Sparvöga

Senaste inläggen

Av Viveca - Tisdag 30 aug 16:14

Att tala med vissa känns som att prata med en vägg. Vad man än säger tolkas fel eller tas inte emot alls.


Kanske borde dessa individer vara med i TFF?


ANNONS
Av Viveca - Tisdag 30 aug 15:27

Har ni tänkt på en sak?

Alla är allergiska. Ja, till och med jag.

Fast min allergi utlöses inte av djurpäls, om då inte djurets päls sitter på en sån där modell-wannabee som vinglar fram på stilettklackar med aningens framåtvikt orsakad av lite för mycket kemikalier på framsidan.


Nej, jag är mer allergisk mot t.ex uttryck som "kidsen" eller kanske stavas det med Z som "Razzel" (TV-programmet för er som minns det) eller "Prazzel" ( godisaffär i Gbg på 80-talet. Kidzen ger mig lätt klåda i halsen och något slags frossa.


Visst ser det fräsigare ut med Z? Lite ungdomligt på något sätt, nyskapande.

Ett annat fenomen som ger mig allergiska symtom är barnvagnar på tre hjul med anorektiska träningsnarkomaner bakom, eller är det framför? Särskilt i uppförsbackar och i intervall.


Men de får fara fram hur-som-helst medan mina pälsdjursluddiga sockor antagligen inte ens är välkomna in på cafeet. Det känns som om man är någon sorts rebell om man tar med sig några av dammråttorna och luftar dem lite.

 


Ja, jag är tillbaka!

ANNONS
Av Viveca - 17 september 2014 13:16

Jag vill dela med mig av hur det känns att ha en depression.


Trots mina år som sjuksköterska där jag mött många patienter med depressionsdiagnos har jag aldrig förstått hur det känns innan jag hamnade där själv.


Att ha sorg eller att vara ledsen eller vara lite nere är en naturlig del av livet och man kan då säga till sig själv att rycka upp sig.


En depression är mer fysisk än så.


Tänk dig att du har en glasburk över huvudet, att alla intryck är avtrubbade och domnade.


Du kanske sitter framför tv´n men kan inte ta in vad som händer på skärmen. Du förstår inte, orkar inte lyssna på vad som sägs. Du öppnar morgontidningen men kan inte ens ta in bilderna i den. Texten är obegriplig.


Tänk vidare att du har svårt att prata. Du pratar tyst och fåordigt, får inte fram det du skall säga genom glasburkens yta. Du rör dig långsamt. Du är fången i din egen kropp. Du är obeskrivligt trött i både kropp och hjärna, men kan inte komma ihåg hur man gör när man skall sova. Hur känns det att somna? Det är som att det inte finns någon sömn längre.


Du har dåligt samvete och känner skuld för andra de stunder du ens känner något.


Till slut kan du varken skratta, gråta eller bli arg. Din mimik försvinner. Du glömmer saker, tex att äta. Du har ingen aptit varken på livet eller mat. Du går ned i vikt.


Det finns ju flera grader av depression och det finns självskattningsskalor. Vissa saker är individuella.


Det mest otäcka är att vara så omedveten om vad som sker. Att man kan hamna så djupt innan man söker hjälp eller förstår vad som är fel.


Själv skyllde jag på sömnlöshet pga hästarna, men inser att detta började långt tidigare.


Jag lyssnade inte på varningssignalerna och förstod överhuvudtaget inte att de fanns där.


Varningssignaler kan vara att du är mindre intresserad av omvärlden än tidigare, att du inte orkar göra sådant som du normalt gör på rutin, att du inte orkar lyssna på andra i din omgivning. Att du tillbringar mer tid framför datorn, drar dig undan. Du är lättirriterad.


Du kanske fixerar dig vid något t.ex ett husdjur eller din kropp (här är vi inne på tvångssyndrom/OCD) vilket blir ett substitut för ditt dåliga mående. Att bli medveten om detta är svårt. Här behöver du få veta av någon annan att det är sjukligt. Det är en fin balans mellan intresse och sjukligt beteende.


Jag har ansett mig vara väldigt stark som person och aldrig tänkt att detta kan drabba mig.

Jag har ansett att man bara kan rycka upp sig och tänka positivt.

Det är inte så enkelt. Det funkar inte.


