Jag vill dela med mig av hur det känns att ha en depression.

Trots mina år som sjuksköterska där jag mött många patienter med depressionsdiagnos har jag aldrig förstått hur det känns innan jag hamnade där själv.

Att ha sorg eller att vara ledsen eller vara lite nere är en naturlig del av livet och man kan då säga till sig själv att rycka upp sig.

En depression är mer fysisk än så.

Tänk dig att du har en glasburk över huvudet, att alla intryck är avtrubbade och domnade.

Du kanske sitter framför tv´n men kan inte ta in vad som händer på skärmen. Du förstår inte, orkar inte lyssna på vad som sägs. Du öppnar morgontidningen men kan inte ens ta in bilderna i den. Texten är obegriplig.

Tänk vidare att du har svårt att prata. Du pratar tyst och fåordigt, får inte fram det du skall säga genom glasburkens yta. Du rör dig långsamt. Du är fången i din egen kropp. Du är obeskrivligt trött i både kropp och hjärna, men kan inte komma ihåg hur man gör när man skall sova. Hur känns det att somna? Det är som att det inte finns någon sömn längre.

Du har dåligt samvete och känner skuld för andra de stunder du ens känner något.

Till slut kan du varken skratta, gråta eller bli arg. Din mimik försvinner. Du glömmer saker, tex att äta. Du har ingen aptit varken på livet eller mat. Du går ned i vikt.

Det finns ju flera grader av depression och det finns självskattningsskalor. Vissa saker är individuella.

Det mest otäcka är att vara så omedveten om vad som sker. Att man kan hamna så djupt innan man söker hjälp eller förstår vad som är fel.

Själv skyllde jag på sömnlöshet pga hästarna, men inser att detta började långt tidigare.

Jag lyssnade inte på varningssignalerna och förstod överhuvudtaget inte att de fanns där.

Varningssignaler kan vara att du är mindre intresserad av omvärlden än tidigare, att du inte orkar göra sådant som du normalt gör på rutin, att du inte orkar lyssna på andra i din omgivning. Att du tillbringar mer tid framför datorn, drar dig undan. Du är lättirriterad.

Du kanske fixerar dig vid något t.ex ett husdjur eller din kropp (här är vi inne på tvångssyndrom/OCD) vilket blir ett substitut för ditt dåliga mående. Att bli medveten om detta är svårt. Här behöver du få veta av någon annan att det är sjukligt. Det är en fin balans mellan intresse och sjukligt beteende.

Jag har ansett mig vara väldigt stark som person och aldrig tänkt att detta kan drabba mig.

Jag har ansett att man bara kan rycka upp sig och tänka positivt.

Det är inte så enkelt. Det funkar inte.

De tankar du har är mörka s.k katastroftankar. Du försöker komma fram till lösningar vilka alla verkar peka åt fel håll. Du har hamnat i en rävsax. Hur du än gör har du rumpan bak och vill det sig illa känner du att det finns bara en utväg, att att lämna livet. Själv var jag mest likgiltig inför om jag skulle råka dö eller ej.

Det är dock inte sant, men det har du svårt att tro på. Det är sjukdomen som gör att du tänker så.

Du måste få hjälp!

Själv är jag väldigt anti mot mediciner. Jag tar knappt Alvedon i normala fall.

Att bli insatt på antidepressiv medicin var läskigt och jag ifrågasatte nyttan. Biverkningarna de första dagarna med panikångest och självmordstankar gjorde det inte lättare. Men det gick över.

Självhjälp kan vara att komma ut varje dag och röra sig.

Fysisk ansträning får kroppen att må bra.

Gör inte mer än du klarar.

Detta är svårt för facit kommer inte förrän efteråt.

Prata med någon du tycker om. Antingen på telefon eller om du orkar träffa vederbörande. Sms eller facebook är inte alls lika givande.

Be andra ta kontakt med dig. Du själv kanske saknar initiativförmåga att ringa upp.

Meditera. Det har hjälpt mer än jag trodde var möjligt och har fått mig att kunna somna utan insomningstabletter.

(Det finns bra appar för meditaton, välj någon som passar dig)

Undivk att träffa för många personer åt gången eller för lång tid. Det tar för mycket energi.

Försök göra något kreativt utan krav på att prestera.

Skriv, måla, lyssna på musik eller komponera själv.

