Sparvöga

Senaste inläggen

Av Viveca - Söndag 8 jan 12:51

Tredje veckan av VFU på förlossningen är gjord och jag har bistått vid nio förlossningar.

Det är fantatstiskt att få vara med i ett så viktigt ögonblick i kvinnors och pars liv.


Många lärdomar har jag fått med mig och mycket har jag kvar att lära.


Något som slår mig både i mötet med födande kvinnor, människor i allmänhet och när jag läser i forum, bloggar med mer på nätet är risktänkandet. Det verkar finnas så mycket rädsla och jag tror ibland att skräckhistorier har mycket med detta att göra. Hur kvinnor blir bemötta och behandlade av personalen har säkert också en stor betydelse.


Att själv inte smittas av denna rädsla och försöka etablera en god kontakt och vinna kvinnornas förtroende är en förutsättning för att kunna bidra till en god förlossningsupplevelse genom att kunna ge stöd. Samtidigt måste jag för att själv orka att vara ett stöd inse att jag inte alltid i alla fall kommer att lyckas med detta. Men de gånger jag inte lyckas är också tillfällen att begrunda och lära av.


Många frågar mig om alla förlossningar har gått "bra". Ja, utifrån sett så har alla "mina" förlossningar gått "bra! Alla barn har fötts friska och mammorna har varit friska efteråt. Ingen har behövt snittas eller behövt förlösas med sugklocka (ännu). Men upplevelsen av förlossningarna har säkert varierat. Ibland får man facit direkt och kvinnan/paret talar om hur nöjda de varit och hur trygga de kännt sig. Ibland finns det något outtalat som man ibland kan närma sig och ibland  känner att det inte alls är rätt tidpunkt att närma sig.


Rädsla är en känsla som även kommer med smärta. Det gör ont att föda. Att kvinnan får adekvat smärtlindring och verktyg att hantera sin smärta är A och O. En kvinna som redan är rädd inför förlossningen kommer behöva mer påminnelse om avslappning och att inte vara rädd för smärtan. Jag känner mig ibland som en skiva med hack i: "Släpp ned hakan, axlarna, slappna av, andas ut hela vägen..." Men det funkar i de allra flesta fall.


Frågan om vem som "äger" förlossningen är ständigt aktuell. Det självklara svaret är den födande. Men så ser det långt ifrån ut alltid. Att låta kvinnan själv inta ställningar och göra rörelser som hon känner hjälper förlossningen framåt och som gör smärtan hanterbar är det optimala. Då blir min roll att guida henne och komma med förslag samt vara ödmjuk för individuella preferenser eller vilja. Vissa kvinnor får man påminna om att vila och andra om att försöka komma upp och röra sig. Några sköter det helt själva och är fokuserade i sin egen bubbla.


Men i utdrivningsskedet finns det många viljor hos personalen. "Jag vill ha dem på sidan", "Jag förlöser alltid i benstöd/ryggläge","Alla förlöser alltid på en värk". Detta handlar mycket om traditioner, rutiner, kultur, ergonomi etc. Men även om rädsla. Man vill ha koll på perineum (mellangården) för att förebygga bristningar. Man är rädd att om barnets huvud föds fram på en värk och man måste vänta till nästa värk för att kroppen skall födas, så kan barnet fastna med axlarna eller att det inte ens kommer en värk till. Detta trots att det finns studier som talar helt tvärtemot farhågorna.


Något som däremot verkar fungera och som är i enlighet med vetenskapen är sen avnavling. Här kan det säkert variera beroende på tålamodet hos barnmorskan. Men man väntar tills pulsationerna i navelsträngen upphört och det brukar ta mellan 10-15 minuter, ibland längre. Alla tar inte heller navelsträngs-pH på alla nyfödda även om det är rutin. Vad är vitsen att ta det på ett barn som skriker direkt och är helt opåverkat samt har varit opåverkat under förlossningen? Så det går framåt i vissa avseenden.


Att lita på att kvinnan kan föda barn och att hålla klåfingrarna borta när de inte behövs, men att vara beredd att ingripa vid behov tror jag man kommer långt på.


Ett litet ps. Jag utgår här från s.k normala graviditeter, friska mammor och förlossningar där man kan förvänta sig normalstort och friskt barn.


Ha det gott alla!




ANNONS
Av Viveca - 4 december 2016 11:10

 


Det är två veckor kvar till praktik. Första perioden börjar med Förlossningskonst I i 8 veckor. Därmed startar även jakten på de 50 förlossningarna som skall vara avklarade innan examen.


Före dess är det en hel del studieuppgifter som skall göras. Bland annat skall jag göra en projektplan till mitt examensarbete.


Från början hade jag många idéer om vad magisteruppssatsen skulle handla om, men nu är det svårare. Jag har valt att skriva ensam även om det inte verkar vara så populärt.


