Ingen har väl kunnat undgå det som hänt i Norge. Först blir man chockad sedan ledsen men nu är jag mest förbannad. Hur kan en man gå bärsärkagång på oskyldiga. Hur är han funtad, uppfostrad och hur ser hans hjärna ut? Det liknar tidigare massakrer därbland i skolan Columbine år 1999 där mördarna var två unga killar Eric Harris och Dylan Klebold. De mördade 12 elever och en lärare samt skadade ett flertal. Mattias Flink är ännu en i samma liga. Han dödade sju människor 1995.

Oavsett hur mycket man lägger på att stoppa terrorism så kommer sjuka människor alltid finnas. Det finns de som fortfarande har spärrarna kvar och så finns det de som saknar sådana. Att det dessutom blir allt lättare att få tag i vapen gör att de dessutom får lättare att genomföra sådant här. VARFÖR tillverkar vi fortfarande vapen?

Har ni inte sett filmen? Se den!

Ok, jag är förbannad men också väldigt, väldigt ledsen och känner med alla som är berörda på ett eller annat sätt. Här är en blogg som jag vill att ni tar er tid att läsa igenom. En tjej som överlevde från Utöya och som orkat skriva om sina upplevelser. http://prableen.origo.no/-/bulletin/show/672218_helvete-paa-utoeya

Många kramar till er alla!

...men man skall kanske inte ropa hej...

I måndags selade vi på båda hästarna. Marko skulle mest få känna på selen, eftersom det var längesedan och för hans del gäller det att repetera, repetera och repetera vilket jag nu insett. Vilda lär sig snabbare att acceptera nya saker.

  Arkivbild

Vi började på ridbanan där Vilda tömkördes och Marko fick gå mellan koner och över ett litet hinder. Huvaligen vad det är läskigt tydligen. Han är lite klumpig så när väl frambenen är i säkerhet efter bommen så slår han i med bakhovarna och hoppar högt efteråt. Men han vänjer sig sakteliga. Det var mulet och ganska svalt när vi började, men sedan kom solen och mängder av blinningar.

Trots detta tog vi en tur på vägen, men jag fick leda Vilda som blev halvgalen av blinningar och helst ville hon sura på skogstrollens mammor i vanlig ordning. Hon älskar de små unghästarna som går i en hage bredvid ridbanan. Där står hon och gnäggar djupa mammagnäggningar. Mammorna därememot skall hon stå och stopipa på samt slå med frambenen vid staketet. Kanske är det ett föl som fattas henne?

När vi kommit förbi hagarna gick det bra att tömköra igen. Marko gick fint och stolt med sin sele på ryggen och Sancho Panza vid sin sida. Det blev en kort runda, blinningarna höll på att driva oss alla till vansinne.

Sent igår kväll tog jag och Vilda en sväng på ridbanan. Jag prövade att rida henne med sporrar. Jag har knappt ridit med det innan, ett par gånger bara i min ungdom. Risken med en enveten en som Vilda är att hon blir skänkeldöv, men tanken var att prova om jag kunde "väcka" henne lite. Det gick toppenfint, men jag använde dem bara när hon inte tog skänkeln utan sporrar direkt. Ett litet kittlande och så eftergift samt överröste med beröm.

   Arkivbild

Hon blev lite perplex de första gångerna och försökte komma undan, men sedan lyssnade hon på små fina hjälper, gick i form och verkade nöjd dessutom. Vilken känsla! Jag vet dock att jag måste vara väldigt sparsam med att använda sporrarna för hon vänjer sig snabbt som sagt. Men med mycket beröm sträcker den lilla åsnan på sig och blir nöjd över att ha gjort något bra. Vår relation blir dessutom bättre när hon får en uppgift att reda ut. Det blev ingen lång session för att traggla saker dödar lusten, dessutom var jag också väldigt koncenterad på var jag hade skänklarna hela tiden så vi båda blev trötta i knoppen ganska fort.

Idag står fotboll på schemat. E spelar i Gothia Cup så en snabb kaffe sedan Götet.

Ha en bra dag alla!

Livet är fullt av utmaningar stora som små. Ibland kan utmaningarna vara en drivkraft, men ibland kan de bli lite många som i Stinas fall. Du skall veta att jag tänker på dig och hästarna, hur mycket det nu hjälper.

