Sparvöga

Alla inlägg den 17 november 2009

Av Viveca - 17 november 2009 22:25

"Hästfolket
Under vintern1988-89 kom veterinären och antropologen Erik Granström under resor på Upplandsslättens vindpinade ödemarker i kontakt med en stam av det skygga hästfolket. Han lyckades efter försiktiga närmanden vinna infödingarnas förtroende och rapporterar i denna artikel om sin halvårslånga vistelse hos detta märkliga naturfolk.

 

Få moderna medborgare i dagens Sverige ägnar hästfolket mer än en flyktig tanke. Ändå lever dessa varelser, ett av Europas sista naturfolk, helt nära vår egen civilisation. Liksom sparvar, kråkor och råttor har de anpassat sig till ett strapatsrikt liv i människosamhällets utkant, där de lever helt i avsaknad av all modern bekvämlighet.


Det mest utmärkande draget hos hästfolket är naturligt nog deras nära kontakt med hästen, en entåig buffelart som huvudskligen äter gräs, träföremål samt bitar av varelser i dess omgivning. Många tror att infödingarna lever i symbios med dessa stora djur, med mina undersökningar tyder på att hästar liksom gökungar snarare parasiterar genom att nästla sig in hos främmande arter.


Infödingarna lägger ned avsevärd tid på att mata och rengöra djuren men får uppenbarligen mycket lite i gengäld. Hästens främsta nytta tycks vara att i speciella inhägnader trampa upp den gyttja som hästfolkets kvinnor gärna dekorerar sina kläder med.


En hästfolkstam bor vanligtvis tillsammans med sina djur i stora rödmålade byggnader av murket trä. Boplatsen liksom den närmaste omgivningen delas in i skarpa, kvadratiska revir som vaktas mycket intensivt. En stor del av stammedlemmens dag kan gå åt till att hävda och söka utvidga reviret genom att lämna personliga ägodelar i de gemensamma utrymmena, vilket ofelbart leder till stridigheter.


Emmellertid ser man mycket sällan öppna konflikter. Aggresion uttrycks istället genom intensiv tystnad och s.k blängning. Beteendet är sannolikt ägnat att skydda stammen mot inre stridigheter, en omsorg som ofta går så långt att man berättar om sitt missnöje för alla utom för just den det berör. Strider inom stammen vore ödesdigert, ty man är väl rustad. De typiska mångspetsade spjuten hänger lätt åtkomliga för den händelse fiender skulle nalkas. Stammedlemmarna övar sig också dagligen i stridskonst genom att anfalla atrapper av torkat gräs, kasta dem till marken och sprätta upp dem utan pardon.


Hästfolket kommuniserar framförallt via skrivna meddelanden. Överallt i den gemensamma boplatsen finner man små pappersbitar fyllda med anvisningar och frågor. Speciellt ofta frågas om varför tidigare anvisningar inte blivit åtlydda, något som tyder på dåligt utvecklat skriftspråk. Denna skriftliga kommunikation tyder inte alls på stumhet, vilket man lätt skulle kunna tro. Tvärtom hör man ofta hur infödingarna utstöter ilskna strupljud i umgänget med stammens djur.


Stamman leds ibland av en dominerande hona, men vanligare är den av Dr Weberkundze beskrivna "omvända maktpyramiden". Denna styresform kännetecknas enligt Dr Weberkundze av att 80% eller mer av stammens medlemmar tycker sig ha rätt till makten, samtidigt som några få nykomlingar söker lyda de styrandes ofta motsägelsefulla regler.


Man har en mycket stark bobyggnadsinstinkt och arrangerar dagligen bon av halm i sitt personliga revir. Dessa bon förstörs lika regelbundet av de parasiterande hästarna, men instinkten är så stark att infödingarna liksom skatorna bygger bo efter bo utan att tröttas. Trots det idoga boandet har jag svårt att identifiera något egentligt parningsbeteende, vilket naturligtvis kan bero på att bona aldrig blir klara.


Det är i sammanhanget mycket besynnerligt att hästfolket nästan uteslutande består av honor. På något sätt fortplantar de sig uppenbarligen, ty boplatsen vimlar av honungar i olika åldrar. Ändå såg jag bara några få manliga varelser. Dessa tycks snarare vara krigsfångar än stammedlemmar, ty man sparade ingen möda att förlöjliga dem genom att sätta upp dem på stammens hästar, där de var oändligt skrämda och vilsna. Min teori är att hästfolket förökar sig genom jungfrufödsel. Jag hoppas kunna lägga fram bevis för denna hypotes i min nästa rapport.


Det religiösa beteendet är ytterst säreget. Man samlas på bestämda tider, antingen utomhus eller i speciella uppförda kulthallar. En efter en utför ceremonideltagarna en dans till häst, där man rider i bestämda mönster mellan runor som sannolikt symboliserar månen, solen och andra himlakroppar. Dansen leds av en shaman som kallar in deltagarna en i sänder efter rang. Shamanen betygas stor vördnad genom inledande hälsningar. Varje hästdansare anlägger därtill ett rituellt leende så snart shamanens plats vid sidan av kultplatsen passeras. Efter dansen fäster man talismaner vid speciellt besatta hästars huvuden för att söka driva ut dess demoner. Varje deltagare får också ett pergament där shamanens bisittare nedtecknat andarnas budskap.