Redan på sjuksköterskeutbildningen ville jag skriva själv, men det fick vi inte då. Jag ville även göra en intervjustudie redan då, men se det fick vi inte heller, med motiveringen: Det klarar du aldig!


Jag tror nog jag klarar det mesta här i livet efter allt jag gått igenom så en "liten" magisteruppsats mer eller mindre...(hehe). Nja, det blir nog tufft, men med tanke på att vi alla bor så spritt så ser jag fler fördelar än nackdelar med att skriva själv.


To be continued...

ANNONS
Av Viveca - 4 december 2016 00:27

Ja, kanske...
Mitt nya liv som student har pågått i några månader nu. Inser att det bara är drygt ett år tills jag är färdig barnmorska. Ända sedan jag väntade A dvs 24 år sedan bestämde jag mig. Sedan jag skilde mig och flyttade lite längre bort från civilisationen/sjukhus med förlossningsavdelningar lade jag drömmen på hyllan. Men nu så 45 år fyllda och sjukvårdsarbetande i 26 år varav 14 som sjuksköterska är det dags att damma av drömmen. Rik på pengar lär jag inte bli, men berikad är jag säker på att jag blir.
Så kanske... På återseende.

Av Viveca - 30 augusti 2016 16:14

Att tala med vissa känns som att prata med en vägg. Vad man än säger tolkas fel eller tas inte emot alls.


Kanske borde dessa individer vara med i TFF?


Av Viveca - 30 augusti 2016 15:27

Har ni tänkt på en sak?

Alla är allergiska. Ja, till och med jag.

Fast min allergi utlöses inte av djurpäls, om då inte djurets päls sitter på en sån där modell-wannabee som vinglar fram på stilettklackar med aningens framåtvikt orsakad av lite för mycket kemikalier på framsidan.


Nej, jag är mer allergisk mot t.ex uttryck som "kidsen" eller kanske stavas det med Z som "Razzel" (TV-programmet för er som minns det) eller "Prazzel" ( godisaffär i Gbg på 80-talet. Kidzen ger mig lätt klåda i halsen och något slags frossa.


Visst ser det fräsigare ut med Z? Lite ungdomligt på något sätt, nyskapande.

Ett annat fenomen som ger mig allergiska symtom är barnvagnar på tre hjul med anorektiska träningsnarkomaner bakom, eller är det framför? Särskilt i uppförsbackar och i intervall.


Men de får fara fram hur-som-helst medan mina pälsdjursluddiga sockor antagligen inte ens är välkomna in på cafeet. Det känns som om man är någon sorts rebell om man tar med sig några av dammråttorna och luftar dem lite.

 


Ja, jag är tillbaka!

Av Viveca - 17 september 2014 13:16

Jag vill dela med mig av hur det känns att ha en depression.


Trots mina år som sjuksköterska där jag mött många patienter med depressionsdiagnos har jag aldrig förstått hur det känns innan jag hamnade där själv.


Att ha sorg eller att vara ledsen eller vara lite nere är en naturlig del av livet och man kan då säga till sig själv att rycka upp sig.


En depression är mer fysisk än så.


Tänk dig att du har en glasburk över huvudet, att alla intryck är avtrubbade och domnade.


Du kanske sitter framför tv´n men kan inte ta in vad som händer på skärmen. Du förstår inte, orkar inte lyssna på vad som sägs. Du öppnar morgontidningen men kan inte ens ta in bilderna i den. Texten är obegriplig.


Tänk vidare att du har svårt att prata. Du pratar tyst och fåordigt, får inte fram det du skall säga genom glasburkens yta. Du rör dig långsamt. Du är fången i din egen kropp. Du är obeskrivligt trött i både kropp och hjärna, men kan inte komma ihåg hur man gör när man skall sova. Hur känns det att somna? Det är som att det inte finns någon sömn längre.


Du har dåligt samvete och känner skuld för andra de stunder du ens känner något.


Till slut kan du varken skratta, gråta eller bli arg. Din mimik försvinner. Du glömmer saker, tex att äta. Du har ingen aptit varken på livet eller mat. Du går ned i vikt.


Det finns ju flera grader av depression och det finns självskattningsskalor. Vissa saker är individuella.


Det mest otäcka är att vara så omedveten om vad som sker. Att man kan hamna så djupt innan man söker hjälp eller förstår vad som är fel.


Själv skyllde jag på sömnlöshet pga hästarna, men inser att detta började långt tidigare.


Jag lyssnade inte på varningssignalerna och förstod överhuvudtaget inte att de fanns där.


Varningssignaler kan vara att du är mindre intresserad av omvärlden än tidigare, att du inte orkar göra sådant som du normalt gör på rutin, att du inte orkar lyssna på andra i din omgivning. Att du tillbringar mer tid framför datorn, drar dig undan. Du är lättirriterad.


Du kanske fixerar dig vid något t.ex ett husdjur eller din kropp (här är vi inne på tvångssyndrom/OCD) vilket blir ett substitut för ditt dåliga mående. Att bli medveten om detta är svårt. Här behöver du få veta av någon annan att det är sjukligt. Det är en fin balans mellan intresse och sjukligt beteende.