Mina utmaningar för tillfället är att skaka av mig händelsen med Marko, vilken gett mig lite dåligt självförtroende. Likaså Vildas istadighet. Känner mig lite misslyckad, vilket inte är likt mig. Jag brukar inte ta sådant så hårt. Å ena sidan vet jag att jag inte är någon särskilt bra ryttare och att jag mest testar mig fram med hästarna. Trial and error alltså. Å andra sidan så har framsteg gjorts när jag tittar i backspegeln så det är bara att gaska upp sig ett snäpp och ta nya tag. Planer finns. Igår var det meningen att jag skulle fixa en miljöträningsbana, men det hanns inte med.

Veckans mer praktiska utmaningar har varit att stängsla (igen). Denna gång en underbar kuperad hage med mycket uppvuxet gräs och växter som till en början gav mig huvudbry. Efterforskningar gav positivt besked. Det som växer där är inte giftigt förutom Johannesörten som vi stängslat bort det mesta av och som hästarna faktiskt verkar rata.

  Självklart måste de fyrbenta vara med och övervaka det hela samt putsa fyrhjulingskärran.  

Vilda hade räknat ut vad vi höll på med och också listat ut var öppningen mellan hagarna skulle vara. Där stod hon och väntade med Marko som började ana vad som komma skulle.

Pga misstänkta växter blev det dock väntan till dagen efter då vi drog tråden. Den som väntar på något gott:

LYCKA!

Hagen är perfekt för den lilla tjocka som faktiskt har hållt sitt bröstomfång och peppar, peppar verkar vara i god form trots sina fettdepåer.

I tisdags tog jag en ridtur med grannen och hans unghäst som är jämngammal med Vilda. Det märks skillnad mot när man har draghjälp av en äldre häst. De här två hade sina exter båda två. Han skyggade för vissa saker, ofta vita grejor.

Försökte hjälpa dem på traven genom att rida först, men se det ville inte alltid Vilda, så matte fick gå av och dra Vilda förbi kossor, vita fjordingar (som kompisen var rädd för, men som Vilda ville hälsa på) vattenslang över vägen och annat som hon inte är rädd för, men inte ville bli riden förbi när kompisen var skeptisk. Suck! Fast det var härligt att komma ut. När vi red på för Vilda okänd mark så gick det mycket bättre, men tyvärr hade de stängslat av så vi fick vända mot kända vägar och då började hon stanna igen.

Det är bara att jobba på och börja se sig om i världen, med mitt "fantastiska" lokalsinne. Men hästar brukar ju hitta hem i alla fall;)

Gårdagens utmaning var att städa på gården och slänga skräp.

På kvällen städade jag ur det gamla mjölkrummet som vi har som redskapsbod. Där har innertaket rasat in och skulle behöva lagas. Men vi måste prioritera utbygget av huset som stått avstannat i ett par år och hustaket som behöver läggas om. Det gäller att prioritera det viktigaste när det finns så mycket att göra.

Gamla kvarlevor från när gården hade mjölkkor. 

  Ett litet fint bo som kilats in i en frigolitskiva.   Hittade en gammal ölflaska? från Eriksbergs bryggerier   Bänken är ren och fick vara blomsterbord   Redskapen fick sina bestämda platser   Till höger redskapsboden och till vänster foderkammaren   Här behövs nog städas med.  

Fick även flyttat rabarberna som var ledsna på sin plats i gräsmattan.      

Potäterna är klara att ätas

  Likaså vinbären...   ... och en del av körsbären, mums!

Fick en del gjort igår, faktiskt även om det inte blev riktigt det jag tänkt mig. Idag tar jag igen mig och kanske blir det något mer men det är ingen idé att planera. Utmaningarna kommer till en ändå!

Ha en bra dag alla!

Hej alla!

Denna vecka har vi haft besök av min moster, kusin och kusinbarn. Det har varit jättetrevligt.

Hästarna har mest gått i hagen då min hand verkar ta lång tid på sig att bli "normal" Det var ju dessutom den opererade sidan som fick ta smällen.

