Jag tror att jag tidigare har nämnt Emelie Cajsdotter i något inlägg. Själv har jag inte träffat henne, men jag har läst en av hennes böcker "Zander och tiden". Hennes val av liv är oerhört fascinerande. En människa som i vårt kommersialiserade och materialistiska samhälle går mot strömmen och inte anpassar sig. Själv säger hon i en radiointervju att hon inte tycker att hon är modig. Lyssna gärna på intervjun här.

Hon har även skrivit boken "Alla kungens hästar", vilken jag måste läsa. Har tänkt göra det ett bra tag men glömt av det.

På hennes gård får djuren vara djur och många "missanpassade" individer får ett gott liv där.

Här kan ni läsa mer om detta. Hon har en inte alltför vanlig syn på ekonomi, en mycket tilltalande sådan. Men naturligtvis kostar det pengar att ta hand om så många djur. Därför kan man nu bli s.k höfadder. Läs mer om det på hemsidan.

Jag beundrar dem som lever livet på det sätt de vill utan att bry sig om konventioner och som gör det de blir lyckliga av. Att göra gott för andra är väl något som de allra flesta skulle må bra av. Livet är på väg att ta slut redan vid vårt första andetag därför bör vi ta vara på det och leva som vi vill leva inte som vi "bör" leva.

Det var lite filosoferande.

Mina planer med sadelpaneler i tempur gick i stöpet pga att jag insåg att kuddarna innehöll små tempursmulor och således skulle bli alldeles för mjuka. Efter lite sökande på nätet så hittade jag ett par begagnade (dock oanvända) paneler. I annonsen stod det att de var 58 cm långa och jag behövde ju 48 cm långa, men på bilden såg det annorlunda ut:

Japp 48 cm. Annonsören hade skrivit fel.

Hoppas att de kommer med posten imorgon för på torsdag är det dags för ridlektion igen. Hur det blir annars är frågan? Det kanske blir rolig läsning här då...Matte på glid...

Köksdelen börjar ta form:

Här har varit kallt ett längre tag och tyvärr har mina blandingar med torv och hampaströ inte räckt för att hålla bädden mjuk. Att det funkat tidigare år att åtminstone få ett mjukare lager uppe på beror förmodligen på att förrådet intill ligghallen/boxen varit fyllt med kartonger och annat. Jag städade ju där i somras när jag skaffade rockarden. Nu är det alltså mindre isolerat. Bra för ventilationen men mindre lyckat för bädden.

Blev lätt frustrerad över att det blev så hårt och att fylla på nytt hjälpte ju bara en stund åt gången. Halm vågar jag mig inte på men igår fyllde jag på med spån istället.

Hästarna blev överlyckliga och de har stått inne mycket igen. De har dessutom tagit tupplurar liggandes båda två därinne även dagtid vilket jag inte sett dem göra på ett tag.

Nu håller jag tummarna för att Vildas luftvägar tolererar spånet. Men jag tror nog att det är mögelsporer hon reagerat på tidigare gånger.

Jag håller öronen öppna och fingrarna korsade. För hästarna älskar sin nya mjuka, ljusa och fluffiga bädd.

Mockningen tog en väldans tid idag. Jag är ovan att mocka i spån. Konstigt då jag tyckte att torven var hopplös i början. Tror jag behöver en mer glestandad grep så jag inte mockar ut ströet.

Ha en bra natt alla!

Funderar på det här med internet, anonymitet och att ständigt vara tillgänglig via telefon, dator etc.

Börjar vi glömma de vanliga mellanmänskliga möten? Är det ok att inte hälsa på folk vi möter? Nej, det tycker inte jag.

Är det då ok att bete sig annorlunda bakom datorn eller telefonen?

Jag anser att det tillhör vanligt hyfs och god uppfostran att säga hej och hej då. Likväl är det väl vanligt hyfs att svara på mail, meddelande och sms? Det har nu hänt flera gånger den senaste tiden att jag inte fått svar på sådant.

