till skänklarna. Dubbla budskap, stackars Vilda. Jag använder dessutom hela benen och rumpan när jag försöker driva på framåt. Och när Vilda inte vill gå så spänner jag hela kroppen som dessutom blir mer och mer framåtlutad för att ta i mer och försöka få henne fram. Desto mer sätter Vilda emot och så blir vi spända och motsträviga båda två.

Första övningen blev att gå framåt utan att använda dessa olater med helt hängande tyglar. Jag skulle tänka mig rörelsen att sitta på en cykel och rulla utför en nedförsbacke. Det var svårt att göra rätt och Vilda körde åsnestilen. Hon stod stilla och ignorerade mattes försök att göra rätt. Till sist blev det rätt av oss båda och Vilda fick mycket beröm.

När det sedan var dags för att göra halt fick jag hjärnsläpp då jag skulle ha skänklarna på ett annorlunda sätt än vad jag var van vid och Vilda hon fortsatte gå omkring. Till sist gick det men inte helt klockrent.

Medan jag fick lite instruktioner började Vilda tycka att det var tråkigt att stå still och försökte äta gräs. Fick även bra tips om hur jag kan undvika det utan att behöva dra upp huvudet på henne hela tiden, eftersom det gärna blir en kamp. Jag skulle bara hålla emot precis så mycket att hon inte kom åt gräset utan att dra. Efter många försök började hon tugga och gäspa dvs hon funderade på vad som hände.

Så skulle vi framåt igen, vilket gick mycket bättre, och då försökte matvraket istället äta från trädet vi gick förbi. Går det inte att komma nedåt så får man försöka uppåt;)

Övriga övningar var "flytta framdelen" samt "flytta bakdelen" och rygga. Det kan tänkas väldigt basic, men riktigt nyttigt och med nya verktyg samt fokus på hur det känns i kroppen, vikthjälper och avslappning. Små hjälper skall räcka.

Alla dessa skall syfta till att öka vår kommunikation och kan användas i början av en ridtur för att sätta igång kommunikationen eller när de sitter som en smäck så kan de även användas när hästen är tittig eller rädd för något.

Flytta framdelen gjorde vi genom att använda ledande tygeltag åt det håll vi skulle samt trängande tygel mot halsen på motsatt sida. I början får jag hjälpa till med handen mot halsen för att hon skall förstå. Skänklarna ligger still och överkroppen vrids åt det håll vi ska. Blicken är ju viktig, men jag lyckades att titta ned på vad mina händer och Vilda gjorde för mycket så att jag blockerade hennes rörelse. Med blicken lyft och när jag satt med vikten rätt gick det som smort och med små hjälper. Härlig känsla!

Flytta bakdelen gjorde vi med helt lösa tyglar "fladdrande" skänkel(inget tryckande och knöende) och genom att titta/ha bröstet i den riktning Vildas huvud kommer att peka när vi är klara. Så himla lätt när det blir rätt! Vi har ju gjort framdelsvändningar tidigare men på ett mycket trögare manér.

Rygga. Detta är ju fröken ganska bra på, men inte alltid när matte vill. Jag skulle bara sitta avslappnat och lyfta tyglarna rakt upp eventuellt hjälpa till med lite framåttippning av bäckenet, men tygeltagen räckte och samma tygeltag kan jag använda för att förstärka vid halt.

Vi skrittade runt olika vägar på helt hängande tyglar och varvade med förflyttningar och halter.

Till sist fick jag kläm på det någorlunda och sista halten var som ett stort WOW.

Jag var helt virrig i huvudet efteråt och Vilda var mör hon med.

Det här skulle vi gjort för längesedan.

Nu har vi lite att träna på till nästa gång om två veckor. Jag måste lära mig att slappna av för när jag vill något så lyfter nästan hela jag ur sadeln och var blir det av vikthjälperna då? En fundering är ju också att Vilda gillar körningen och tömkörningen så mycket bättre än ridningen kan ha en del med att jag inte sitter på henne och stör.

Hurra!

Nu skall jag äntligen lära mig att rida.

Ha det bra alla!