Vilda är något mindre grinig, men har hostat lite oroväckande då och då. Är ganska säker på att hon är pollenkänslig. Jag försöker träna henne för att få lov att puffa Nostrilvet i näsborrarna, men hon är mycket misstänksam, så mer än en näsborre har jag inte lyckats med att puffa i. Nu har jag backat bandet lite genom att ge belöning när hon vidrör den lilla behållaren med mulen. Skyndar jag för mycket så blir det pannkaka. Jag drar mig till minnes när Vilda var känslig i flankerna senast sommaren för två år sedan då det visade sig att hon hade luftvägsinfektion kort efter. Kanske är det på gång igen? Kanske var det därför hon sparkade mig och därför hon inte vill ha magdelen på eksemtäcket? Hon är inte allmänpåverkad dock, men skall rida ut och testa flåset samt ta en temp om hon verkar andfådd eller hostig igen.

Med Marko har jag också backat bandet lite. När släkten åkte hem igår så började det regna ihärdigt. Ganska skönt efter flera dagar av lågtryck, men istället för ridtur så tog jag mig ut i hagen för att träna hästarna från marken.

Koner sattes upp och så började vi. Marko fick kli med körpisken över hela kroppen. Sedan lekte vi "följa John" jag och Vilda. Det blev slalom mellan konerna i skritt och trav. Marko var inte sen att haka på, men han vill ha mig för sig själv när det vankas belöning. Sedan övade vi "skänkelvikningar" och framdelsvändningar. Han är otroligt lyhörd och utför sina uppgifter under stor koncentration. Han vill göra rätt och väntar på belöning efter BRA! Vilda vill gärna sno åt sig belöningen innan hon är färdig med uppgiften. Hon blir stressad av Marko som gärna flyttar på henne för att själv vara i centrum för godisautomaten.

Marko är otroligt känslig och lyhörd. Han härmar mina steg perfekt och börjar jag med något nytt så tittar han extra noga. Steg för steg tar vi det. Han blir dock sött trött på unghästars vis efter en stund.

Hästar kan härma sin tränare alldeles utmärkt, sedan kan de vara mer eller mindre bra på det liksom tränaren kan vara mer eller mindre tydlig. Här ett klipp som belyser detta från en favorit Ellen Ofstad:

Marko är kanonduktig på att härma. Vilda är också duktig men har för bråttom till målet(godiset) så det går snabbt och blir litet hafsigt, men det kan vi nog träna bort.

Här ytterligare klipp som visar hur svårt det kan vara för människan att göra rätt. Själv hade jag mycket svårare att visa "skänkelvikningar" åt vänster än åt höger.

Nu jobbar jag min näst sista natt före semestern och Mats ska kors i taket också ha några dagars semester. Så jag hoppas kunna få honom att filma lite när vi tränar.

  På återseende!

Ska försöka mig på ett inlägg. Det blir långt mellan dem nu.

Jag har tappat sugen lite efter min vurpa förra veckan. Min kropp är stel och ömmar, min ena hand är fortfarande öm och svullen. Inga barn har varit här det senaste. De har fullt upp med sommarjobb, hälsa på släktingar och åka på musikfestivaler.

Mats jobbar och sliter. Jag gillar att vara ensam. Det är en av fördelarna att jobba natt. Att vara helt själv med sin kopp kaffe, eller hästpyssel eller annat när de andra är i skolan och på jobbet. Men nu var jag hemma från jobbet både på måndagen och tisdagen och skall jobba först inatt.

Hemma får jag ingenting gjort. Jag blir bara rastlös. Jag tittar till mina små hästvänner flera gånger per dag, och pysslar om dem i hagen men har ändå dåligt samvete för att vi inte hittat på något på en hel vecka. En del av mig vill ta en ridtur på Vilda både för min och för hennes skull, men så är jag rädd att hon skall dra till axeln och handen innan jag skall jobba igen.

Hästarna skulle behöva få ordentliga genomborstningar och byta täcken. Mats skall hjälpa mig att ta in dem, eftersom de tar det lugnare om vi tar båda på en gång, men han har jobbat sent varje kväll och hela helgen. Imorse skulle vi ta in dem men då började det ösregna, vilket gjorde att det kändes lite lätt meningslöst.

I eftermiddag skall de in oavsett väder.

Här hemma ser det ut som ett bombnedslag kanske skulle jag ta tag i det? Hittade en påbörjad roman igår kväll, kanske skulle jag skriva när jag ändå inte får något gjort?

Nu har jag bara tre nätter kvar innan semester.