Först undrar man ju om meddelandet kommit fram, sedan undrar man om man varit otrevlig eller obekväm på något sätt. En välbekant känsla från barndomen infinner sig: "Du får inte vara med och leka med oss" eller liknande. Sedan funderar man på om man kanske trots allt är en ortevlig prick som inte ens förtjänar ett kort svar som "tack för mailet..."

I de allra flesta fall är det säkert så att människor har bättre saker för sig än att svara på sina meddelanden;)

Ja, ja. Det man inte vet har man inte ont av...

Nu till hästrelaterade grejor:

SADEL: Vi kämpar vidare med att försöka få till det. I tisdags provade jag den vanliga sadeln på Vilda och satte i fishinläggen. Det blev något bättre, men den glappar några millimeter mitt på ryggen under bossorna. Provade sedan den bomlösa, som hamnade i framlut. Panelerna är ju högre i bakkant pga att hon saknade ryggmuskler när jag provade ut den. Nu har hon dock ändrat form. Visserligen är det ingen bom i så det panelerna trycks ju ned och får kontakt när jag sitter på sadeln, men det blir en konstig vinkel att sitta i och för mycket tyngd framåt.

Arkivbild provar den bomlösa första gången. Här med raka paneler och sadeln hamnade i bakvikt, därav byte av paneler. Tre år är pluttan och omusklad:) (ofettad med...)

Prövade den vanliga sadeln igen med fårskinnspaden, hmm sadeln blev hög som ett hus och sadelgjorden för kort.

Vi tog oss ut utan pad och Vilda var pigg då det snöade, lite tittig då hon vilat ett par veckor igen. Ostyrig och ovillig till en början. Såpass att jag valde att sitta upp på ridbanan. Där körde hon något slags protestaktion, genom att bocka, springa i sidled (skänkelvikning i slängtrav), köra ned huvudet efter gräs, försöka dra mot utgången. Ett tag trodde jag att jag skulle få smaka snö.

Var orolig att det var sadeln som störde henne, men så illa upplever jag inte att den sitter även om den inte sitter helt optimalt. Den trycks ju ned av min tyngd och man ser på avtrycken efteråt att den får kontakt längs hela ryggen även om det förmodligen blir något större tryck fram och bak pga de millimetrarna som saknas när sadeln ligger löst på ryggen.

På vinst och förlust styrde jag ut henne på vägen för att se om det var den tråkiga ridbanan med lockande grässtrån som var problemet eller evetuellt någon fårvisselpipa som inte jag kunde höra som störde henne.

Det gör ondare att landa på vägen, samtidigt blev hon tvungen att hålla koll på var hon satte hovarna för att inte halka.

Det funkade! Hon skrittade raskt på och frustade nöjt, så det kan inte ha varit något större problem mer än att det är tråkigt på banan.

Det blev lite taktande ivrigt doftande och lite stopp för att titta på nytillkomna kvisthögar m.m Men med förflyttningar åt sidan och bakåt så fick jag henne fram och förbi alla läskiga monster. På ett ställe blev det tvärstopp.

Det är där vi kan välja korta vägen till vänster eller lååånga vägen åt höger. Naturligtvis har Vilda stenkoll på detta och ville inte svänga åt höger. Jag fick sitta av och leda henne fem meter. Då tog mitt tålamod slut när hon försökte trängas och vända. "Nu räcker det" sade jag med irritation i rösten, vilket tydligen gjorde susen. Hon gick sedan som en klocka och vi övade på de flesta av våra läxor utom att flytta bakdelen. Varför börja bråka när det går bra?

Nöjd och glad hemma igen! Hon verkar pigg nu så jag hoppas jag kan andas ut gällande luftvägarna.