Sätt dig själv i centrum och försök att inte ha dåligt samvete för andra.

Låt dem klara sig själva.

Omgivningen kan reagera med att vara martyrer eller tycka att du föser bort dem.

Förklara att det är sjukdomen och be dem respektera det.

Att skuldbelägga någon som är deprimerad gör det värre.

Om din omgivning reagerar på detta sätt kommer du att dra dig undan än mer.

Det kan vara jobbigt för dina nära men de får söka stöd hos någon annan tills du är stark nog.

Närhet kan vara jobbigt likväl som du ibland behöver det. Du måste få välja själv.

Ingen hade väl pressat dig om du hade cancer?

Försök ta en minut i taget, en dag i taget.

Det kommer att bli bättre men inse att du har små marginaler så tro inte att du klarar allt så fort du fått näsan ovan vattenytan.

Acceptera att du är sjuk. Det är svårt eftersom samhället inte riktigt accepterar psykisk sjukdom.

Självmord är en av de vanligaste dödsorsakerna i Sverige och därmed är en depression lika livshotande som en cancerdiagnos eller en hjärtinfarkt.

När du börjar kunna känna en stunds normalitet eller glädje försök bara att vara nöjd med att det går åt rätt håll. Ha inte bråttom. Det kommer att gå upp och ned vilket är svårt att acceptera då man bara vill bli frisk och kanske fått lite försmak på hur det känns.

Gör upp ett schema som du försöker följa varje dag.

Hoppas detta kan vara till nytta för både dig som har eller håller på att få en depression och till anhöriga.

Till er som följt mig här på bloggen.

Jag har fått en depression. Först förstod jag inte alls. Jag trodde jag var utmattad pga sjuka hästar.

Nu förstår jag att hästarna inte alls varit så sjuka som jag trott utan det var jag själv som var sjuk pga långvarig stress och problem i familjen.

Hästarna var länge mitt andningshål men blev surrogat för min ångest. Jag läste in sådant som inte fanns och gjorde en höna av en fjäder.

Jag är nu något bättre och skall försöka börja arbeta lite smått.

Hur jag skall göra med hästarna vet jag inte just nu. Men jag hoppas jag kommer fram till en lösning så fort jag fått tillbaka lite kraft och beslutsförmåga.

De är pigga, friska och har det bra på sitt kollo.

Vildas fångkänningar gav inte med sig trots gräsfritt och till sist box/liten hage så hon blev insatt på Finadyne.

Först när jag tog in henne för första dosen var hon påverkad. Innan hade hon rört sig normalt trots puls och värme i hovarna.

Hon stod i lätt fångställning på det hårda stallgolvet och skakade. Ush! Stackars liten.

Efter ungefär en vecka kom vet och kotrollerade. Vilda rörde sig normalt och vi trappade ut medicinen.

 Marko hade rört sig otroligt lite under tiden. Vi tömkörde en dag och då fick han sig ett spel, blev rädd, trasslade in sig i tömmarna. Jag ramlade och kunde inte hålla kvar honom varpå han stack. Hittade honom i en träddunge. Då hade han gått omkull. Han var blöt på rumpan på vänster sida, haltade på vä fram och hade ett sår på vä baks kronrand.

Han fortsatte halta lite men jag tog det inte så allvarligt. En sträckning?

I några dagar fick hästarna gå ihop.

När väl Vilda fick komma ut till Marko var han ganska ovillig att röra sig, trots att Vilda sprang runt som en tok. Skapet hade svullnat upp och på vägen gick han stappligt och satte sig nästan ned när han vände.

Det var bara att byta plats på hästarna och börja medicinera nästa häst.

Nu går Marko orent och haltar till och från på höger fram. Börjar undra om det har med att han gick omkull att göra. Någon låsning som gett snedbelastning? Hn hade blivit lite hög på insidan höger hov. Han har även lyft dåligt och slitit mycket på hovarna. Ev. är det hovböld då han har puls och ömmar på höger.

  Här går han ganska bra utan att halta och snubbla, men tar korta steg fram.

Skall avvakta veckan ut enligt hovslagaren som var här häromdagen och karvade lite där han ömmade för visitertången, annars får han skära upp mer. Tycker dock att han tar korta steg och att det knäpper lite i armbågen på vänster fram. Han har ibland rört sig helt normalt i hagen för att sedan markera eller halta på hårt underlag. Med boots har han gått normalt fast med väldigt höga benlyft.