Hästfolkets kultur är i många avseenden unikt och vi bör enligt min mening värna om infödingarnas rätt att utöva sina urgamla ritualer trots att deras seder är så oändligt skilda från våra egna. Dessvärre möter man ofta intolerans eller rent hat hos ortsbefolkningen nära hästfolkets boningar.


Rasistiska kretsar arbetar ständigt för att infödingarnas rörlighet ska begränsas till speciella reservat. Jag har till och med sett hur man velat segregera naturen genom att skilja på stigar för hästfolk och stigar för andra.


Det är min förhoppning att jag genom min redogörelse ökat förståelsen för detta fascinerande naturfolk. Trots sin primitiva kultur bör de bemötas med respekt.

Vår värld vore fattigare utan dem.

Erik Granström"

Av Viveca - 17 november 2009 20:08

Trots att jag är sjukskriven känns det som om jag hinner ännu mindre än vanligt. Kanske för att allt tar så mycket längre tid. Att mocka och fixa ordning hästmaten kan gå på en halvtimme om jag har bråttom i vanliga fall. Nu tar det minst en timme. Till detta omvårdnad av liten häst, nästan en timme till. I och för sig en ren uppskattning eftersom jag sällan tittar på klockan när jag är i stallet. Där står tiden stilla. Samvaron med Vilda är ren njutning och resten av världen stannar (tror jag i just det ögonblicket i alla fall).


Att laga mat är ett helt företag. Allt som normalt görs i en handvändning kräver plötsligt total koncentration. Därav lite glesare mellan inläggen här på bloggen. På kvällen är jag så trött att jag kan sitta och somna. Väl i sängen kan jag inte hitta någon bra sovställning så jag vaknar lika trött.


Nog om "stackars mig".

Igår var jag och M och shoppade. Mineraler, nya rid-stall-stövlar, raggsockar och ett första-hjälpenskåp till stallet. Skall fylla på det med lite fler saker, men nu finns det plåster, kompresser, gasbindor, självhäftande elastiska bindor, blodstopppare m.m


Kameran har inte fått följa med till stallet på ett tag, men fotade med mobilen häromdagen:

  

Här åter i hagen efter lite ompyssling


Fick lov att ta lite probolja i manen och på halsen, vilket verkar gjort nytta mot klådan:) Kamma igenom manen är dock inte poppis, men ett steg i taget...


Vilda har återigen kommit på något nytt. Hon brukar vara väldigt duktig på att vända sig när man skall stänga till hagen, men försökte sticka från M när han hade trådhandtagen i ena handen och grimskaftet i det andra, stod sedan som envis lite åsna och vägrade gå mot honom. Vilket gjorde att han släppte trådarna och ett handtag gick sönder. Förmodligen ett resultat av en tillrättavisning efter att hon knuffat honom i ryggen på väg till paddocken tidigare.


Dagen efter ville hon inte få på sig grimman och följa med mig, vilket i stort sett aldrig händer annars. Dagen efter igen gick det bra att gå med och allt var som vanligt tills vi kom in i hagen igen.


Min svaga vänsterhand orkade inte hålla trådarna när hon trilskades, så antingen släppa grimskaftet eller trådarna. Jag släppte grimskaftet "Stå stilla!" Hon stod still när jag stängde till hagen, men vände sedan på en femöring och stack upp i skogen med grimskaftet slängande. Jag höll tummarna att det skulle gå bra och gick efter henne. Hon stannade och jag kunde få av grimman.


Det är väldigt sällan jag höjt rösten mot henne. Det behövs inte. Hon förstår Nej! Bra! Duktig! och en massa andra ord. Att förstärka det positiva och nonchalera det negativa funkar kanonbra. Men knuffande och annat är inte acceptabelt. M gjorde som vi brukar om hon gör sådana saker(vilket var mycket längesedan nu). Han bad henne backa, men vad jag tror blev lite för mycket var att han höjde rösten eftersom det gjorde ont i ryggen och för att han blev arg. Själv var jag inte med utan grejade i stallet när det hände.


Vilda är en envis, men ganska känslig om än orädd individ. Att vara rättvis och behålla tålamodet och sitt lugn är A och O. Visst brister det ibland för oss alla, men eftersom jag gillar att analysera det mesta så gör jag även det nu.


Fortfarande inga uppställda bilder Stina, men här en "nästan uppställd".


  

Första gången med sadel, nyårsafton 2008, somliga firar såhär;)

Ha en trevlig kväll alla!

Jag har inte glömt av er, men pekfingervalsen är inte så effektiv när man skriver.

Presentation

Hästarna

  

Vilda f. 2006

Korsning Nordsvensk brukshäst/Gotlandsruss

 

 

Marko f. 2008

Nordsvensk brukshäst 

f: Bronco 1980

m: Vega 22825

Vädret

Vädret Henån

Senaste inläggen

Länkar

Kategorier

Sök i bloggen

Arkiv

För ett år sedan

RSS

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3 4
5
6
7
8
9 10 11
12
13
14
15
16
17 18
19
20 21
22
23 24 25 26 27 28
29
30
<<< November 2009 >>>

Citatet

"I framtiden kommer varenda kotte att vara berömd i en kvart"  Andy Warhol

  


Skapa flashcards