Väntar på att bli av med tränset i vanlig ordning. Det bästa efter en ridtur enligt Vilda:)

Jag fortsätter att försöka hitta rätt med sadeln, men då den ligger bra resten av året så vill jag inte göra mig av med den förrän jag vet om hon ändrat sig permanent eller bara över vintern.

Jag letar därför efter ett alternativ och väntar på mätstickan jag beställt från Hööks.

Till den bomlösa kanske jag kan beställa raka paneler, men hittar inte att de säljer dem fortfarande. Får maila och fråga samt hoppas på svar;)

Funderar även på att sy nya själv i tempur. Skall senare idag slakta min kudde som jag ändå inte trivs med:)

Ännu en sak från hemmet som hamnar i stallet...

Ha en bra dag alla!

...köket.

Jo jag gillar mitt gamla kök. Men det är inte särskilt praktiskt.

Den gamla elspisen med tre plattor är bedrövlig att laga mat på. Det är allt eller inget som gäller. Full fräs på värmen på sexan. Sänker man sedan så slutar det koka/steka. Om man har fler än en platta igång, vilket ju är vanligt;) då är det halvfart på det mesta.

Ugnen är inte mycket bättre. Halva är varmare än den andra halvan så man måste vända på det som är i ugnen om det skall bli jämnt gräddat. Den är dessutom väldigt mycket mindre än standardspisar. Det funkar till vardags men om man är många eller skall laga flera/ mer avancerade rätter än t.ex korv och makaroner så blir det ett pusslande.

Konstigt nog lär man sig eller JAG lär mig. Det är inte ofta någon annan lagar mat här men det har hänt någon enstaka gång det sista. Därav att Mats tyckte det var dags i lördags att ta i itu med detta.

Vedspisen skall vara kvar. Jag hade gärna sparat fler av de gamla skåpen med men vi börjar med en vägg då vi skall öppna mot utbyggnaden på huset där det kommer att bli en matsal så småningom.

Det blir lite pyssel att göra köket i etapper men fördelen är att vi kan laga mat och diska under tiden.

Denna delen får vara kvar ett tag till.

Här kommer spis, diskbänk och diskmaskin få husera sedan.

Djuren är lite vilsna nu. De gillar inte förändringar. På bänken som nu är borta hade katterna sin matplats och under vid elementet hade Doris sin mjuka ryamatta att ligga på. Trots att jag köpte en hundbädd till henne som tröst (de tidigare är söndertuggade) så försökte hon inta sin gamla plats igår:

Mattan har Doris rivit bort alldeles själv...

Mats är en händig man, men vad är det med män och Ikeamontage? Tror nog det är det enda företaget som gör saker anpassade för kvinnligt tänkande. Har aldrig varit med om att en kvinna har haft problem att montera deras grejor men vet åtskilliga män, även duktiga yrkessnickare som inte riktigt fixar beskrivningarna.

Testar att ställa stommarna på plats.

Ugnen var ett impulsköp för över ett år sedan när Ikea sålde ut modellen. Köksfläkten vi köpte i lördags blev en lång historia. Först velade jag om vilken färg jag ville ha vit eller antracitgrå. Bestämde mig för vit, men hyllan där den skulle vara var helt tom. De hade bytt plats, men till sist hittade vi den. Igår packade vi upp den och den var i rostfritt. Hade den varit grå hade jag behållt den, men rostfritt är jag otroligt trött på efter att ha haft alla vitvaror i det när det blev modernt för många år sedan.

Jag trodde ju naturligtvis att jag snurrat till det med artikelnummer på ett folkstint Ikea med mitt blodsocker nere i tårna samt feber. Men kartongen var felmärkt. Tur att Mats jobbar i Gbg för det är långt att åka 7 mil för att byta grejor.

Kontentan av köksrivningen än så länge är att vi har ännu mindre plats för köksgeråden...