Får se hur det utvecklar sig annars får jag ta ut vet eller ev någon kiropraktor eller dylikt och gå igenom hela hästen.

Är rädd att jag missat något pga smärtstillande. Det är ju längesedan han gick omkull nu.

Känner ibland att det hade räckt med en häst. I alla fall när de är sjuka.

Så till det positiva. Bantning var ordinerad. Ett kilo om dagen hela april och maj för att sedan ev. få beta begränsat.

Vilda fick bara halm till en början och rasade i vikt. Sedan gick det lite långsammare. Nu får hon även hö men små mängder. Båda hästarna har gått ned rejält i vikt.    

Här är från innan bantningen.

 

Båda hästarna har tappat ca 10 cm runt bröstet. Vilda hade redan tappat en del innan dock. Båda har dock lite fett att bli av med men det börjar minska. Marko vågar jag inte motionera innan jag vet vad som felas men Vilda verkar ju helt opåverkad och promeneras lite nu samt jobbar lite i paddocken. Det svåra är att undvika gräsunderlag;)

Tyvärr får Vilda lite hosta trots att jag väter halmen och blötlägger höet. Än så länge verkar hon dock inte hosta hela tiden utan bara lite vid ansträngning precis när hon kommer igång. Hon var lite påverkad och andfådd för ett par veckor sedan efter motion men då var det mycket pollen med.

Nostrilvet vägrar hon och även Carragen. Vet. vill inte skriva ut Ventipulmin, bara i yttersta nödfall pga fångrisken.

Jag kör med de gamla vanliga örterna som hon verkar ha trötttnat på men äter om jag blandar med hö, och hoppas det håller sig på denna nivån.

Ha det bra alla!

Den kom snabbt i år. Med den det gröna gräset och fångesten.

Vilda har stadigt gått ned i vikt tack vare medryttaren T.

Lite har hon allt att ta av men visst är hon vacker.

Igår var det dags för ridlektion.

Tänk vad svårt det är att rida. Vi har tränat länge på att flytta fram- respektive bakdel, men igår fick jag flera aha-upplevelser.

När jag vrider mig lyfter jag sittbenen ur sadeln drar ihop min vänstra sida oavsett vilket håll jag skall åt. Kanske är det inte så konstigt att Vilda går som en banan ganska ofta. I tron att hon inte lyssnar använder jag för mycket händer, även om jag själv tycker mig inte göra det.

Vi övade och övade på att flytta framdelen.

Gör om och gör rätt. Den lilla envisa lyssnade direkt när jag några gånger gjorde rätt till sist.

Vridningen skall komma från magen och inte för långt ned för då följer både sittben knän och lår med. Överkroppen skall inte vridas för mycket utan bara följa med i rörelsen. Händerna skall ha samma avstånd från varandra genom hela vridningen och innertygeln skall leda medan den yttre tränger detta med väldigt liten kontakt. Dvs "styr inte runt huvudet" Bogen skall flyttas mellan sittbenen och händerna.

När jag vrider mig har jag även en tendens att dra bak den inre axeln och fram den yttre vilket gör att jag hamnar i fel position.

     
Det blev många justeringar och försök att känna efter hur det skulle vara. "Ridfröken" har en ängels tålamod.

Det är väldigt svårt att rida. Centrerad ridning gör det hela mer logiskt och på sikt hoppas jag få lite bättre kroppskontroll.

Bjuder även på några filmklipp.

Eventuella hajar på nätet får säga vad de vill, vi gör så gott vi kan och det bjuder vi på.

Tur att jag har så snäll granne som både filmade, fotade och lånade ut paddock. Tack A!

Sedan var det dags att avsluta med lite trav, men Vilda ville inte och L som har hökögon när det gäller kroppsrörelser på hästar såg med en gång att hon verkade ömma i hovarna i traven. Puls hade hon med.

Attans. Det var frost natten till igår så fångesten slog in. Det blev stängsling och att klämma och känna hela eftermiddagen och kvällen igår.

Jag brukar stänga av till de övre hagarna när gräset sticker och bara släppa dem en stund åt gången. I år har det dock vuxit mängder med gräs närmast uteboxen och där har de gått och pillat.