Helgen har gått i städningens tecken. Allt gammalt hö och halm är nu borta från loftet. Vi hade ju städat ena änden tidigare för att få plats när vi hade torrt hö att stödfodra med.

Ett lass av 11, tror jag det blev allt som allt.

Här är det bara att sopa och sopa och sopa kvar.

Hade ingen bättre före-bild. Här är innan vi flyttat in, men till vänster är hötorken som vi tagit bort nu och den var dryga metern hög. Innanför den låg ca 30-40 kvm med 1m djupt hårt packat hö och halm. Resten har vi rensat bort tidigare.

Det var tungt men framförallt dammigt. I måndags gick jag över det sista med sopborsten. All skit strävar ju nedåt så stallet var fruktansvärt dammigt. Tog mig an det med borsten och skurade med såpa och spolade väggar och golv där jag kom åt.

Det har samlats en massa ovidkommande saker där som tex byggmaterial. Det skall nu få samsas med höet på loftet istället och stallet skall få sig en ansiktslyftning.

Hovslagaren var här igår och jag frågade lite om råd gällande raspning. Man kan ta ganska mycket om man jämför med vad jag vågat. Nu skall bootsen passa igen, men han tyckte att jag gott kunde rida utan, vilket jag varit inne på tidigare, så länge hon inte sliter för mycket så borde hennes hovar klara det. Nu när de är nyverkade rider jag dock med för då kan de ömma. Innan jag skaffade bootsen så brukade jag avvakta ett par dagar med ridningen efter verkningen.

Marko hade slitit bra på sina hovar som sagt så de blev bara lite finputsade. Men han var väldigt dålig på att stå still och eftersom det inte finns någon vägg på ena sidan uppbindningen så flyttar han rumpan i en cirkel. När jag höll emot så satte han sig nästan. Han brukar flytta sig när hovslagaren verkar men inte så här mycket. Han är inte elak utan försöker bara komma undan. Rädd är han inte heller utan mer uttråkad.

De har sina idéer ibland djuren.

Vilda alias Houdini stack ut ur hagen när jag skulle ta ut Marko. Snabb som en vessla är hon när hon vill.

Tränaren i Centrerad ridning ringde upp och första lektionen blir på måndag, JIPPIE!

Det skall bli så roligt. Förklarade hur min lilla envetna är, att hon kan vara väldigt trög och uttråkad på ridbanan framförallt.

L upplevde att Nordsvenskar (och korsningar;)) ofta måste ha utmaningar för att känna att det är meningsfullt, och det är väl där vi kört fast lite grann. Vi harvar på med samma grejor. Hon jobbar ju bättre i skogen, men då är vi ju på väg någonstans, men även där kan jag bättra mig och ta andra vägar så det blir mer spännande.

Lite inspirerad tog jag en sväng på Vilda idag. Med den bomlösa vilket jag var lite tveksam till om hon skulle få stopp.

Vi började på ridbanan och jag försökte mig på något nytt: Kyras ABC, som jag läst mig till. Det gick riktigt bra efter en stund.

För att inte tråka ut henne tog vi en sväng ut och till en början gick hon jättefint. Jag kunde till och med få till hyfsade skänkelvikningar åt vänster vilket är svårt då hon är svår att ställa åt höger. Men ett par riktigt fina blev det.

Sedan vaknade åsnan i henne(det blev väl tråkigt eller hungrigt). Hon stannade vid grannhästarna, ville inte gå mot en av gårdarna. Jag valde annan väg och där var en lastbil längre bort. Vände igen, vilket jag aldrig brukar göra, men jag ville inte hoppa av den bomlösa för att riskera att inte hitta något att kliva upp från. Till sist tog jag vägen mot gården i alla fall och fick hoppa av och leda den lilla envetna. Jag hittade en sten att sitta upp från. Men sedan på åkern nästan vid vår väg där hon annars brukar galoppera blev det tvärstopp igen...suck!

Mitt fel helt och hållet, man skall inte vända den åsnan för ger man lillfingret...

Jaja det började ju bra.

Nästa gång blir det körning för det gillar hon.