Där väggskåpen var skall fläkten vara. Placeringen av ett element i köket gör att en hel vägg går bort och nu skall det andra elementet bort helt så vi får avvakta med att flytta det som står i vägen för ev. mer inredning. Annars fryser vi i vinter.

Men det får gå ett tag.

Här är det bästa med det nya:

Den som diskar får fin utsikt...

En hel del återstår. Nu håller jag på att välja kakel, himla kul!

Ha det bra alla!

... på flera saker.

Sadelprovning:  Jag har fått en idé.

Vilda är som sagt svår att hitta rätt med.

Jag har tidigare använt en s.k Flexicurve som Thorowgood tillhandahåller för utprovning av sadlar. Man kan låna/köpa den på Hööksbutiken.

Efter utprovning har jag köpt begagnade Thorowgoodsadlar.

Sedan är det bara att prova koppjärnen direkt på hästen för att se om de passar vid ändring i kroppsformen. På Marko har de passat perfekt.

Arkivbild

Arkivbild

På Vilda har de suttit ok, men jag misstänker att när hon lägger på sig, vilket brukar vara som mest i december då fettet samlas kring manken och bakom sadelstaden så blir inte trycket jämnt längs hela ryggen utan det blir tryck fram och bak av sadeln trots vidare järn. Sadeln är ju väldigt rak i ryggen.

Vilda är inte den man lastar i en handvändning och provar ut sadel på.

Att köpa sadel begagnat kan vara svårt när det gäller öppet köp.

Själva idéen går ut på att göra ett avtryck/avgjutning av hennes rygg, som jag sedan kan ta med till ridsportsbutiken och prova ut lämpliga modeller för att sedan provrida och testa på Vilda. Tror att fler än jag skulle ha nytta av något sådant. Så nu letar jag lämpligt material och har hittat lite olika varianter.

Vad tror ni om detta?

Kopparsulfat: Har jag nu sprayat på strålar och hålväggar, eller egentligen hela undersidorna på hovarna. Resultat: Fantastiskt!

Vilda har en del strålröta fortfarande pga vätan som varit och nu är igen, men hovarna är hårdare och inga nya hålväggar är på gång. De redan befintliga (en på varje framhov, vilket hon har i stort sett alltid) är hårda i kanterna och har dragit ihop sig.

Markos ena hålvägg är i stort sett borta och den andra hård i kanterna och börjar krypa ihop. Hans strålar var finare än Vildas från början men nu är de ännu finare och på ena framhoven är strålen perfekt formad som en trampdyna utan flikar eller fåror, så som en helt frisk stråle skall se ut.

Denna förvandling har skett trots att vädret inte har varit hovvänligt, men väta och geggamoja ena dagen samt frost nästa.

Att jag inte provat detta förut.

Just nu sprayar jag bara på det vid hovvård, men man kan ju även sätta hovarna i bad en stund för ännu bättre effekt.

och det var inte lätt att sikta när den var uppe på huvudet. Första filmen blev enbart studier av marken. Andra filmen var den här:

Tredje filmen var när jag själv satte mig i sadeln, sjösjukevarning på den och filen var för stor att ladda upp här.

Blir därför bara denna snutt på E och Vilda. Vilda är hungrig i vanlig ordning och vet att E är snällare än matte.

Försökte få lite koll på Vildas bakbensaktivitet, kanske lite stel fortfarande? Men verkar inte halta såvitt jag kan se. Inget irriterat viftande med svansen. Däremot stod hon tokigt vid sadlingen igen. Tyckte inte jag fick sadeln riktigt rätt heller trots byte av koppjärn härom dagen. Får nog finjustera den eller rida bomlöst ett tag tills hon ändrat form igen framåt våren. Funderar på om det är dags att helt byta sadel, men hon är svår och eftersom hon ändrar sig så mycket över året så är det bra med Thorowgoods sadlar. Kanske behöver hon en något mindre rak sadel? Men tidigare har de legat som en banan i bakvikt.