Planen för idag får bli att sätta igång tvätt- och diskmaskin. Skriva en stund. Fylla på vatten åt kusarna. Fikapaus, vattna blommor. Plocka och börja städa. Sedan är det nog dags att ta in hästarna, hoppas jag. Får se om planen håller;)

Nästa vecka får vi besök igen. Denna gången av min moster, en kusin och kusinbarn. Det skall bli trevligt och ännu en anledning till att få städat.

Hjälpte grannen att ta in hennes lilla Puma ett par kvällar. Så söt

  Passade på att hälsa på skogstrollens mammor   En Vilda i miniatyr       Hästarna har fått nya kompisar i sommarhagen. Kattgrannar som flockas varje kväll runt hagen och vissa modiga individer går in i hagen.   Trotsade tyngdlagen igår och lyfte tornet på plats. Nu kan inte katterna använda det som pall för att nå upp till köksfönstret och krafsa på rutan:) Sofia njuter i skuggan.

Ha en bra dag alla!

I söndags kväll hämtade vi båda hästarna från sommarhagen. Vilda fick motvilligt placeras i den gamla nedbetade hagen, men var ganska nöjd efter en stund då hon kunde klia sin rumpa mot träden och umgås med skogstrollen över stängslet.

Marko togs in och sadlades. Han var jätteduktig. Vi tog en sväng på vägen i skritt och trav för att vänja honom vid sadel och stigbyglar. Sedan fortsatte vi in på "ridbanan". Han fick parkera vid pallen och efter några omgångar med belöning stod han fint och stilla. Jag hängde mig över sadeln och klappade honom på motsatt sida med händerna. Han stod kvar. Så satte jag mig och fick i fötterna i stigbyglarna. Han stod fortfarande fint och stilla. Med godis som belöning verkade han nöjd.

Arkivbild, här uppsittning på gårdsplanen, vilket jag tackar för att vi inte var dumma nog att upprepa i söndags.

Mats höll honom i grimskaftet hela tiden. Sedan började vi röra oss framåt och det var som att trycka på den röda knappen. Han drog iväg som skjuten ur en kanon. Mats försökte hålla emot men jag bad honom faktiskt släppa när jag insåg att det inte skulle hjälpa och att risken var att Mats blev släpad. Med grimskaftet slängande blev det hela än mer hysteriskt. Hela skenturen försökte jag med: Ptroo! Stanna! Såja, ingen fara samtidigt som jag försökte hålla in honom. Vi närmade oss stänsgslet och jag var osäker på om han skulle väja. Såg framför mig hur vi skulle spränga både vårt och skogstrollens trådar. Jag tog tag i högertygeln med all kraft jag hade och Marko svängde. Nästa tanke var att ta båda händerna till hjälp och ta i högertygeln för att tvinga honom att stoppa, men innan jag fick ordning på det, stöp jag i backen. Det sista jag minns var att det gjorde ont i vänsterarmen och revbenen.

Sedan stod jag upp. Hur jag kom upp vet jag inte. Där stod även hovslagaren, Mats och Marko. Jag fattade ingenting. Visste knappt vad det var för häst och första tanken var att jag försökt sitta upp på Marko som i mitt huvud just då var nyinköpt och säkert bara ett år gammal? Förvirringen höll i sig när P frågade hur mycket vi hade tömkört det senaste. Jag hade inget svar för jag visste inte. Det var totalt borta. Efter en stund klarnade det, men tiden från jag ramlat av tills jag stod upp var och är fortfarande borta.

P var på väg till grannen för att sko och hade blivit invinkad av Mats som hade fullt upp att få tag på den skenande stackars Marko. Sadeln hade hängt på sidan.

Vi sadlade honom igen när han verkade lugn och så gick jag och Marko runt banan för att lugna oss. Han fick även göra lite förflyttningar för att börja använda hjärnan igen. Det gick bra. Vi tog sedan en promenad till sommarhagen med båda hästarna. Jag hade ont här och där men var förmodligen full av endorfiner så smärtan var tusen gånger värre dagen efter.