Nu blir det att beta dagtid en stund och stängt nattetid till gräset.

Vilda har slitit en del med och vi hade jobbat nästan en timme i paddocken så vad som är vad är svårt att säga.

Idag har T varit på promenad med Vilda som fick ha sin gympadojor på. Hon går rent dock om och med bootsen rörde hon sig helt normalt både i skritt och trav på grusvägen.

I natt jobbar jag näst sista natten på sjukhuset, sedan skall det väl bli ordning på "lilleman" med.

Nu dags att fodra och klämma på hovar och ben.

Ha det bra alla!

Huvudlaget satt som en smäck. Nosgrimman är kastad. Marko gick som en klocka med det raka eggbettet:)

Lägger funderingarna på andra bett på hyllan. Hade även lite funderingar på att pröva Portugisisk stång på Vilda.

Hon lyssnar ju väldigt fint på vikthjälper och jag rider i stort sett på bara på långa tyglar (förutom när det skall norpas gräs;)) Men jag är väldigt ambivalent när det gäller bett. Det ser ju snyggt ut och man kan säkert förfina hjälperna en del. Men är det egentligen schysst?

Funderade även över det här med skummande hästmunnar. Mina skummar nästan aldrig. Lite grönt saliv i mungiporna kan det bli när de norpat någon godsak i farten, typ gran;)

Här en artikel om detta och här.

Det gör mig än mer tveksam till kandar eller stångbett. Om inte hästen kan svälja är det knappast något bra? Jag jämför med när jag är hos tandläkaren med en massa skrot i munnen. Det är obehagligt att inte kunna svälja undan saliven men där får jag ju hjälp med en sug och jag slipper springa en motionsrunda samtidigt.

Det var lite tankar som dök upp. Hur tänker du?

Annars går livet sin gilla gång här. Har åkt på en förkylning men hoppas vara bra tills helgen då jag skall jobba.

Hästarna solar i det fina vädret och jag hoppas att knotten håller sig i schack eller åtminstone klådan så att hästarna kan få fälla lite mer först. De har precis börjat så smått.

Pyjamasarna får vänta liiiite till....

...på bloggstart...

Nu var det riktigt längesedan jag skrev.

Men kommer att försöka bli flitig igen.

Här en väldigt kort uppdatering:

Vilda:

Blir allt smalare. Jag har nu hjälp minst två gånger i veckan av en ny medryttare:T. De gillar varandra skarpt.

Marko:

Är ganska tjock fortfarande. Men det går framåt med träningen. Så kommer jag mig bara upp på ryggen igen så skall han nog smalna av lite till.

 

Jag själv:

Kommer snart att sluta jobba på infektionsavdelningen och gå tillbaka till hemsjukvården.
Jag har varit så extremt trött så jag tog beslutet att jag inte orkade med resorna och stressen som det innebär att arbeta på sjukhuset.

Efter att länge ha varit trött fick jag plötsligt kramper i händer och fötter. Det fick mig att gå till vårdcentralen och ta lite prover. Det visade sig att jag har D-vitaminbrist och lågt B-12, vilket kan förklara tröttheten, kramperna och att jag ibland känt mig lätt dement. Det sista är ganska jobbigt när arbetet kräver att man är alert hela tiden då våra patienter snabbt kan bli försämrade och åker skytteltrafik mellan oss och IVA.

Det är konstigt att man kan räkna på vad hästarna skall ha i sig men glömma sig själv;)

Och så lite nattsvammel:

Mina funderingar just nu är om jag skall försöka prova något annat bett på Marko igen.

Just nu använder vi ett Novabett.

Fördelar är att det är rakt men rörligt. Marko gillar inte delade bett och jag tycker att det vanliga raka bettet blev för stumt.

Nackdelar är att det är stora rörliga ringar på vilket gör att vi fortfarande använder nosgrimma, för att bettet inte skall åka igenom munnen om han går emot det. Bettskivor passar inte på tyvärr.

En annan nackdel är att det blir viss friktion av gummit vilket skaver i mungiporna och antagligen även i munnen?
Visserligen hade han skav efter tömkörningskursen i våras och då hade han det vanliga bettet, men då låg han på väldigt mycket hela tiden. Skavet kan även ha med nosgrimman att göra. Försöker få färdigt ett bättre träns överhuvudtaget. Jag har aldrig gillat det han har nu med smala taniga remmar.