Vi får testa oss fram så det inte blir obekvämt eller skadar ryggen på henne. Markos rygg är så enkel att se hur sadeln ligger. Bred och platt helt enkelt. Den sadeln han har (en likadan fast större) sitter som en smäck på honom.

Ha en bra dag alla! Nu skall julen ut!
 

Året som gått har varit lite upp och ned.

Många skador på en gång var det ett tag men inget allvarligt. Andå tog det enormt mycket energi av mig och lusten försvann ett tag.

I år är mina planer för djuren:

Vilda: Fortsatt ridträning/centrerad ridning och har som mål att få henne framför rockarden. Dessutom fortsatt bantning...

Marko: Öka kraven samt mer trickträning/frihetsdressyr blandat med tömkörning med och utan sadel samt uppsittning och påbörja inridningen, igen.

Doris: Skall anmäla oss till Agility 2 nu i dagarna, och hoppas att hon kommer ihåg något sedan sist. Vi missade ju sista delen på kursen pga rävskabbsmisstanke och klofraktur.

Katterna: Ja de njuter av livet och tränar inte:) En av dem verkar dock lite skrabbig. Hon är 16 år och börjar bli lite tovig i pälsen och har börjat kissa inne.Hon har sedan en tid varit lite svag7muskelfattig i bakänden men verkar glad och nöjd för övrigt. Får se om vi behöver ta en tur till veterinären.

Igår fixade vi lite för hästarna:

Den nya väggen är tjärad. Tyvärr går det inte in i träet lika snabbt på vintern som på sommaren. Tur att jag har bruna hästar...

Thermobaren på plats bredvid hemmabygget.

Vi har också skaffat plexiglas att för att byta ut de gamla trasiga fönstren i boxen. Tänkte först sätta galler för, men med tanke på att Marko verkar vara på det mesta är jag rädd att han skaffar sig en käkfraktur. Nu sitter det en träskiva på insidan, men det blir mörkt och tråkigt. Igår byggde Mats nya fönsterramar som skall målas och sättas på plats.

Ha en bra dag alla!

på facebook tenderar ofta att bli som jag kallar det "svartvita" och nu menar jag inte den löjliga chokladbollsdiskussionen där vi "svenskar" tydligen känner oss hotade och ledsna över att inte få namnge bollarna som vi alltid har gjort. Den diskussionen är mest patetisk.

Utan det kan vara allt möjligt men en het potatis är äldrevården och sjukvården. Det har ju tidigare varit mycket skriverier om vanvård och kränkningar även om det har varit tyst i media ett tag nu.

Det är viktigt att belysa missförhållanden, men tyvärr är det sällan de goda exemplen belyses.

I sjukvården och i äldrevården arbetar människor MED människor. Det innebär att de som arbetar där inte bara måste ha ett tålamod av änglamått utan också kunskap grundad på vetenskap och beprövad erfarenhet samt kunna omsätta kunskapen. Det är inte lätt att vårda människor.

Därtill krävs samarbete och teamkänsla. Allt detta fungerar under en god ledning som ser sin personal. Som ser den utarbetade kanske dubbelarbetande och ensamstående mamman. En ledning som inte bara vänder på slantarna och sparar genom att inte ta in vikarier utan både ser och påpekar vilket gott jobb personalen utför.

En chef som även ser när någon i personalen inte verkar orka. Som ser till att den personen inte får det tyngsta lasset, inte de svåraste patienterna/vårdtagarna. Inte behöver gå in till en aggressiv, dement patient som slåss och hotar personalen.

Att inte ta sådant personligt är enkelt när man mår bra och har tålamodet kvar, men i sådana situationer krävs att vårdaren själv är i balans och orkar vara professionell. Det är en konst. Den konsten behärskar vissa galant, andra mindre bra och några inte alls. En del behärskar den inte pga annat som hänt/pågår i deras liv eller en alltför pressad arbetssituation. Sådant skall en chef se och ta tag i innan det resulterar i kränkningar eller t.ex. hårda nypor från personalen.