De tankar du har är mörka s.k katastroftankar. Du försöker komma fram till lösningar vilka alla verkar peka åt fel håll. Du har hamnat i en rävsax. Hur du än gör har du rumpan bak och vill det sig illa känner du att det finns bara en utväg, att att lämna livet. Själv var jag mest likgiltig inför om jag skulle råka dö eller ej.


Det är dock inte sant, men det har du svårt att tro på. Det är sjukdomen som gör att du tänker så.

Du måste få hjälp!


Själv är jag väldigt anti mot mediciner. Jag tar knappt Alvedon i normala fall.

Att bli insatt på antidepressiv medicin var läskigt och jag ifrågasatte nyttan. Biverkningarna de första dagarna med panikångest och självmordstankar gjorde det inte lättare. Men det gick över.


Självhjälp kan vara att komma ut varje dag och röra sig.


Fysisk ansträning får kroppen att må bra.

Gör inte mer än du klarar.

Detta är svårt för facit kommer inte förrän efteråt.


Prata med någon du tycker om. Antingen på telefon eller om du orkar träffa vederbörande. Sms eller facebook är inte alls lika givande.


Be andra ta kontakt med dig. Du själv kanske saknar initiativförmåga att ringa upp.


Meditera. Det har hjälpt mer än jag trodde var möjligt och har fått mig att kunna somna utan insomningstabletter.

(Det finns bra appar för meditaton, välj någon som passar dig)


Undivk att träffa för många personer åt gången eller för lång tid. Det tar för mycket energi.


Försök göra något kreativt utan krav på att prestera.

Skriv, måla, lyssna på musik eller komponera själv.


Sätt dig själv i centrum och försök att inte ha dåligt samvete för andra.

Låt dem klara sig själva.


Omgivningen kan reagera med att vara martyrer eller tycka att du föser bort dem.

Förklara att det är sjukdomen och be dem respektera det.


Att skuldbelägga någon som är deprimerad gör det värre.

Om din omgivning reagerar på detta sätt kommer du att dra dig undan än mer.


Det kan vara jobbigt för dina nära men de får söka stöd hos någon annan tills du är stark nog.


Närhet kan vara jobbigt likväl som du ibland behöver det. Du måste få välja själv.

Ingen hade väl pressat dig om du hade cancer?


Försök ta en minut i taget, en dag i taget.


Det kommer att bli bättre men inse att du har små marginaler så tro inte att du klarar allt så fort du fått näsan ovan vattenytan.


Acceptera att du är sjuk. Det är svårt eftersom samhället inte riktigt accepterar psykisk sjukdom.

Självmord är en av de vanligaste dödsorsakerna i Sverige och därmed är en depression lika livshotande som en cancerdiagnos eller en hjärtinfarkt.


När du börjar kunna känna en stunds normalitet eller glädje försök bara att vara nöjd med att det går åt rätt håll. Ha inte bråttom. Det kommer att gå upp och ned vilket är svårt att acceptera då man bara vill bli frisk och kanske fått lite försmak på hur det känns.


Gör upp ett schema som du försöker följa varje dag.


Hoppas detta kan vara till nytta för både dig som har eller håller på att få en depression och till anhöriga.

Av Viveca - 25 augusti 2014 17:20

Till er som följt mig här på bloggen.

Jag har fått en depression. Först förstod jag inte alls. Jag trodde jag var utmattad pga sjuka hästar.

Nu förstår jag att hästarna inte alls varit så sjuka som jag trott utan det var jag själv som var sjuk pga långvarig stress och problem i familjen.

Hästarna var länge mitt andningshål men blev surrogat för min ångest. Jag läste in sådant som inte fanns och gjorde en höna av en fjäder.

Jag är nu något bättre och skall försöka börja arbeta lite smått.

Hur jag skall göra med hästarna vet jag inte just nu. Men jag hoppas jag kommer fram till en lösning så fort jag fått tillbaka lite kraft och beslutsförmåga.

De är pigga, friska och har det bra på sitt kollo.

Av Viveca - 6 juni 2014 11:57

Vildas fångkänningar gav inte med sig trots gräsfritt och till sist box/liten hage så hon blev insatt på Finadyne.

     


Först när jag tog in henne för första dosen var hon påverkad. Innan hade hon rört sig normalt trots puls och värme i hovarna.


Hon stod i lätt fångställning på det hårda stallgolvet och skakade. Ush! Stackars liten.