Han är känslig men kan samtidigt vara väldigt stark under stress eller vårbus.

När vi tömkör bettlöst är det samma sak. Jag behöver knappt ta i tömmarna för att han skall lyssna, men när han får för sig att inte lyssna måste jag ta ganska hårt och det blir en liten stunds dragkamp.

Jag skulle vilja prova något annat att variera med.

Då han blir väldigt fipplig med tungan och stressad av rörliga bett funderade jag ett tag på ett med tungfrihet, men när jag läst på litet så verkar det mindre bra då det trycker mer på lanerna än raka utan tungfrihet.

Jag tittade på jaktkandar bl.a Visserligen ett skarpt bett, men med tanke på att han är känslig så är det sällan man behöver ta särskilt mycket i munnen förutom när det väl behövs och då kan hända att det ger en snabbare effekt istället för att behöva dra honom i munnen.

Det finns ju även körbett som postkandar eller grodbett. Grodbett har tungfriheten framåt. Men jag tycker det borde bli lite konstigt. Då borde ju ett tömtag innebära att man trycker ned tungan framåt? Nej, tungfrihet kanske inte är så fritt som det låter? På ett med porten uppåt borde man ju trycka upp den i gommen om det inte finns plats nog? Och hur kontrollerar man det?

Sedan hittade jag även Mylerbett vilka är rörliga men på ett annat sätt än tränsbett.
De verkar dessutom vara tunna. Skall det vara skrot i munnen så bör det ju störa så lite som möjligt när det ligger där.

Även där fanns det vissa meningar om att de inte skulle vara skonsamma.

Nu är inte detta ett jätteproblem men skulle vara nöjd om vi kunde slänga nosgrimman och få en sådan där aha-upplevelse man får när det stämmer riktigt bra. Helst skulle jag vilja ha ett rakt bett som verkar fristående på varje sida. Ett Novabett i metall;)

Så länge fixar jag färdigt hans träns och så skall vi prova med det vanliga raka igen och se hur det känns nu och utan nosgrimma.

Vilda gillar ju sitt tredelade, men vi hade tvådelat ett bra tag innan vi bytte. Rakt bett funkar inte alls bra. Sidepull funkar lika bra som med bett i stort sett. På Vilda använder jag ett tunt tredelat eggbett och varierar med bettlöst.

Tar gärna emot tankar och förslag, om någon är kvar;)

Ha det bra alla!

Hej på er!

Det nya jobbet suger musten ur mig och jag kommer därför gå tillbaka till det gamla jobbet i april.

Jag har ingen ork alls på ledig tid och har jobbat häcken av mig.

Visst kan det vara spännande med akutsjukvård och att friska upp kunskap, teknik m.m

Men det är inte värt att vara som en ursketen trasa på ledig tid.

Nu vet jag i alla fall hur det är på andra sidan. Gräset är inte det minsta grönare. Men det har varit roligt att lära känna många trevliga arbetskamrater och att vara "där det händer" igen.

Hästarna har fått vila alldeles för mycket och nu när jag hade lite extra ledigt passade jag på att bli förkyld.

Vädret blir man knappast piggare av och jag är ledsen om jag fortsätter tjata om att jag vill ha VINTER!

Ni som är nöjda med att ha vår/höst året om får gärna vara det men jag tycker att årstiderna är sjuka.

Det är lerigt och mörkt. Hästarna är blöta och smutsiga. Mina selar, sadlar, träns mm som brukar klara sig bra i sin hörna i stallet har fått ytmögel och måste in i huset för rengöring.

Husse drog av ytan framför boxen igår. Gruset där kunde inte svälja mer väta. Det skall på nytt grus med.

Hästarna verkade uppskatta detta.

Enveten som husse är så skrapade han även vid övergångarna. Men jag undrar om det blev så mycket bättre. Traktorn förstör en hel del. Idag har hästarna hållt sig på denna sidan om bäcken och inte varit uppe bland gräset. Kanske är de rädda att sjunka i leran?
 

Ser fram emot nästa helg då det skall bli kallare.

Nu på fredag skall Vilda provridas av en potentiell medryttare. Håll tummarna för att de kommer att gilla varandra.

I julklapp köpte jag begagnade partömmar till mig och hästarna som jag hade tänkt pröva i söndags när Sancho Panza var ledig och kunde hjälpa till, men då blev jag som sagt sjuk.