Det kan också vara den mer timida, och lågmälda vårdtagaren som får ta "skiten".

Det finns absolut några få som inte bör arbeta i vården eller som gjort sitt och bara har bitterhet kvar att ge.

Men de allra flesta gör ett fantastiskt jobb och alla behöver få höra det för att fortsätta trots indragningar och stressig arbetsmiljö.

'

Med skriverierna som varit har vårdtagare, patienter och anhöriga blivit mer på sin vakt. Det är naturligt men skapar osäkerhet hos personalen. Det är svårt att bemöta oron och i vissa fall misstänksamheten. Det försvårar arbetet att ge en god omvårdnad om den ständigt blir ifrågasatt. Omvårdnaden (som faktiskt är en vetenskap) tappar då riktning och fokus. Det gäller även medicinska insatser. I vissa fall väljer läkare att ordinera efter anhörigas önskemål trots att det rent medicinskt inte gör någon nytta eller till och med kan medföra vissa risker. Detta gissningsvis av rädsla att bli anmälda.

Ett exempel på detta är att ge dropp i livets slutskede. Det vi inom vården kallar "anhörigdropp". Den svårt sjuka och döende patienten har slutat äta och dricka. Naturligtvis skapar detta oro och vanmakt hos anhöriga. De vill sin nära det bästa som kan tänkas och vill därför att man åtminstone ger vätska. Här bör det informeras noga om hur kroppens vitala funktioner sakta men säkert trappas av. Njurarna slutar att fungera vilket i sin tur leder till att den vätska som finns i blodomloppet och skall pumpas runt av ett allt svagare hjärta läcker ut i omgivande vävnad och i lungorna. Detta kan leda till ett massivt lungödem eller i dagligt tal vätska i lungorna. Det leder till rosslig, tung andning och svår ångest. Syreupptaget blir minimalt och patiénten kan kvävas till döds om man inte lyckas häva det med vätskedrivande läkemedel, vilket är svårt då kroppen inte kan omsätta detta när njurarna slagits ut.

Informationen tas ibland emot och i vissa fall inte pga chocktillstånd hos de anhöriga. Här kan man välja att fortsätta informera och stötta samt våga ta ett riktigt beslut även om det går emot de närsteåendes vilja, eller att sätta ett dropp som man måste vakta noga och låta droppa extremt långsamt, så långsamt att det bara är för syns skull i många fall.

Ett annat exempel är att sätta upp grindar på sängen för att motverka fallolyckor, många gånger gäller det dementa och oroliga patienter som saknar förmåga att själva ta ställning och glömmer att de inte kan stå på benen. Anhöriga tycker att det ser hemskt ut att mamma är instängd i sin säng. Man väljer då att inte sätta upp grindar och mamma ramlar och slår sig ideligen med nya frakturer och lidande som följd. Även här krävs information och att man står på sig. Men det gäller att våga och att riskera en anmälan.

En variant är att bädda på en madrass på golvet, särskilt i de fall patienten klättrar över grindarna och därför inte kan ha grindar på sängen. Även detta ser ju bedrövligt ut i anhörigas ögon. Inte skall väl deras kära far ligga på golvet.

Med detta vill jag säga att allt inte är svart eller vitt, att vi alla är människor och försöker göra vårt bästa. Fortsätt ifrågasätt och fortsätt informera, sakligt och lugnt. Kom ihåg att allt inte alltid är som det ser ut.

Ha en riktigt bra dag alla!

var det på juldagskvällen.

Doris och jag tog en liten kvällspromenad bortåt från huset och gården, men något fick henne att reagera, skälla och dra mot ladugården. Jag släppte henne och såg att förrådsdörren som gränsar till uteboxen var öppen och att det var tänt därinne.