Efter ungefär en vecka kom vet och kotrollerade. Vilda rörde sig normalt och vi trappade ut medicinen.

 Marko hade rört sig otroligt lite under tiden. Vi tömkörde en dag och då fick han sig ett spel, blev rädd, trasslade in sig i tömmarna. Jag ramlade och kunde inte hålla kvar honom varpå han stack. Hittade honom i en träddunge. Då hade han gått omkull. Han var blöt på rumpan på vänster sida, haltade på vä fram och hade ett sår på vä baks kronrand.


Han fortsatte halta lite men jag tog det inte så allvarligt. En sträckning?


I några dagar fick hästarna gå ihop.


När väl Vilda fick komma ut till Marko var han ganska ovillig att röra sig, trots att Vilda sprang runt som en tok. Skapet hade svullnat upp och på vägen gick han stappligt och satte sig nästan ned när han vände.


 


 


Det var bara att byta plats på hästarna och börja medicinera nästa häst.

     


Nu går Marko orent och haltar till och från på höger fram. Börjar undra om det har med att han gick omkull att göra. Någon låsning som gett snedbelastning? Hn hade blivit lite hög på insidan höger hov. Han har även lyft dåligt och slitit mycket på hovarna. Ev. är det hovböld då han har puls och ömmar på höger.


  Här går han ganska bra utan att halta och snubbla, men tar korta steg fram.


Skall avvakta veckan ut enligt hovslagaren som var här häromdagen och karvade lite där han ömmade för visitertången, annars får han skära upp mer. Tycker dock att han tar korta steg och att det knäpper lite i armbågen på vänster fram. Han har ibland rört sig helt normalt i hagen för att sedan markera eller halta på hårt underlag. Med boots har han gått normalt fast med väldigt höga benlyft.


Får se hur det utvecklar sig annars får jag ta ut vet eller ev någon kiropraktor eller dylikt och gå igenom hela hästen.

Är rädd att jag missat något pga smärtstillande. Det är ju längesedan han gick omkull nu.


Känner ibland att det hade räckt med en häst. I alla fall när de är sjuka.


Så till det positiva. Bantning var ordinerad. Ett kilo om dagen hela april och maj för att sedan ev. få beta begränsat.


Vilda fick bara halm till en början och rasade i vikt. Sedan gick det lite långsammare. Nu får hon även hö men små mängder. Båda hästarna har gått ned rejält i vikt.    


 

 

Här är från innan bantningen.

 

Båda hästarna har tappat ca 10 cm runt bröstet. Vilda hade redan tappat en del innan dock. Båda har dock lite fett att bli av med men det börjar minska. Marko vågar jag inte motionera innan jag vet vad som felas men Vilda verkar ju helt opåverkad och promeneras lite nu samt jobbar lite i paddocken. Det svåra är att undvika gräsunderlag;)


Tyvärr får Vilda lite hosta trots att jag väter halmen och blötlägger höet. Än så länge verkar hon dock inte hosta hela tiden utan bara lite vid ansträngning precis när hon kommer igång. Hon var lite påverkad och andfådd för ett par veckor sedan efter motion men då var det mycket pollen med.


Nostrilvet vägrar hon och även Carragen. Vet. vill inte skriva ut Ventipulmin, bara i yttersta nödfall pga fångrisken.

Jag kör med de gamla vanliga örterna som hon verkar ha trötttnat på men äter om jag blandar med hö, och hoppas det håller sig på denna nivån.


Ha det bra alla!

Av Viveca - 26 mars 2014 15:19

Den kom snabbt i år. Med den det gröna gräset och fångesten.


Vilda har stadigt gått ned i vikt tack vare medryttaren T.

 

Lite har hon allt att ta av men visst är hon vacker.


Igår var det dags för ridlektion.

Tänk vad svårt det är att rida. Vi har tränat länge på att flytta fram- respektive bakdel, men igår fick jag flera aha-upplevelser.


När jag vrider mig lyfter jag sittbenen ur sadeln drar ihop min vänstra sida oavsett vilket håll jag skall åt. Kanske är det inte så konstigt att Vilda går som en banan ganska ofta. I tron att hon inte lyssnar använder jag för mycket händer, även om jag själv tycker mig inte göra det.


Vi övade och övade på att flytta framdelen.

Gör om och gör rätt. Den lilla envisa lyssnade direkt när jag några gånger gjorde rätt till sist.