Igår tog jag mig ned till vårdcentralen där jag när jag väl kom in fick stränga ögonkast av sjuksköterskan som menade på att detta var ett traumafall och jag fick eget rum samt högprioriterades. Läkaren visste inte riktigt vart han skulle skicka mig. Eftersom jag hade en minneslucka borde jag skickas till traumaenheten på NÄL, men eftersom jag hävdade att de största problemen satt i hand, axel och bäcken och borde tittas på av ortoped, fick han ringa upp och konsultera ortopedjouren på Uddevalla sjukhus. Han frågade om jag använt skydd;) Ja, hjälm och stålhättor, svarade jag. Inget annat? Nej, vad skulle det vara tänkte jag, typ hockeyutrusning? Jag var ganska illamående efter väntan i väntrummet och hade spanat in en lämplig papperskorg. De försåg mig med en spypåse och jag svarade flera gånger att jag varken var yr eller hade huvudvärk. Visserligen kände jag det som om jag var bakis hela dagen igår, men jag hade inte sovit något vidare heller.

Jag fick komma till Uddevalla, vilket jag tackar för. Det är avsevärt närmare. Men bilen som jag tagit till vårdcentralen fick stå kvar. Det blev taxi och inte vilken taxi som helst utan en hel färdtjänstbuss till bara lilla mig.

Jag kom in ganska fort men sedan blev det flera timmars väntan på röntgen som tydligen hade manfall. Ortopeden hade klämt och kännt där jag hade slagit i och bestämde sig för att enbart röntga handen.

  Denna mindre trevliga miljö att vänta i gjorde att jag efter tillåtelse tog en promenad till fiket för lite påfyllning.

Mitt blodtryck var lite lågt, men jag avfärdade det med att jag inte ätit och druckit sedan frukost (allt för att slippa NÄL).

Väl röntgad fick jag efter ytterligare väntan träffa ytterligare en läkare som klämde lite extra. Enligt sjuksköterskan var hon också hästtjej, och jag fick gå igenom händelseförloppet ytterligare en gång;) Röntgen visade inga frakturer i handen och jag kan konstatera att benskör är jag inte i alla fall.

Det blev taxi hem igen, fast en vanlig denna gång.

På kvällen fick jag ordentlig huvudvärk och jag känner mig fortfarande som om jag är bakis. Huvudet fick sig antagligen en smäll.

Nu hoppas jag att vi inte skrämt Marko för mycket. Det blir i fortsättningen övningar från marken tills han är helt trygg med tömkörning och annat. De båda hästarna är totalt olika. Vilda har aldrig brytt sig om att man sitter på henne eller vad man slänger upp på henne. Så här kan det gå när man inte använder insidan tillräckligt. Mot dumhet hjälper ingen skyddsutrustning i världen.

Så här ser jag ut idag:

         Det ser bättre ut på bilderna än IRL:)

Höft/bäcken

Bonus: Hästbettet från Vilda

Förra veckan           Idag

Tror inte att hon gillar min tatuering;)

 Det blir inte bikini på ett tag. Nu har jag vältrat mig i självömkan i detta inlägg så det räcker för hela året. Denna dag skall bara innehålla lugn och ro har jag bestämt:)

Ha en bra dag alla!

Hoppas att ni alla har haft en trevlig midsommar. Vi tog det väldigt lugnt. Jag sov halva dagen efter nattjobb och på kvällen blev det lite god mat.

I veckan har jag haft besök av mina två bröder R och D. De bor i Oslo så det var nog skönt att komma ut på landet i några dagar.

  Lilla Lola R´s hund gillade att åka bil ända från Oslo. Men så åkte hon ståndsmässigt med i D´s gamla Mustang.   Full koll på vägen.

  I hagen har det varit lite väl knapert så hästarna har faktiskt fått lite hö på kvällarna de sista dagarna.

  Matmor som försöker imitera ett djur som hon inte kom på namnet på. Vad heter det nu igen? Det är inte ekorre!

På tisdagen fick jag hjälp att ta ned det provisoriska stängslet runt tomten.

D i full fart.

R på fyrhjulingen med lilla Lola 

  D drar den fullastade kärran till den nya sommarhagen.

  Matmor funderar och funderar...

... när hon funderat klart på var på den stora biten mark stolparna skall ned så får bröderna jobba;) D verkar vara lite rädd om händerna.

  Lola vaktar fyrhjulingen och fikat.

  På väg tillbaka. Det blev många stolpar över.

Vi valde att stängsla den enklaste delen av åkerbiten. Eftersom vi lånat marken kan vi inte röja hur som helst bland träden. Nu har hästarna en ganska liten hage med mycket uppvuxet gräs till att börja med så får vi utöka efterhand. Vi stängslade inte in några träd. Fördelen är att de inte kan klia sönder sig eller sina täcken. Nackdelen är att om det blir väldigt varmt så saknas skuggställen mitt på dagen. Allt går dock att justera efterhand.