Jag tänkte först att det bara var Mats son som var där och hämtade något till garaget. Doris stannade en bit ifrån och verkade lite rädd. När jag kom närmare hörde jag hur det smällde och bankade därinne.

Marko låg i boxen väldigt nära väggen med benen åt väggen och hade i sina försök att komma upp/runt sparkat ut en bräda. Mellan två andra brädor satt höger bakhov fast. Jag bad Mats son att dra ut brädan lite till för att inte hoven skulle komma åt spikarna som stack ut.

Först försökte jag trycka tillbaka hoven men Marko spjärnade emot och fick in den andra hoven också, men fick loss den igen.

Jag gick in i boxen och där låg stackaren med huvudet och halsen upptryckt mot ena väggen. Han hade väl hamnat allt högre upp när han tagit spjärn mot väggen. Den stora hästen var alltså intryckt i hörnet.

Marko hyperventilerade, med näsborrarna och ögonen uppspärrade. Jag satte mig hos honom och smekte honom samt pratade lugnande med honom. "Det ordnar sig", " Vi skall hjälpa dig". Han blev märkbart lugnare och stillade sig.

Prio ett var att få loss hoven. Det gällde bara att inte bli sparkad. Jag klappade honom på benet och han låg helt stilla. Jag tog sedan tag i hoven och lirkade loss den. Försökte sedan dra ut honom från väggen genom att dra i båda bakbenen. Marko låg stilla och lät mig hållas. Det gick dock inte rubba den stora nordsvensken som dessutom låg i nedförsbacke. Jag funderade först på att försöka klämma mig mellan hans mage och försöka rulla över honom åt andra hållet men huvudet var för högt upp mot väggen.

Jag skickade barnen att hämta en grimma och lyftband. När Mats son kom med banden tittade Marko skeptisk på honom tog några djupa andetag och en sista kraftanstränging så var han uppe på benen, skärrad med välbehållen.

Vilda som ställt sig på andra sidan ladugården för att antagligen försöka påkalla uppmärksamhet kom springande och gnäggade dovt. Efter att Marko tagit några varv i och utanför boxen ställde han sig hos mig och lade mulen mot min kind. Så stod vi en bra stund och han blåste kärleksfullt mot kinden som tack för hjälpen.

Sedan undersökte Marko den trasiga boxväggen. Jag undersökte Marko som verkade välbehållen.

Stackars Doris fick gå in. Jag stressade in i duschen och iväg till jobbet medan husse fick lite snickerijobb att göra.

Lite panelbrädor spikade inifrån. Hoppas de inte blir för intressanta att klia sig mot till våren. Smakat har hästarna redan gjort. Har därför sprayat antibit på kanterna om det nu hjälper. Skall även tjära dem så de står emot väta och annat smått och gott.

I detta hörne låg en sexhundrakilos häst hjälplös som en skalbagge. Ganska otroligt.

Med facit i hand så var det antagligen på liknande sätt Marko fått ned Vildas hönät dagen innan. Han rullar sig alltid mycket när han är blöt i pälsen. Då ska den packas in i torv tydligen.

Hönäten är i stort sett idiotsäkra om man har oskodda hästar men han måste ha fått in ett ben underifrån och dragit ned nätet.

Trägnagarsäsongen är här och tyvärr har jag fått stänga till hagen med mest ätbart pga svallis.

Gran verkar dock vara en delikatess.

Det påminner om avgnagda revbenspjäll när hästarna är färdiga med grankvistarna.

Igår firade jag och mina döttrar "lilljulafton". Riktigt mysigt och jag fick av min äldsta dotter en spa-dag tillsammans med henne. Det är precis vad jag behöver. Fantastiskt att ha så stora barn som kan bjuda sin mor på en så fin present.

Ha en bra dag alla!

Nu blir det en promenad med liten hund och kontroll av sandningen här så kanske jag och bergsgeten kan komma ut i halkan sedan.