Vridningen skall komma från magen och inte för långt ned för då följer både sittben knän och lår med. Överkroppen skall inte vridas för mycket utan bara följa med i rörelsen. Händerna skall ha samma avstånd från varandra genom hela vridningen och innertygeln skall leda medan den yttre tränger detta med väldigt liten kontakt. Dvs "styr inte runt huvudet" Bogen skall flyttas mellan sittbenen och händerna.


När jag vrider mig har jag även en tendens att dra bak den inre axeln och fram den yttre vilket gör att jag hamnar i fel position.


     
Det blev många justeringar och försök att känna efter hur det skulle vara. "Ridfröken" har en ängels tålamod.


     


Det är väldigt svårt att rida. Centrerad ridning gör det hela mer logiskt och på sikt hoppas jag få lite bättre kroppskontroll.


Bjuder även på några filmklipp.


 

Eventuella hajar på nätet får säga vad de vill, vi gör så gott vi kan och det bjuder vi på.


Tur att jag har så snäll granne som både filmade, fotade och lånade ut paddock. Tack A!


Sedan var det dags att avsluta med lite trav, men Vilda ville inte och L som har hökögon när det gäller kroppsrörelser på hästar såg med en gång att hon verkade ömma i hovarna i traven. Puls hade hon med.


Attans. Det var frost natten till igår så fångesten slog in. Det blev stängsling och att klämma och känna hela eftermiddagen och kvällen igår.


Jag brukar stänga av till de övre hagarna när gräset sticker och bara släppa dem en stund åt gången. I år har det dock vuxit mängder med gräs närmast uteboxen och där har de gått och pillat.


Nu blir det att beta dagtid en stund och stängt nattetid till gräset.


Vilda har slitit en del med och vi hade jobbat nästan en timme i paddocken så vad som är vad är svårt att säga.


Idag har T varit på promenad med Vilda som fick ha sin gympadojor på. Hon går rent dock om och med bootsen rörde hon sig helt normalt både i skritt och trav på grusvägen.


I natt jobbar jag näst sista natten på sjukhuset, sedan skall det väl bli ordning på "lilleman" med.


Nu dags att fodra och klämma på hovar och ben.

   


Ha det bra alla!



Av Viveca - 12 mars 2014 13:31

Huvudlaget satt som en smäck. Nosgrimman är kastad. Marko gick som en klocka med det raka eggbettet:)

 

Lägger funderingarna på andra bett på hyllan. Hade även lite funderingar på att pröva Portugisisk stång på Vilda.

Hon lyssnar ju väldigt fint på vikthjälper och jag rider i stort sett på bara på långa tyglar (förutom när det skall norpas gräs;)) Men jag är väldigt ambivalent när det gäller bett. Det ser ju snyggt ut och man kan säkert förfina hjälperna en del. Men är det egentligen schysst?


Funderade även över det här med skummande hästmunnar. Mina skummar nästan aldrig. Lite grönt saliv i mungiporna kan det bli när de norpat någon godsak i farten, typ gran;)

Här en artikel om detta och här.

Det gör mig än mer tveksam till kandar eller stångbett. Om inte hästen kan svälja är det knappast något bra? Jag jämför med när jag är hos tandläkaren med en massa skrot i munnen. Det är obehagligt att inte kunna svälja undan saliven men där får jag ju hjälp med en sug och jag slipper springa en motionsrunda samtidigt.


Det var lite tankar som dök upp. Hur tänker du?


Annars går livet sin gilla gång här. Har åkt på en förkylning men hoppas vara bra tills helgen då jag skall jobba.


Hästarna solar i det fina vädret och jag hoppas att knotten håller sig i schack eller åtminstone klådan så att hästarna kan få fälla lite mer först. De har precis börjat så smått.

         

Pyjamasarna får vänta liiiite till....

Presentation

Hästarna

  

Vilda f. 2006

Korsning Nordsvensk brukshäst/Gotlandsruss

 

 

Marko f. 2008

Nordsvensk brukshäst 

f: Bronco 1980

m: Vega 22825

Vädret

Vädret Henån

Senaste inläggen

Länkar

Kategorier

Sök i bloggen

Arkiv

För ett år sedan

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Sparvöga med Blogkeen
Följ Sparvöga med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2016
>>>

Citatet

"I framtiden kommer varenda kotte att vara berömd i en kvart"  Andy Warhol

  


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se