Efteråt i stallet, tränset har hamnat på sniskan när hon passade på att vräka i sig av en buske samtidigt som jag försökte sitta upp efter stoppet. Det hamnade pinnar här och var...

Avslutar med några bilder på Marko som fick lufta sig utan täcke en stund idag. Han var nämligen genomsvettig när jag kom från affären. Var först rädd att han var sjuk igen, då han såg väldigt trött ut, men antagligen hade han sprungit och båda hästarna fäller en del redan så nu kommer väl vinterpälsen igen.

Ha en bra kväll alla!

Den låg där jag hade den sist: på en hästrygg i solen.

Solen har värmt trots ganska snål blåst. Mår bättre, men lederna gör sig påminda emellanåt. Börjar undra vad det är egentligen.

Jag tog mig och Vilda i kragen och iväg på en ridtur.

Lite tittig var hon. Hon sneglade till och med på sin egen skugga med skeptisk blick.

Arkivbild

Att hälsa på grannhästarna var uppskattat i vanlig ordning. De var också lite på tårna i blåsten och skuttade runt i hagen.

När vi skulle förbi deras hus mot en T-korsning var det något som skrämde Vilda.

Själv kunde jag bara se några löv som blåste på asfaltsvägen framför oss. Jag drev på och berömde när hon gick framåt. Men Vilda blev spänd, gick på sidan försökte kasta sig, resa sig och vända. Allt för att slippa gå mot det läskiga.

Det jag gillar med Vilda att hon vill försöka stå emot eventuell rädsla och hon vill lita på mig. Hon protesterar, stannar upp, tittar/lyssnar och så börjar hon igen. Hon lyssnar på ptroo! och "ingen fara", men är skeptisk och steppar lite. Men hon sticker inte (fast man vet ju aldrig).

Hon lyckades vända, men jag fick henne att vända sig tillbaka mot det hemska igen. Då kom en bil körande på den korsande vägen. Huuu vad läskigt! Vi stod dock kvar efter ett litet jämfotahopp och jag fick lugnat henne. Det var ju faktiskt bara en bil. Snart kom en till, vilket var riktigt bra, för då blinkade hon knappt.

Försökte driva henne framåt igen, men kände hur rädd hon var. Ville inte ramla av och ville inte börja spänna mig heller, för då om något går det åt pipsvängen.

Jag lät henne stanna och hoppade av. Efter mycket om och men fick jag henne framåt förbi det läskiga, inte för jag fattade vad det var? En snöhög, skuggor, fåren, gnissel från en takantenn??? Jag stannade, vände henne mot det igen och gav mycket beröm när hon följde i min takt. När hon försökte rusa bort från det fick hon vända eller backa.

Jag satt upp igen och hon tedde sig mycket lugnare även om hon hade totalkoll på vår förföljare Skuggan.

I skogen var hon istället tvungen att ha koll på var hon satte hovarna. Stigarna efter andra hästar och fotgängare var fortfarande isbelagda. Jag djupandades styrde och berömde. Hon sicksackade sig fram på gräskanterna bredvid stigarna och vi tog oss fram över stockar och under låga grenar. Fint och försiktigt.

Plöstsligt fick valnöten något annat att tänka på än läskiga skuggor.

Sedan kom vad jag trodde var eldprovet. Det öppna fältet där vi brukar galoppera där var det också ganska isigt och jag ville inte galoppera hemåt på en fortfarande något stressad häst. Men hon lyssnade så fint, så fint hela  tiden.

Det blev bara lite trav idag, men skritt är inte att förakta och jag tror nog att Vilda brände några kalorier bara genom att stressa upp sig.

Väl hemma stannade hon utanför ingången till hagen där Marko gnäggande kom springande mot oss. Hon körde åsnevarianten, nu var turen slut! Att man skall bli av med sadel och träns i stallet är inte så noga.

Dagens talgdank: Vilda är cool, men innerst inne en häst.

Dagens slutsats: Allt jobb från marken och befästande av kommandon, framförallt Stanna! är guld värt.