På kvällen efter promenad med Lola upptäckte jag att Vilda saknade magdelen på täcket. Jaha, den hade hon hängt i ett träd. Tur att hon inte skadat sig. Den var i två delar så hon har nog suttit fast ordentligt.

På onsdagen tog jag och R in hästarna för lite pyssel och R skulle få sig en ridtur. Han har aldrig ridit annat än lite ponnyridning i Slottsskogen som liten. D saknade storstan och åkte till Gbg redan på tisdagen.

En puss? Utanför stallet

    Så här ser tjockisen ut nu. Jag tycker att hon trots fettdepåerna har musklat sig fint igen.

  Lille Marko   Kratsa hovar...   Han har så fantastisk fin färg nu och pälsen är jätteblank tack vare linfröoljan. Lite eksem har han dock fått i pannan och i nacken så en del tagel har kliats av.   Efter lite instruktioner i hur man svänger, gasar och bromsar gav vi oss av.

Det gick riktigt bra. R ville trava, men hamnade på sniskan. Det var svårare med balansen än han trodde till en början. Han klarade sig från tårtbaket dock. Resten av turen blev i skritt förutom några korta travförsök av Vilda, men då gick det bättre.

Jag tror att min bror är en naturbegåvning. När vi nästan var hemma blev båda hästarna rädda för en stor fågel som flög ur en trädkrona. De tog båda ett rejält skutt, men R satt kvar:)

  Snart hemma. Här går det segt. Vilda vill gärna ta lite tuggor av det långa gräset.

  Mer pyssel..  

Lite smörjning på eksemet.

  Lilla ridhästen tog väl hand om nybörjaren. Ibland är hon en klippa.

På kvällen släppte vi dem i den nya hagen. Vilda hetsåt inte ens efter en stund utan valde ut det godaste och tuggade lugnt och fint.

Här lite bilder från fredagen. Vilda rör sig mycket mer i hagen nu trots att den är mindre. Hon verkar vara nöjd över att det finns mycket mat. Hon behöver inte äta hela tiden då. Det uppvuxna gräset är nog bättre både för magen och mot fetman. Hoppas att det även gör nytta för humöret.

            I brist på träd att skrubba sig mot blir det mer närkontakt.

Vilda får gå utan magdelar på sina täcken nu för de är antingen sönder eller sitter för tight... Hon har inga eksem i år men skrubbar sig om hon kommer åt.

Ha en bra dag alla!

Det blev en ridtur på fröken surmule i torsdags med tillhörande avsittningar och uppsittningar. Maria dukade fram saft, kakor och äpplen så vi(läs jag) fick en välbehövlig paus efter den värsta passagen (att passera grannhästarna). Genomsvettig var jag redan och blinningarna gjorde oss sällskap vilket inte gjorde Vilda mer benägen att samarbeta. Inne i skogen passerade vi ett gräsbevuxet område där ville åsnan äta. När jag sade nej fick jag ett rejält hästbett i överarmen som nu gått över i en lila ton. Liten surmule fick så snällt backa, backa och backa. Sedan gick det faktiskt riktigt bra. Men hon är inte den som ger sig utan fight. Suck, jag trodde trotsåldern var över.

Det är bara att börja på ny kula. Att vara långsint eller sur hjälper inte. Att ignorera oönskade beteenden och belöna önskvärda är melodin. Men hon fick sig en redig tillrättavisning när hon bet mig. För med tillhörande tjut så var bettet menat att göra ont! Lilla envetna, älskade häst!

Nu är hon ganska mjuk och snäll igen, men något missnöjd med betet som börjar sina. Så det är dags att stängsla den bit vi fått låna. Där är det mycket gräs så jag vet två som kommer att bli överlyckliga och en som kommer att frossa!

Idag får vi besök av mina bröder. Det skall bli kul. Får sätta igång med städningen här hemma och handla lite god mat.

Annars har jag börjat fundera på hund och i så fall blir det en hemlös. Det finns så många som har hamnat fel och varför inte göra en insats om man ändå skall göra slag i saken? Men detta ligger nog lite längre fram i tiden. Det gäller att resten av familjen är med på det. Men jag tror att det kommer bli lite ensamt här hemma när min dotter flyttar.

Ha en bra dag alla!