Det står på att göra listan och det skall bli riktigt spännande att se hur det går.

Jag tror att de kommer älska det.

Det blir att fixa uppbindning ute så att jag själv kan sela båda och köra dem ihop på egen hand så småningom.

Mina planer att motionera hästarna mer denna höst och vinter funkade inte så länge. Jag gick ut starkt i höstas men med nya jobbet sprack det. Förhoppningsvis blir jag mindre trött så småningom och kanske får hjälp av ev. medryttare.

Planer för vår och sommar är att prova stripbetning. Ni som har erfarenhet av detta får gärna komma med tips.

I England är det ganska vanligt förekommande och det tilltalar mig mer än att ha munkorg på hästarna.

En orsak är att Vilda är såpass glupsk att hon snabbt lär sig att beta fort med Greenguarden. Hon får panik av korgmodellen och jag kan omöjligt få på munkorgarna igen när de fått sin linfröolja mm på kvällen om jag inte tar hem hästarna varje kväll och tvingar på dem igen. Sedan tycker jag det är nog med kläder ändå med eksemtäcken och huvor. De behöver ha närkontakt med varandra.

Jag hoppas att kunna få ned dem i vikt till våren såpass att de skall kunna beta begränsat åtminstone.

Här är en länk om stripbetning.

i år.

Har inte julpyntat eller julstädat. Började lite lätt igår, men avbröt för en stunds ridning på tjockisen i grannens nya paddock som nu har tinat igen.

Vilda tyckte mest att grannens barn var intressanta och stannade och glodde på barnvagnen och "publiken" med jämna mellanrum. Det låg några blå plastbommar i paddocken som tydligen var väldigt läskiga. Våra hemma är inte alls skräckinjagande men dessa var det tydligen;)

Hon är inte den som är den så efter lite övertalning så funkade det ganska bra att både gå över och mellan de blå monsterbommarna. Det blåste kuling med så elbanden runt paddocken fladdrade läskigt på speciellt ett ställe. Vi övade lite på allt möjligt och lekte även följa John med grannen och hennes häst före. Kändes som att vara på ridskolan igen;) Vilda hakade gärna på.

Det var ganska mjukt i paddocken vilket Vilda inte är van vid så jag tror faktiskt att hon blev lite trött i benen. Bra träning för den lilla. Vi invigde också det nya sidepullet som jag efter mycket om och men äntligen sydde. Det gick på en kväll men startsträckan var lång.

Det funkar alldeles utmärkt att rida Vilda bettlöst. Ingen större skillnad alls mot att ha bett. Hon stod dessutom helt still vid uppsittning. Hon brukar nämligen gå iväg precis när jag satt mig annars.

Att få stopp på den hungriga hästen efter avsittning var däremot svårare. Medan jag drog upp stigbyglarna och hade parkerat utanför vår häck gick den hungriga rakt in genom häcken och började beta på gräsmattan och jag hann inte få stopp. Samma sak hände i stallet där hon utforskade mitt höpackningsställe. Det gäller att vara snabbare för att stoppa henne helt enkelt. Från ryggen går det att få stopp direkt vilket jag fick pröva då hon var pigg i blåsten på väg till paddocken.  Från marken får jag tänka på att inte hamna för långt bak då fortsätter hon bara rakt fram mot målet;)

Något annat jag varit sen med är höstens träckprov. Jag brukar ta det redan i september men i år blev det inte gjort förrän förra veckan. Med hästar på lösdrift måste man "vakta bajset" och jag har haft för mycket annat i år och det senaste hinner det bli fort mörkt på eftermiddagarna. Fick svaret nu och även om det kan vara falskt låga värden så ger det i alla fall en hint om att det inte är några jättemängder. Vilda 0 EPG och Marko 25 EPG på blodmask.

Det får vi vara nöjda med och hoppas att det inte har ökat explosionsartat till våren. De hade ju ganska låga EPG även i våras. Håller tummarna för att vi kanske kan hålla detta lågt fortsättningsvis och slippa avmaskning. Även maskförekomst är kopplat till immunförsvaret så har jag tur så har vi även fått bukt med det "problemet". Det stämmer ju ganska bra med att Vilda alltid nollade innan hon fick problem med sin hosta.

Ha det bra alla!