Dagens känsla: Stolt som en tupp, över att jag tog mig runt rundan utan att varkeb ge upp eller ramla av vilket verkligen är en bragd med tanke på min sits och balans, samt över världens bästa lilla häst som lyssnar på sin matte även när det blåser hårt.

Dagens fundering: Borde kanske ta tag i det där med säkerhetsväst...och så kanske jag borde tala om för någon att jag rider ut och vart jag rider?

Dagens "efter-ridtur-fika":

Dagens "börjar bli kompisar":

Så till något helt annat.

Jag har funderat på det där med att skriva. Sedan jag var mycket ung har jag skrivit och skrivit och skrivit....kanske är det dags att göra något av det. Att bli färdig med något.

Jag har påbörjat flera romaner, men inte skrivit färdigt någon. Däremot en del noveller och dikter, vilket kanske är de format jag borde hålla mig till, om jag skall bli färdig annat än i huvudet. Tyvärr vet jag inte hur många jag sparat heller för de har varit inskrivna i olika kollegieblock som legat och skräpat ett tag. Jag skulle gärna skriva krönikor för någon tidning för att komma igång. Jag behöver en deadline.

Två alster har jag lagt ut på bloggen tidigare och de finns under kategorin skriva.

Vet inte om man bör lägga ut sådant egentligen för vad är det som säger att det inte redan är publicerat då eller hur är det med copyrighten? Det finns ju de skribenter som är riktigt lovande och som publicerar mycket på sina bloggar.

I mina drömmar ser jag mig själv sitta i det blivande biblioteket med läsglasögon på näsan och titta ut genom fönstret på den storslagna utsikten samtidigt som jag suger på en jäkligt bra formulering. Jag småler sedan litet för mig själv medan jag knattrar ned den och tar en stor klunk kaffe.

Alltså läsglasögonen de har jag ju redan skaffat...

Ha det bra alla!

Min ensamma onsdagkväll tillbringade jag trött efter nattjobb framför tv´n med en demo-DVD från tidningen Hästmagazinet. Katten Pelle vår stångande kelgris satt på golvet och tittade i säkert 10 min. När jag gick och hämtade mobilen för att fota passade han på att få en bättre bioplats:

Intressant det där med inridning, hmm kanske skulle testa?

Jaha ja, hjälm kanske man ska ha med? 

Den hästen ser ju snäll ut, ska hon inte hoppa upp snart så det händer nåt?

Jag köpte tidningen fast jag prenumererar på Hästfocus för att jag belv lockad av en av rubrikderna på framsidan: "Hjälp min häst är lat" Japp, det känns igen.

Vilda är en liten latmask på ridbanan, men inte när vi rider ut. Då behöver jag knappt skänkla. Det räcker nästan att tänka trava och en liten anspänning av lårmusklerna. 

Latheten leder till att inte bara hon utan även jag tycker det är tråkigt på ridbanan. Att behöva skänkla i varje steg kommer att leda till att hon blir skänkeldöv och att jag får väldigt muskulösa ben;)

Nu när det är så halt så finns bara ridbanan till hands och vi ska ju komma igång igen. Visserligen så gillar hon tömkörningen, men vi skall ju kunna ha kul uppsuttet på en bana med.

Vidare har jag haft svårt att få henne mjuk och böjlig åt höger. När vi svänger åt höger så är hon i bästa fall nästan rakriktad och inte böjd åt vänster. Detta leder i sin tur till att hon ofta saktar av om vi travar i höger varv när vi ska svänga. Hon kommer ur balans och jag med.

Jag har försökt på olika sätt att träna på detta. Det funkar bra avsuttet även om hon är något stelare i höger varv så funkar det utmärkt när hon är uppvärmd och vi tömkör. Därför har det nog inte bara med oliksidigheten att göra utan med hur hon förstår mina hjälper, dvs hur jag förmedlar dem.