Jag har ansett mig vara väldigt stark som person och aldrig tänkt att detta kan drabba mig.

Jag har ansett att man bara kan rycka upp sig och tänka positivt.

Det är inte så enkelt. Det funkar inte.


De tankar du har är mörka s.k katastroftankar. Du försöker komma fram till lösningar vilka alla verkar peka åt fel håll. Du har hamnat i en rävsax. Hur du än gör har du rumpan bak och vill det sig illa känner du att det finns bara en utväg, att att lämna livet. Själv var jag mest likgiltig inför om jag skulle råka dö eller ej.


Det är dock inte sant, men det har du svårt att tro på. Det är sjukdomen som gör att du tänker så.

Du måste få hjälp!


Själv är jag väldigt anti mot mediciner. Jag tar knappt Alvedon i normala fall.

Att bli insatt på antidepressiv medicin var läskigt och jag ifrågasatte nyttan. Biverkningarna de första dagarna med panikångest och självmordstankar gjorde det inte lättare. Men det gick över.


Självhjälp kan vara att komma ut varje dag och röra sig.


Fysisk ansträning får kroppen att må bra.

Gör inte mer än du klarar.

Detta är svårt för facit kommer inte förrän efteråt.


Prata med någon du tycker om. Antingen på telefon eller om du orkar träffa vederbörande. Sms eller facebook är inte alls lika givande.


Be andra ta kontakt med dig. Du själv kanske saknar initiativförmåga att ringa upp.


Meditera. Det har hjälpt mer än jag trodde var möjligt och har fått mig att kunna somna utan insomningstabletter.

(Det finns bra appar för meditaton, välj någon som passar dig)


Undivk att träffa för många personer åt gången eller för lång tid. Det tar för mycket energi.


Försök göra något kreativt utan krav på att prestera.

Skriv, måla, lyssna på musik eller komponera själv.


Sätt dig själv i centrum och försök att inte ha dåligt samvete för andra.

Låt dem klara sig själva.


Omgivningen kan reagera med att vara martyrer eller tycka att du föser bort dem.

Förklara att det är sjukdomen och be dem respektera det.


Att skuldbelägga någon som är deprimerad gör det värre.

Om din omgivning reagerar på detta sätt kommer du att dra dig undan än mer.


Det kan vara jobbigt för dina nära men de får söka stöd hos någon annan tills du är stark nog.


Närhet kan vara jobbigt likväl som du ibland behöver det. Du måste få välja själv.

Ingen hade väl pressat dig om du hade cancer?


Försök ta en minut i taget, en dag i taget.


Det kommer att bli bättre men inse att du har små marginaler så tro inte att du klarar allt så fort du fått näsan ovan vattenytan.


Acceptera att du är sjuk. Det är svårt eftersom samhället inte riktigt accepterar psykisk sjukdom.

Självmord är en av de vanligaste dödsorsakerna i Sverige och därmed är en depression lika livshotande som en cancerdiagnos eller en hjärtinfarkt.


När du börjar kunna känna en stunds normalitet eller glädje försök bara att vara nöjd med att det går åt rätt håll. Ha inte bråttom. Det kommer att gå upp och ned vilket är svårt att acceptera då man bara vill bli frisk och kanske fått lite försmak på hur det känns.


Gör upp ett schema som du försöker följa varje dag.


Hoppas detta kan vara till nytta för både dig som har eller håller på att få en depression och till anhöriga.

Av Viveca - 25 augusti 2014 17:20

Till er som följt mig här på bloggen.

Jag har fått en depression. Först förstod jag inte alls. Jag trodde jag var utmattad pga sjuka hästar.

Nu förstår jag att hästarna inte alls varit så sjuka som jag trott utan det var jag själv som var sjuk pga långvarig stress och problem i familjen.

Hästarna var länge mitt andningshål men blev surrogat för min ångest. Jag läste in sådant som inte fanns och gjorde en höna av en fjäder.

Jag är nu något bättre och skall försöka börja arbeta lite smått.

Hur jag skall göra med hästarna vet jag inte just nu. Men jag hoppas jag kommer fram till en lösning så fort jag fått tillbaka lite kraft och beslutsförmåga.

De är pigga, friska och har det bra på sitt kollo.

Presentation

Hästarna

  

Vilda f. 2006

Korsning Nordsvensk brukshäst/Gotlandsruss

 

 

Marko f. 2008

Nordsvensk brukshäst 

f: Bronco 1980

m: Vega 22825

Vädret

Vädret Henån

Senaste inläggen

Länkar

Kategorier

Sök i bloggen

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Sparvöga med Blogkeen
Följ Sparvöga med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2017
>>>

Citatet

"I framtiden kommer varenda kotte att vara berömd i en kvart"  Andy Warhol

  


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se