Jag läste i alla fall artikeln först med viss misstanke att jag köpt grisen i säcken. Men icke sade Nicke. Ryttaren fick hjälp av en tränare och det var beskrivet steg för steg hur hon skulle lösa både framåtbjudningen och hur hon skulle få hästen att böja sig bättre. Det skulle kunna vara jag och Vilda i artikeln. Dessutom hade ryttaren en snarlik alldeles för framålutad sits som jag själv, vilken i mångt och mycket beror på att jag själv tänker framåt medan hästen är bakom hela tiden. Detta är min egen analys dock;)

Inspirerad av artikeln och med en plan (brukar delvis saknas;)) på vad vi skulle träna på tog jag in och sadlade den lilla lata:

Nya islandstränset kom på. Pannbandet är dock för kort i alla fall. Sidstyckena kommer för nära ögonen. Nosgrimman var dock litet stor så efter att ha gjort ett nytt hål i den, vilket jag inte borde gjort för nu får jag ju inte byta, skippade jag den helt istället (Less is more).

Efter litet uppvärmning började jag med att använda tipsen i tidningen för framåtbjudningen då jag testat om hon var lat i vanlig ordning;)

Jag lade till ett s.k väsljud (vet inte vad de menar men jag hittade på ett ljud i alla fall) till några snabba hårdare skänklar samt spöt vid skänkelläget, mer som en "irriterande hjälp".

Vilda hoppade inte direkt fram som hästen i artikeln men hon travade. Naturligtvis testade hon att lata sig några gånger och jag upprepade proceduren.

Sedan räckte det att väsa lite när hon saktade av i förtid och istället för att klämma till med skänkeln släppa den. Till sist verkade hon faktiskt trivas med att trava och jag utnyttjade hennes känslighet för beröm. Hon blev överöst, men fick inte tolka bra som stanna:)

Hon blev avslappnad och väldigt känslig för hjälperna, eftersom jag kunde ju strax be henne att stanna;) För en gångs skull kändes det att hon hade en egen motor och inte som att trampa runt en gammal cykel på banan.

Vi har testat liknande efter tips från min tränare, men då har det varit ett ordentligt pisk på baken och det räcker inte så länge. Jag vill inte heller behöva göra så för det går emot mina principer. 

Nu får hon en varning och tillfälle att välja den trevligaste vägen. Det är ju så med hästar att om man ger dem ett val så väljer de det som är trevligast, minst konfliktfyllt och enklast. Så försöker jag alltid tänka, men ibland hittar man inte rätt knappar att trycka på. Däremot hittar hästen ofta rätt knapp;)

Sedan prövade jag även att ställa och böja i skritt. Till vänster gick det jättebra som vanligt.

Till höger försökte jag känna efter vad det är som händer när jag ber henne böja sig. Hon tolkar det förmodligen som  motstridiga hjälper. När jag håller emot med höger skänkel för att böja henne runt tolkar hon det som att hon skall öka, vilket hon gör och går från skänkeln. Tygeltaget till höger tolkar hon som att hon skall stanna så blir det pannkaka i huvudet istället.

Jag tog i tygeln och berömde vid minsta antydan till böjning i halsen samt direkt eftergift i tygeln. Skänkeln höll jag bara på plats och lade inte något egentligt tryck på förrän det fungerade framför handen. Till sist föll poletten ner och vi varvade detta i höger och vänster varv både i skritt och i trav.

Skänkelvikningar har jag testat innan i några steg så smått uppsuttet (vid tömkörning lite längre). Det brukar funka bra när hon är ställd åt vänster men inte åt höger. Igår fick jag till det åt båda hållen. Hurra vad vi är bra!

Det bästa av allt är att Vilda verkade så otroligt nöjd med sig själv och fick använda sin lilla valnöt ordentligt. När vi slutade efter att ha skrittat av med lösa tyglar(det brukar inte heller funka för då stannar hon, så jag antingen får leda runt henne eller driva på;) var hon mjuk och nöjd. Matte var inte helt slut i benen heller:)

Mjuk och trött i huvudet. När hon har nått detta stadie så gör hon allt för mig:)

Några tuggor sly slank in på väg från "banan", billig belöning, men sedan en spann med gotta naturligtvis:) Vilda har inga problem att äta med bett i munnen, fast att en del fastnar där.

Det är sådana här dagar som gör det värt att kämpa på i snö, blåst, översvämningar och allt som kommer med hästandet;)